Jag och mina fotnoter*

porträtt oskar1Jag erkänner. Jag har en förkärlek för fotnoter. Ytterst skamfullt. Nästan lite smutsigt*. Man får liksom inte tycka om fotnoter när man skriver skönlitteratur, det är i själva verket helt otänkbart att använda sig av fotnoter i en löpande skönlitterär text, åtminstone om man är en oetablerad och okänd skribent. Men jag gillar fotnoter ändå. Jag tycker de fungerar som små presenter i texten. Tänk dig själv, du läser en text på 500 ord, jättebra ord, en kanonbra text. Texten avslutas med en fotnot, vilket betyder att texten inte ÄR slut, det finns mer – en liten present längst ner på sidan eller i slutet av boken. Jag tycker om sådana presenter*.

”Men hallå!” säger den avogt inställde till fotnotsresonemanget ovan, ”fotnoter är sådant som inte är intressant, onödig information som en för stolt författare har vägrat att ta bort, trots att det inte är av intresse för någon”. Men NEJ, du har fel, du avogt inställde fotnotshatare, fotnoten är den briljanta textens briljanta fortsättning. Inget annat. En fotnot ger den merinformation som bara en nörd kan förstå vitsen av. Så du avogt inställde fotnotshatare – BRINN I HELVETET!* Du älskar inte din text tillräckligt mycket för att kunna förstå fotnotens existensberättigande.

Det finns två olika sorters fotnotsläsare. Den första är den som kollar fotnoterna i efterhand, den lata typen. När de sista sidorna kommer, så bläddrar den lata fotnotsläsaren igenom fotnoterna och läser en och en annan. Ett godkänt beteende, men den lata fotnotsläsaren är ingen äkta fotnotsälskare. Den andra typen är den hängivna fotnotsläsaren. Det vill säga den fotnotsläsare som vid varje markering för en fotnot*, bläddrar till de sista sidorna i boken för att kolla upp fotnoten. När jag läser en bok med fotnoter så är jag precis i det träsket och härjar. Bläddrar fram och tillbaka som en j-a galning och tillbringar mer tid bland källhänvisningar och obskyra struntsaker, än i själva texten. Men så är jag också en äkta fotnotsälskare, ingen töntig paranteskille eller bilagafjant.

När jag skrev mitt första manuskript, Brevbäraren*, för ganska många år sedan nu, så använde jag mig våghalsigt av fotnoter. Jag tänkte att jag skulle vara lite banbrytande, att jag var så bra i övrigt att det skulle funka.* Det funkade inte, som ni kan läsa i fotnoten nedan, men det tål att sägas två gånger. Man bör inte använda fotnoter i en skönlitterär text, det blir rörigt och förstör flytet i texten. Dessutom är det så att en skönlitterär text inte bör innehålla text som faktiskt inte har någon betydelse för texten i övrigt. Detta måste till och med en fotnotsälskare som jag erkänna. Därför har jag insett att jag bör skriva en faktabok, bara för få använda fotnoter. Men vad ska jag djupdyka i för ämne? Vad kan vara så intressant att jag har tålamod att lägga ner allt det arbete som krävs för en riktigt bra faktabok. Tja, det slog mig när jag skrev det här inlägget – fotnoter så klart. Jag ska skriva världens bästa bok om fotnoter.*

 

* Ska ej förväxlas med fotnötter, som är något helt annat, om ens något.

* Ska ej förväxlas med smutsigt som i porrsurfing på nätet eller att gömma en kamera i damernas omklädningsrum.

* Andra presenter jag gillar är böcker, presentkort till en bokhandel, tevespel, löpningsrelaterat material, skivor, med mera.

* Nu överdrev jag och ber om ursäkt för detta!

* Gick du ner direkt till denna fotnot så är du en hängiven fotnotsälskare!

* Läs om Brevbäraren här.

* Det funkade inte.

* Och möjligen den första.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Jag och mina fotnoter*

  1. Kul läsning, tack! 🙂 Jag blir väldigt splittrad inför det här. Jag älskar också fotnoter, jag gör verkligen det, men det finns någonting annat jag älskar mer: rytm och flyt. Alltför ofta hamnar dessa mina två kärlekar i konflikt med varandra. Jag blir splittrad. Låt mig inför din kommande bok komplettera din analys ovan med ytterligare en typ: den passionerade, men splittrade fotnotsläsaren.

    Den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* känner en liten sprittning inombords vid synen av den lilla stjärnan eller siffran. Vill bläddra till slutet** och se vad som döljer sig i fotnoten, men kan inte riktigt, eftersom det skulle störa flytet i läsningen. Men den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* kan inte heller läsa hela texten utan att få veta vad som döljer sig bakom fotnoten. Som du så riktigt påpekade skulle detta leda till att endast en och annan fotnot blev läst, inte alla. Dessutom vill den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* inte riskera att tappa bort sammanhanget till nämnda fotnoter. Alltså läser den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* ut hela stycket innan hen*** bläddrar** fram fotnoterna.

    Låt mig exemplifiera genom att berätta hur den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* läser texten ovan. Hen*** börjar med att le bekräftande åt titeln, samt skrolla ner för att läsa innehållet i fotnoten. Därefter läser hen*** hela det första stycket, trots att det innebär att förbigå den andra fotnoten ganska länge, vilket stressar den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* en aning. Det uppvägs dock av lättnaden i att den tredje fotnoten kommer i direkt samband med styckeslutet. Mer sådant! tycker den passionerade men splittrade fotnotsläsaren*. Den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* läser vidare och anstränger sig i samband med den fjärde fotnoten för att inte ”fuska” och läsa fel fotnot****. Efter att (naturligtvis efter avslutat stycke) ha läst noten till den femte fotnoten hamnar den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* i bryderier. ”Oskar har rätt, jag är ingen ÄKTA fotnotsälskare” tänker hen***. ”Men hallå!” vill hen*** försvara sig inför sig själv, ”det är faktiskt en väldig skillnad mot att kolla upp fotnoten NU och att göra det när hela texten är slut!” Sålunda ifrågasatt av fotnotsetablissemanget***** frångår den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* sina principer och kollar upp den sjätte fotnoten direkt******. Därefter läser hen*** texten till slut. Läser de sista fotnoterna och önskar att hen*** frångått sina principer gällande den sjunde fotnoten******* istället för den sjätte fotnoten******, eftersom den hade kommit mer till sin rätt då. Grämelsen hos den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* lindras dock av tanken på en bok om fotnoter.

    Summa summarum: den passionerade men splittrade fotnotsläsaren* skulle gärna se fotnoter i skönlitterär text, men helst sparsamt använt, företrädelsevis i slutet på stycken eller kapitel. Annars tar det lätt för mycket fokus från texten i övrigt. 😉

    /Liv

    *det vill säga jag

    **eller, i förekommande fall, skrolla nedåt

    ***eller, i förekommande fall, hon

    ****ty Vilse har rätt

    ***** här representerat av debutantbloggaren Oskar

    ******den om Brevbäraren

    ******* den om att det inte funkade^

    ^metafotnot: märkte ni att den sjunde fotnoten handlade om den sjunde fotnoten?

    • oskaredvinsson skriver:

      HAHA – den passionerade, men splittrade fotnotsläsaren, känns mer genomtänkt än någon av mina varianter. Vilket fantastiskt svar! Och jag tror att du sammanfattar det hela mycket bra. Det blir inga fotnoter i min nästa text, men någon gång ska de användas och då får jag leta mig tillbaka till detta svar och inspireras! Tack ska du ha!

  2. Skriviver skriver:

    Jag är helt på din linje. Älskar fotnötter 🙂

    En skönlitterär författare som verkligen lyckas med att använda fotnoter på ett fantastiskt roligt och snyggt och imponerande sätt är ju Terry Pratchett. Men en del av förklaringen är väl antagligen att han skriver komisk fantasy, och att lite vad som helst kan vara okej i den genren. Hur som helst, fram för fler fotnoter, så länge det bara fungerar i texten.

    • Skriviver skriver:

      Och en annan sak som gör att det fungerar är väl att han för det mesta använder sina fotnoter ganska sparsamt – även om jag för min del snarare kan uppleva det som en nackdel, jag tänker snarare: ju fler desto bättre 🙂

  3. Om du gillar fotnoter i skönlitteratur borde du spana in Nathalie – en delikat historia av David Foenkinos, om du inte läst den. Just att den har fotnoter gjorde den extra charmig 🙂

  4. Hanna Höglund skriver:

    Alltså Oskar, korrekta fotnoter måste faktiskt ha siffror (numrering, för att undvika förvirring). Men åh, vad jag beundrar din kärlek till dessa små pluttar i texten och jag hade gärna sett den där brevbäraren med alla sina fotnoter. Låter häftigt, ju! Jag hade gått igång på det. Själv är jag besatt av parenteser (inte i mina romaner, tack och lov, men annars) och det verkar ju inte ens hälften så hippt.

    • oskaredvinsson skriver:

      Jag vet!!! Men som jag var inne på, jag kan ju inte använda fotnoter i skönlitterär text (tycker etablissemanget, inte jag, och jag viker mig tyvärr), så jag har glömt var man hittar de där förbannade upphöjda siffrorna, så det fick bli stjärnor… jag skäms… Och nej, tyvärr är inte parenteser lika inne bland kidsen, men kämpa på bara, det kan vända! 😉

  5. Ethel skriver:

    Jag gillar att bli avbruten av fotnoter, foton och annat. Speciellt foton, förstås. Jag kan sitta länge och stirra och föreställa mig personen i verkligheten. Försöka tolka bilden.

    • oskaredvinsson skriver:

      Älskar också foton, speciellt när jag läser biografier. Då är det de där partierna i boken, där foton brukar samlas, som hägrar, och när man är där så njuter man 🙂

  6. Kära Syster skriver:

    Jag kan inte läsa fotnoter! Lika lite som jag kan se bilder/illusstrationer/diagram/whatever som är intryckt i löpande text. Du förstår ju hur värdelös den oförmågan var på universitetet. När typ allt som är viktigt står i en bildtext jag missat.

    Men jag gillar när man gör en poäng. Du gör flera. Tack!

    /Anna

  7. Pia skriver:

    Du skriver med en sån komisk ådra, jag läser dina texter med ett leende på läpparna!!! Fortsätt med det!

  8. Johannes Pinter skriver:

    Jag har en del fotnoter i ”Vackra kyrkor jag besökt”. Det finns både ett antal kyrkor och ett antal väsen som kräver detaljbeskrivning, och dem kunder jag inte ha med i själva texten (jag försökte i första versionen, och det blev inte så bra…). Då blev det fotnoter.

    • oskaredvinsson skriver:

      Aha, det låter intressant. Jag raljerar naturligtvis, som du förstår. Överdriver och raljerar. Är övertygad om att det kommer funka utmärkt i ”Vackra Kyrkor jag besökt”. Jag tänker mig också framtida digitala utgåvor av det jag skriver, där fotnoter kanske inte ens behövs, utan man istället länkar till en sida på nätet för ”merinformationen”.

  9. Ylva Åkerstrom skriver:

    Men fotnoter är fantastiskt ju!! 🙂 inte längst bak, men längst ner på sidan love it!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s