Ett plastigt klafsande

porträtt åsa1Ett plastigt klafsande. Så skulle jag beskriva ljudet av tangenterna på min bärbara dator. Jag älskar det. Ibland när jag känner behov av att skriva så är det mer en längtan efter att få trycka ner tangenterna än att skapa fantastiska historier i ett tomt dokument. Knäppt? Säkert.

Men jag kan inte låta bli att undra över hur viktigt det är att man älskar att skriva, alltså i fysisk bemärkelse, för att gå i land med projektet att skriva ett bokmanus. Sedan kan ju den fysiska handlingen se ut på olika sätt: papper och penna, skrivmaskin eller dator.

För vissa är typen av penna viktigt, papperskvalité och färgband.

Min bärbara dator har en del brister. Den har ett trasigt batteri. Den måste ha ständig tillgång till sladd och kontakt. Far sladden ur så försvinner allt som inte har sparats. Och det blir ju också en del av processen i bästa fall om man tänker positivt. Det blir omedelbar omskrivning och bearbetning av text när man trycker igång den igen.

Dessutom saknar den lite program och uppdateringar och utan att gå in på teknikaliteter och detaljer så sker det en del redigering av nödvändighet när dokument omformateras. En del av skrivprocessen tänker jag käckt.

Jag är så gammal att när jag tog studenten så fick jag en elektrisk skrivmaskin. Det var top of the line då. Inte cutting edge kanske, men ändå… ganska ball. I ungefär två år tills alla skulle ha dator. Stationär, laptop fanns icke. Och ordbehandlingsprogram.På den tiden gav man varandra reservoirpennor och moleskinböcker i julklapp.

Ibland när längtan efter att få höra det plastiga klafsandet från tangenterna blir alltför starkt men inspirationen tryter så räcker det att jag skriver ner en inköpslista och mailar mig själv. Bara för att få höra det.

P.S. Inlägg kom sent pga satt uppe och kollade valvaka alldeles för länge. Tycker de ska filma mer från dansgolven på partiernas valvakor. Och analys på det.

Advertisements

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ett plastigt klafsande

  1. Hanna Höglund skriver:

    Jag må vara något yngre, men jag skrev också på skrivmaskin i mina tonår. Det var det enda som gällde. Dator? Hmpf! Nejnejnej, en riktig, gammal hederlig (oelektrisk) skrivmaskin skulle det vara.

    Härlig inlägg, Åsa!

  2. asptjarn skriver:

    Ja, vi är några stycken kvar… Jag slängde min för åratal sedan, osentimentalt nog. Ja, svart/vit skärm… På datakunskapen hade vi datorer med svart skärm och orange text. 🙂

  3. Johannes Pinter skriver:

    Japp. Minns skrivmaskinstiden. Jag har min gamla kvar i nån garderob, skulle aldrig slänga bort den, den har varit en del av mitt skrivande liv alldeles för länge. Elektrisk hade jag dock aldrig – jag gick direkt från ”manuel/analog” (eller vad det nu kan kallas) till stationär dator. Med svartvit skärm. Och MS DOS-operativsystem. Det var tider det 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s