Filmmanus 9: dialog

porträtt johannes2

Du har ett starkt koncept, en bra uppbyggd story och väl utvecklade karaktärer. Men vad ska karaktärerna säga? Och hur ska de säga det?

Den här veckans ska vi titta på dialog, dvs det som filmens olika karaktärer säger till varandra, och sättet på vilket de säger det.

En av de bättre analytikerna av filmdialog är manusgurun Robert McKee. I sin bok ”Story”, som han även åker världen runt och föreläser med (jag var på det seminarium han höll i Stockholm för några år sedan), formulerar han det väldigt bra. Jag lånar därför några av hans tankar.

DIALOG ÄR INTE KONVERSATION.

Vissa människor brukar säga att för att skriva bra dialog är det bara att lyssna på hur folk pratar så hittar man rätt.
Men om du skulle placera en bandspelare på bordet framför två personer som sitter och pratar så skulle du efteråt upptäcka att inspelningen var full av oanvändbart babbel. Vardagliga samtal innehåller allt som en välskriven filmdialog INTE ska innehålla. Avbrutna meningar, felsyftningar, stamningar, märkliga pauser, konstiga ordval och uttal, och upprepningar. Det är okej under ett samtal mellan två vänner, men det har ingenting med filmdialog att göra.

Dialog kräver fokus, komprimering och sparsamhet. Karaktärerna ska säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt.
Dialogen måste ha en tydlig riktning och ett tydligt syfte. Som jag nämnde i en tidigare text, så ska en scen innehålla konflikt och maktförskjutningar. Dialogen är en viktig del för att få till detta, att få dramat att rulla framåt utan att repetera sig eller stampa på stället.
Samtidigt ska det låta äkta, karaktärerna ska säga sina repliker på ett sätt som publiken finner logiskt och naturligt. Som den grekiske filosofen Aristoteles uttryckte det: ”tala som gemene man, men tänk som en vis”.

DIALOG ÄR INTE MONOLOG.

Om en person har en längre replikpassage, till exempel ska förklara eller berätta något, se till att bryta upp den och ta in motspelaren.
Dialog är en tvåvägskommunikation, action and reaction, inte en babblande person och en annan som bara stirrar och nickar lamt.
Den förste kan bjuda in den andre i samtalet genom att engagera honom i ämnet. Låt den andre kasta in frågor och antaganden.
Omge samtalet med en intressant visuell inramning, att de vandrar från en punkt till en annan så att omgivningen förändras, eller att de sysselsätter sig med nånting undersamtalet istället för att sitta passiva vid ett bord.
Och framför allt – ska det vara en längre utläggning om nånting, håll det så kort och koncist som bara är möjligt.

dialogue

DEN BÄSTA DIALOGEN SÄGS INTE, DEN FÖRMEDLAS MED BILDER.

Intaget av en film är 80% bild och 20% ljud. Man SER en film. Jämfört exempelvis med teater som man mer lyssnar på, där förhållandet är det motsatta: 20% synintryck och 80% prat.
Om man jämför dialog på film jämfört med en bok, så kan man i en bok gå tillbaka och läsa repliker igen, medan en replik på film är sagd och sen borta utan chans att få upprepad för åskådaren.

Som nämnts i en tidigare text, så bör så mycket som möjligt av information förmedlas på ett filmiskt sätt, gestaltas. Om man ska berätta att en person är funtad på ett visst sätt eller är i behov av någonting speciellt – förmedla detta med bilder. Att höra någon prata om det blir radioteater. Dialogen tas bara till som ett komplement till bilden.

Dialogen kan även användas på ett ironiskt vis. Att man förstärker nånting genom att säga en sak i dialogen, men att visa hur det egentligen står till i bild. Säg att en person träffar en gammal vän som uppenbarligen är i dåligt skick, och frågar hur läget är. Om vännen säger ”det är skitdåligt, jag har knarkat i några år, min fru lämnade mig och jag förlorade jobbet och lägenheten” så blir det rätt ointressant och odynamiskt. Men om vännen istället säger (medan han konstant kliar sig över kroppen och snörvlar och är klädd i smutsiga kläder och tovigt hår) ”bra, det är jättebra tack, livet leker” så skapas genast en motsättning i replik och bild som spinner loss med åskådarens fantasi.

BRA DIALOG FÖRSTÄRKER DRAMAT I EN SCEN.

En scen ska alltid innehålla konflikt av något slag. Två personer i en scen är aldrig helt jämnspelta – den ena ska ha lite mer makt än den andre, en maktbalans som gärna ska förskjutas under scenen så att den andre personen på slutet har övertagit makten, eller i alla fall har lyckats skaka om den förste en smula, och visat att makten minsann inte ska tas för given.

I den amerikanska tidskriften Moviemaker fann jag en intressant övning i hur man kan praktisera maktbalans i en dialog.

Två personer, A och B, befinner sig i ett kök. A har bakat kakor som B nu får smaka.
Säg att B har lägre status än A, hur visar man det med dialog?
Jo, antingen kan man låta B förstärka sin egen låga status genom att säga ”Gud vad gott! Jag kan inte baka nånting, mina kakor blir alltid rena katastrofen”.
Eller så kan B förstärka As högre status genom att säga ”Mmm. Underbart. Jag är en slav under dina kakor!”

Säg istället att B har högre status än A. Då kan B förstärka sin egen högre status genom att säga ”Helt okej. Men jag brukar ha hasselnötter istället för mandel, folk brukar uppskatta det mycket mer. Jag sålde trettio lådor på den senaste basaren”.
Eller så kan B förstärka As lägre status: ”Grattis, äntligen har du lyckats baka nånting som inte blev förkolnade rester på plåten”.

Att höja sig själv eller sänka den andra är välkända härskartekniker. I manus blir det extra effektivt, eftersom det förstärker roller på ett så tydligt sätt. Precis som bra filmverktyg ska göra.

Rätt använt är dialog ett fruktansvärt effektiv medel att förmedla information. Fel använt kan det förstöra ett i övrigt fungerande manusbygge. Det enda man kan göra är att lyssna på bra skriven filmdialog. Och förstås träna genom att skriva mycket!

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i filmmanus, Johannes Pinter. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Filmmanus 9: dialog

  1. Ethel skriver:

    Skrattar gott åt dina exempel, väldigt tydliga och bra! Tack för bra inlägg.

  2. Eva skriver:

    Intressant! Har du några tips på filmer med särskilt bra och minnesvärd dialog? Jag minns inte handlingen i The Royal Tenenbaums men men minns att jag njöt av dialogen.

    • Johannes Pinter skriver:

      Har givetvis sett många extremt starka dialogfilmer, men jag kan inte för mitt liv komma på någon bara för det just nu. Tarantino har ju kul dialog. Sen är jag förtjust i Jim Jarmush naturalistiska dialoger. Wes Anderson som gjort bl.a Tenenbaums har en ganska egen stilistisk dialog, som är roande. Men dom är alla rätt egna och kanske inte 100% bra exempel på det jag tar upp här i artikeln. Ber att få återkomma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s