Den där allra första meningen

porträtt johannes2

Dags för ett erkännande: jag är en sucker för förstameningar.
Att lyckas sälja in en bok med ett litet antal väl valda ord.
Att skapa kärlek vid första ögonkastet.

Det kan vara en gammal yrkesskada från mitt filmarbetande. Där är det så otroligt viktigt att fånga publiken direkt.
Att skapa en första scen som är representativ för filmen, och som förmedlar allt det göttigaste med konceptet och historien.

Med film brukar det handla om de första 5-10 minuterna.
Med romaner brukar det sägas att om man inte fångat läsaren på tjugo eller femtio sidor (eller vilken siffra folk nu brukar säga) så läser folk inte vidare, då väljer de en annan bok.
Och intressantast av allt är den där första skälvande meningen.
Dörren in i berättelsen.
Den som det senare kommer att talas om (som jag gör nu).

Om man googlar dyker det upp hur många träffar som helst om förstameningear. Så jag är definitivt inte först med att ta upp ämnet. Men just nu, i och med min sista rewrite av ”Vackra kyrkor jag besökt”, så funderade jag en del på MIN förstamening i boken.
Ända sedan jag började skriva det första kapitlets allra första version så har jag jobbat med den första meningen. Den har varit ungefär densamma hela tiden, eftersom jag från början vetat vad de skulle innehålla. Fast jag har bytt ut nåt ord (och sen bytt tillbaka), vänt på huvud- och bisatsen, försökt hitta finurliga formuleringar (fast sen gått tillbaka till den enklare och mer lättfattliga versionen).
Jag har försökt fånga konceptet i den. Eller snarare försökt formulera huvudpersonen Valdemars perspektiv på de problem som han kommer att stå inför genom boken (i vilket konceptet ligger).

Så här lyder den första meningen i ”Vackra kyrkor jag besökt”:

”Det är den trettonde maj när Valdemar känner skalven – det ena har han fruktat, det andra kommer som en obehaglig överraskning.”

blank sheet in a typewriter

Skalven som det pratas om är ett rent fysiskt (ett jordskalv som har en övernaturlig koppling) och ett mentalt/känslomässigt (han får veta att han har cancer).

Min lektör kommenterade denna inledning så här: ”Fängslande början!” Så jag är nöjd.
Men givetvis hade hon en synpunkt: ”varför välja ordet ena och inte första?”
Så jag grubblade lite till, och beslutade mig för att ha kvar ena/andra istället för att ändra till första/andra. Anledningen är att jag inte vill att något av skalven ska räknas som att det kommer före det andra, jag vill att skalven kommer samtidigt. Första/andra innebär att ett av skalven kommer före och ett efter. Med ena/andra signalerar jag att det inte finns något specifik ordning mellan dem.
Det finns säkert någon som är av annan åsikt. Men jag är glad att denna start på boken fått sig ännu ett genomtänk.

Som en parentes kan jag nämna att jag tycker att bokens absolut sista mening också är viktig, även om den sällan får samma uppmärksamhet som den första. Att man liksom sätter punkt för sin bok på ett värdigt och konsekvent sätt. I ”Vackra kyrkor jag besökt” lyder den allra sista meningen: ”Belys ondskan, och den dör.”

Jag ska inom kort börja rewrita en kortroman betitlad ”1007” som jag skrev förra sommaren.
Utan att säga för mycket är det en existentiell vampyrroman, till formen lite som ett klaustrofobiskt kammardrama. Som kontrast till ”Vackra kyrkors” episka storlek och mängd av karaktärer och platser och väsen. Men tanken är såklart att det ska vara läskigt.
I ”1007” lyder den första meningen så här:

”Jag vet inte var jag kommer ifrån, var jag är eller vart jag är på väg, men jag vet att solen bränner mot min hud som om den var kysst av Satan.”

Den fångar både känslan och konceptet rätt bra (utan att i detta skede avslöja nånting). Men den kommer att vändas och vridas på en hel del innan den är spikad. Det är för viktigt – och för roligt – med en bra första mening för att man ska låta sig vara nöjd.

Som avslutning tänkte jag bjussa på några kul länkar om förstameningar:

Svenska dagbladets hemsida skriver Hans-Roland Johnson om hur förstameningar ger mening åt texten. Många bra exempel.

Writers digest kan du få tips på sju sätt att hitta på en bra förstamening.

Här på American book review  kan du läsa hundra klassiska förstameningar. Läs och lär!

Här finns trettiotre riktigt dåliga/roligas förstameningar – kanske kan man lära sig något av dom också…

Slutligen en länk till en sida som innehåller en ”first line generator”. Tryck på en knapp och du serveras en effektiv förstamening. Tryck igen och du får en till.
Du får kanske inte hjälp med att skapa en bra förstamening till din egen färdiga text, men den kan definitivt trigga igång en ny story om du saknar en sådan.

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Johannes Pinter, Vackra kyrkor jag besökt. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Den där allra första meningen

  1. Hanna Höglund skriver:

    Underbart inlägg som vanligt, Johannes. Jag älskar också förstameningar, men jag redigerar dem inte. Jag värker på dem länge, länge, och sen när jag väl skriver dem, så vet jag att det blir en bok. Så faktiskt, förstameningen i Ljus som varit dolt, är i princip den enda mening i hela boken som aldrig ändrats. =)

    Och våra läsare sen då: modiga ni är som lägger ut era förstameningar! Tycker jättemycket om dem, allesammans. Din med, Johannes, verkligen lockande. Kul!

    • Johannes Pinter skriver:

      Tack Hanna. Om ditt förstamening-skrivande: det väljer jag att tolka som att du är en författare med bra fokus på vad hon ska skriva redan från början. Att du vet vart du är på väg när du sätter ner det där första steget.

  2. Manuskt skriver:

    Riktigt bra förstameningar båda två. Gillar också ena och andra. Som du säger så får man uppfattningen att de händer samtidigt.

    Min första mening (prolog):
    ”Februarisolen var blek över den smala Mälarviken, men det var ett par plusgrader i luften och borren skar lätt genom isen.”

    Och sista mening:
    ”Någonting rörde sig under huden.”

    • Johannes Pinter skriver:

      Intressant förstamening. Nu vet jag vad din bok handlar om (grovt iallafall), och det känns som en lovande mening som pekar ut vägen. Och sistameningen är skitbra – att det liksom inte är punkt utan mer punktpunktpunkt…

  3. Ethel skriver:

    Jag har ändrat min första mening ett antal gånger (i båda de manus jag håller på med). Både ändrat ordalydelsen och bytt mening totalt. Håller med om att sista meningen är kanske inte lika viktig som första meningen, men viktig. Håller även med om din analys, första/andra visavi ena/andra. Visst har du rätt.

    • Johannes Pinter skriver:

      Det är kul att hålla på och peta med förstameningen. Det är ju inte som att peta i hela texten – förstameningen har man full översikt på och vet när man hittat rätt.
      Och vad kul att du tyckte att jag valde rätt med ena/andra 🙂

  4. Kära Syster skriver:

    Supterintressant, jag blir vansinnigt lockad av din förstamening, men kanske särskilt när den serveras ihop med sistameningen…

    På senare år har jag verkligen fastnat för förstameningar och förstasidor. Jag läser hellre där än baksidestext, däremot är det så lätt att vända på en bok att jag sällan kommer ihåg att öppna den. Det känns ju också lite förbjudet att knäcka en rygg på en bok man tillslut väljer att inte läsa liksom…

    Min egen förstameningen sammanfattar också konceptet, känns mer viktigt än att presentera en huvudkaraktär. Särskilt i mitt fall. 🙂

    /Anna

    • Johannes Pinter skriver:

      Men nu vill jag såklart läsa din förstamening, Anna! Kom igen, skriv den här under!

      • Kära Syster skriver:

        Oj hoppsan, missade helt ditt svar här… Men absolut, här kommer den! För att, du vet, smickrad?

        ”Tiden stannar när kropparna efter urmakaren och hans hustru bärs ut från urmakeriet på övertäckta bårar.”

        Tankar?
        /Anna

        • Johannes Pinter skriver:

          Wooow. Det där sätter igång massor av tankar och funderingar och gissningar på vad det är för historia. Inte bara fyndigt (urmakare/tiden stannar) utan även vad som har hänt med dem eftersom de ligger på övertäckta bårar, och vad som lett fram till det – urmakare är sällan ett farligt yrke, så vad kan ha hänt urmakaren – OCH hans hustru dessutom. Dessutom kan det vara både komedi och skräck och deckare. Japp, den vill jag läsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s