Genren spelar roll – åtminstone för mig

porträtt anna1När jag skrev Tills kärleken skiljer oss var min främsta drivkraft att skapa en berättelse som jag själv skulle vilja läsa. Den skulle vara underhållande, dramatisk och berörande. Och det skulle finnas ett driv i texten. Läsaren skulle hela tiden vilja vidare. Det skulle vara en klassisk kärlekshistoria, om än med en twist.

Jag funderade inte på om det jag skrev var feelgood eller chick-lit. Placerade aldrig min text inom ett fack. Ville rätt och slätt att det skulle bli en bra kärleksroman. Förlaget kallade den senare för relationsroman, vilket kändes riktigt.

Jag skrev (medvetet) med ett lättillgängligt språk som skulle vara enkelt att ta till sig. Om än ett språk smyckat med poetiska formuleringar och liknelser. Det skulle vara välskrivet, och jag vet inte hur många gånger jag redigerade texten, för att det skulle bli så. Målet var att bli läst av så många som möjligt. Kanske skulle inte boken vinna fina priser, men det var inte det jag främst eftersträvade. Jag ville nå ut.

När Tills kärleken skiljer oss släpptes och recensionerna kom, upptäckte jag att den uteslutande placerades inom genrerna feelgood, chick-lit eller underhållningsroman. För många är det här en och samma genre, och jag är benägen att hålla med. Ändå tycks feelgood ha en bättre klang än chick-lit, och används flitigare än förut.

På samma gång som jag blev förvånad att min roman klassades till något annat än det förlaget definierat den som, att relationsroman uppenbart var ett för vitt begrepp, blev jag glad. Jag ville att Tills kärleken skiljer oss skulle bli en bladvändare. Jag hade strävat efter att underhålla. Historien var i grunden enkel, men med många förvecklingar. Språket var inte särskilt tungt. Att den ansågs vara en feelgood-/chick-lit-/underhållningsroman, var på något sätt ett bevis på att jag lyckats med det jag eftersträvat, även om genren i mångas ögon är ”ful”.

Genom de fantastiska läsarkommentarerna, hejaropen på författarsidan på Facebook, har jag också förstått att jag åstadkommit det jag ville när jag skrev boken. ”Bladvändare”,”Sträckläste den första dagen på semestern”, ”Den är underbar! Jag sträckläste den kunde inte sluta läsa för den var såå bra!” Ett urval av läsarreaktioner.

Så här i efterhand undrar jag dock om Tills kärleken skiljer oss varit ännu lättare att ta till sig om den redan i baksidestexten haft en snävare genreklassning. Genren sätter förväntningarna på boken och fungerar som vägledning och guide när man väljer att köpa eller låna den, och jag underskattade nog vikten av det. Feelgood- och relationsroman är inte samma sak. Inte riktigt. Framförallt tror jag att jag förringade värdet av att själv veta mer specificerat vilken genre jag skrev inom. Jag visste vad jag ville skriva, jag visste vad jag ville åstadkomma, men jag är övertygad om att det varit ännu enklare att nå de målen om jag satt ned foten inför mig själv. Anledningen att jag tror det är att jag har gjort det nu, när jag skriver nästa roman. Och finner min förväntan på vad jag ska skapa betydligt tydligare än innan. Varje gång jag är osäker, varenda tillfälle som jag tvivlar, höjer jag blicken och nickar tyst: ”Det är dit jag ska.” Ett litet steg, men stort och viktigt för mig.

Hur tänker ni när det gäller genre? Är det viktigt när ni skriver? Eller är det först i marknadsförings- och införsäljningsfasen som det spelar roll?

Advertisements

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Bok två, Målgrupp, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Genren spelar roll – åtminstone för mig

  1. Manuskt skriver:

    Jag tänkte att jag skev skräck men förlaget vill klassa Dränkt som urban fantasy. Det är så många genrer som går in i varandra och vissa genrer är ju så extremdefinierade att man bleknar – typ dystopisk victorian cyber zombie steampunk (vågar inte ens säga att jag överdriver). Frågan är om gemene man verkligen har koll på alla distinktioner? Det viktiga för mig är nog att läsaren hittar boken, och inte blir avskräckt av en för obskyr genrebeteckning (eller besviken av en felaktig såklart.) Hellre ett vitt genrebegrepp än ett för snävt har jag tänkt, men efter ditt inlägg får jag kanske tänka om 🙂

    • Anna Lönnqvist skriver:

      I just det här fallet tror jag också det är bättre med ett vidare genrebegrepp. 🙂 Blir det för smalt, kan man precis som du säger skrämma bort läsare, och det är ju inte avsikten. Tvärtom! Det är inte helt lätt med genrer, och här har förlaget en viktig roll. Men det gäller ju först när man blivit utgiven. Och beroende på förlag kanske …

  2. Pia skriver:

    Visst är det svårt att placera in sin bok i ett fack, men det är inget jag tänker på medan jag skriver. Storyn går först och sen får vi se vilket fack det blir. Kanske feltänkt men jag har inte så mycket erfarenhet.

  3. Eva Karlsson skriver:

    Tack, mycket intressant. Jag har problem med genrer. Jag vet precis hur jag vill skriva och hur jag vill beröra, men när jag ska sätta en etikett på det blir jag osäker. Jag har inte ens kommit på en titel fast jag har nästan allt på pränt och resterande inom mig.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Titeln dröjde även för mig. Det tror jag inte du ska oroa dig över! För mig har det blivit lättare att skriva när jag sätter etikett på mitt skrivande. Men det behöver inte alls betyda att det är fel att inte göra det, men någon sorts inriktning bör man nog ha …

  4. Johannes Pinter skriver:

    Jag är övertygad om att genrern är viktig. Hur jobbigt det än är, så är det viktig att tänka ut i vilken genre boken rör sig i. För att inte lura tveksamma läsare, och för att inte missa de läsare som är intresserade av genrern.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Precis! Så tänker jag med. Tror det blir tydligare för ens publik och lättare att fånga rätt målgrupp.

  5. Ylva Åkerstrom skriver:

    Nu blir jag sugen på att läsa boken!! Jag tror man ska tänka mindre på formen och mer på innehållet… Men för mig är formen superviktig och jag fastnar ofta i ett ”utifrånpetspektiv” och tänker på hur andra ska ta emot det jag skriver, tror det är en av anledningarna till att jag inte färdigställer manus…. Men det är en grubbelfråga utan svar! 🙂

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Vad roligt att jag väckte ditt intresse!

      Innehållet är absolut viktigast! Däremot kan innehållet påverkas av hur man ser på manuset tror jag. Lycka till med att skriva klart. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s