Genren spelar roll – åtminstone för mig

När jag skrev Tills kärleken skiljer oss var min främsta drivkraft att skapa en berättelse som jag själv skulle vilja läsa. Den skulle vara underhållande, dramatisk och berörande. Och det skulle finnas ett driv i texten. Läsaren skulle hela tiden vilja vidare. Det skulle vara en klassisk kärlekshistoria, om än med en twist.

Jag funderade inte på om det jag skrev var feelgood eller chick-lit. Placerade aldrig min text inom ett fack. Ville rätt och slätt att det skulle bli en bra kärleksroman. Förlaget kallade den senare för relationsroman, vilket kändes riktigt.

Jag skrev (medvetet) med ett lättillgängligt språk som skulle vara enkelt att ta till sig. Om än ett språk smyckat med poetiska formuleringar och liknelser. Det skulle vara välskrivet, och jag vet inte hur många gånger jag redigerade texten, för att det skulle bli så. Målet var att bli läst av så många som möjligt. Kanske skulle inte boken vinna fina priser, men det var inte det jag främst eftersträvade. Jag ville nå ut.

När Tills kärleken skiljer oss släpptes och recensionerna kom, upptäckte jag att den uteslutande placerades inom genrerna feelgood, chick-lit eller underhållningsroman. För många är det här en och samma genre, och jag är benägen att hålla med. Ändå tycks feelgood ha en bättre klang än chick-lit, och används flitigare än förut.

På samma gång som jag blev förvånad att min roman klassades till något annat än det förlaget definierat den som, att relationsroman uppenbart var ett för vitt begrepp, blev jag glad. Jag ville att Tills kärleken skiljer oss skulle bli en bladvändare. Jag hade strävat efter att underhålla. Historien var i grunden enkel, men med många förvecklingar. Språket var inte särskilt tungt. Att den ansågs vara en feelgood-/chick-lit-/underhållningsroman, var på något sätt ett bevis på att jag lyckats med det jag eftersträvat, även om genren i mångas ögon är ”ful”.

Genom de fantastiska läsarkommentarerna, hejaropen på författarsidan på Facebook, har jag också förstått att jag åstadkommit det jag ville när jag skrev boken. ”Bladvändare”,”Sträckläste den första dagen på semestern”, ”Den är underbar! Jag sträckläste den kunde inte sluta läsa för den var såå bra!” Ett urval av läsarreaktioner.

Så här i efterhand undrar jag dock om Tills kärleken skiljer oss varit ännu lättare att ta till sig om den redan i baksidestexten haft en snävare genreklassning. Genren sätter förväntningarna på boken och fungerar som vägledning och guide när man väljer att köpa eller låna den, och jag underskattade nog vikten av det. Feelgood- och relationsroman är inte samma sak. Inte riktigt. Framförallt tror jag att jag förringade värdet av att själv veta mer specificerat vilken genre jag skrev inom. Jag visste vad jag ville skriva, jag visste vad jag ville åstadkomma, men jag är övertygad om att det varit ännu enklare att nå de målen om jag satt ned foten inför mig själv. Anledningen att jag tror det är att jag har gjort det nu, när jag skriver nästa roman. Och finner min förväntan på vad jag ska skapa betydligt tydligare än innan. Varje gång jag är osäker, varenda tillfälle som jag tvivlar, höjer jag blicken och nickar tyst: ”Det är dit jag ska.” Ett litet steg, men stort och viktigt för mig.

Hur tänker ni när det gäller genre? Är det viktigt när ni skriver? Eller är det först i marknadsförings- och införsäljningsfasen som det spelar roll?