Novellsöndag

Idag är det dags för den nionde novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Efter undergången, och novellen är skriven av Peter Wiberg. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Ett liv trots allt

Högtalarrösten lät självsäker, nästan mänsklig. Den infällda belysningen i perrongkanten började blinka. Han kände luftdraget från tunnelbanetåget som svepte förbi honom i hög fart och gjorde en perfekt avvägd inbromsning. Förarhytten var tom. Liksom första vagnen. Liksom alla vagnarna förstås.

Han klev på. Signalen pep och dörrarna gled igen. Tåget väntade i exakt tre sekunder innan det drog i gång. Aldrig något tekniskt fel. Aldrig en försening. Allt fungerade perfekt, automatiskt, förarlöst. Precis som allting annat i stan. Förarlöst. Automatiskt. Perfekt.

Det välbekanta plinget: ”Nästa: Slussen”. Han kollade sin klocka mot displayen i vagntaket. 14:09. Klockorna stämde. Naturligtvis. Allting stämde.

Tåget gled in på stationen. Inte en människa. Såklart. Han noterade en svag känsla av besvikelse samtidigt som hans mer rationella jag andades ut. Hur skulle han ha reagerat om det stått någon på perrongen? Chock först, självklart. Lycka? Han var verkligen inte alls säker på den saken. Han svepte igång sin smartwatch. Klickade in på aftonbladet.se. Inget nytt. Sidan var från de 19 oktober 2027, hade inte uppdaterats under alla de här åren. Över huvud taget inte ett enda spår av mänsklig verksamhet hade han hittat på nätet. Inte ett enda tecken. Ända tills idag på morgonen.

Han klickade fram meddelandet: ”15:00 Mäster Samuelsgatan 22 portkod 9827 våning 4 rum B17”.

Han hade nästan en hel timma på sig. Tåget passerade Gamla Stan, rusade neråt mot T-centralen. Han mindes det intensiva myllret av människor – nu var tunnlar och gångar öde.

Han slank in på Coop. Satte tummen mot id-glaset vid paketutlämningen. ”Du har ett ohämtat paket. Vill du ha det nu?” Han log för sig själv, den glada kvinnliga rösten smittade av sig. ”Ja tack”, mumlade han, plötsligt medveten om att han stod och pratade med en dator. Luckan öppnades, han greppade paketet och gick för att plocka en scanner. Beepade en chokladbit och en påse tuggummi och drog sitt kort i självkassan. Han hade tidigt bestämt sig för att alltid betala för sig. Och varför inte? Lönen trillade fortfarande in på kontot varje månad trots att han inte varit på jobbet på flera år.

Som vanligt gjorde han i ordning en trippel macchiato på Starbucks och satte sig ner en stund. Han var alltså inte ensam. Någon hade hittat honom. Iakttagit honom? Hur länge hade det pågått? Han försökte skaka av sig obehaget.Den stora hallen var helt inklädd i bildpaneler som hela tiden bytte skepnad: Il Duomo i Florens, Covent Garden, Stora Barriärrevet, Sankt Markusplatsen. Och den där jättelika fotbollsarenan i Sao Paolo som han brukade få svindel av när han tittade neråt mot planen. Han lyssnade på högtalarnas perfekta syntetröster medan han drack sitt kaffe. Kollade klockan. Snart dags. Den stora tavlan vid utgången till spår 10 bläddrade fram nya avgångar och ankomster. Inga inställda tåg. Allt enligt tidtabell. Det var bara det att alla tågen gick tomma.

 

Ett par veckor efter att han hade kommit till medvetande igen hade har tagit tåget till Göteborg, sedan Malmö och över till Köpenhamn där han flanerat runt en hel ljummen sommarnatt i ett totalt folktomt centrum. Tagit ett par öl – som han självklart betalat för. Plockat en färdig beef tartare ur frysen på restaurang Noma, tinat rätten i mikron och avnjutit den tillsammans med en helflaska Clos de Béze 2026. Sista årgången. Drygt tusen euro enligt vinlistan. Han hade varit nöjd med sitt val, betalat för sig – självfallet – men avstått från att ge dricks.

Han hade sovit gott på nattåget hem till Stockholm. Ända tills det vita kommit tillbaka i drömmen. Ett ljussken så smärtsamt att allt runtomkring honom raderats ut. Helt ljudlöst. Helt utan förnimbar tryckvåg. En kosmisk chock av strålning som hade upplöst allt och dränkt världen i en tsunami av ljus. När han vaknade upp hade bilden av Minna, Leo och lilla Aina suttit kvar på näthinnan som bleknade negativ. Han hade spanat ut över ett slättlandskap med utspridda gårdar. I en del av husen hade ljuset varit tänt men redan då hade han anat att det inte fanns en enda människa i något av dem. Det hade tagit år innan han vant sig.

 

Mäster Samuelsgatan 22. Portkoden funkade. Naturligtvis. Allting funkade. Tog hissen till plan 4, hittade rum B17. Dörren stod öppen men rummet var tomt. Vad hade han väntat sig? Han slog sig ner i besöksstolen och såg sig omkring. Personen som en gång hade haft det här rummet som arbetsplats hade av allt att döma blivit avbruten. Abrupt. Datorn var påslagen. På skärmen ett virrvarr av ikoner. Ett glas stod bredvid tangentbordet. Spår av läppstift. Var hon där? Han skärpte sin hörsel men insåg att det var lönlöst. Det prasslade till under skrivbordet. Hörde han fel? Ett skrapande ljud, nu uppfattade han det tydligare och i samma ögonblick hoppade en varelse över kanten upp på skrivbordet. En stor grå råtta med lång naken svans. Han for upp från stolen och backade bakåt. Adrenalinet pumpade. Råttan verkade först inte notera honom. Den sniffade efter något ätbart på bordet, ljudet av de små klorna mot bordsskivan gjorde honom illamående. Inte en levande varelse på åtta år, tre månader och tjugotvå dagar. Och plötsligt ställs han öga mot öga med… detta!

Råttan knaprade i sig en kant av en kaka som låg bredvid tangentbordet, ställde sig på bakbenen mot glaset och böjde ner nacken för att försöka få i sig en liten klunk. Förgäves. Ner på alla fyra igen, närmade sig en gammal mobiltelefon. Sniffade nyfiket på glasytan, eller pickade snarare. Som en kyckling. Jag måste ha blivit galen tänkte han. En jävla råtta! Och var fanns kvinnan som stämt träff med honom? Det surrade till på armen. Nytt meddelande:

”Bara vi två kvar. Besviken?”

Han såg hur råttan tittade nyfiket på honom. Mörka plirande ögon. Nyfikna. Eller var det inbillning? Det lilla huvudet en aning på sned. Var det ett leende?

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Novellsöndag

  1. Annika o Anders skriver:

    Kanonbra! Spännande och fint flyt i språket.

  2. Felicia skriver:

    Fantastiskt bra skrivet!

  3. Charlotte skriver:

    Så. Jävla. Bra.
    Tack för läsningen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s