Berättelsen

porträtt oskar1Jag skriver på en berättelse och säkert är det många av er läsare som också skriver på berättelser. Vad som är säkert är att alla ni läsare tycker om berättelser, i en eller ett flertal olika former. Men vad är en berättelse? Enligt Wikipedia är det ”en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.” Och det är ju sant, såklart, men det är väl mer än så?

Det finns ett begränsat antal typer av berättelser åtminstone, så mycket går att slå fast. En typ av berättelse spelar an på mottagarens känslospektra, och då mottagaren är en människa och vi människor delar känslospektra (det finns ett begränsat antal känslor), så går det bara att variera sig så och så många gånger. Den dag någon uppfinner en ny typ av berättelse, så har människan fått tillgång till en ny känsla, lite som om vi skulle få en ny smak i munnen. Science fiction helt enkelt. Har ni tänkt på att det är otroligt svårt att föreställa sig en ny känsla? Det går f-n inte.

Men ovan utläggning är såklart förenklad. Det går att variera en berättelse i oändlighet och åtminstone skapa en illusion av att man har upplevt något för första gången. En bok kan till exempel spela an på olika känslor i olika kapitel och få till en blandning som antingen funkar eller blir pannkaka, men som i varje fall är varierad. Likt förbannat så finns det ett antal berättelser som återkommer i en eller annan form, gång på gång:

Förälskelse. Hinder. Hinder överbryggas. Lyckligt slut.

Girigt företag/person beter sig illa. Hjälte förhindrar. Girigt företag/person förlorar sina pengar.

Ung man/kvinna möter världen. Möter därmed hinder. Kommer ut på andra sidan som ny människa.

Och så vidare, och så vidare.

Inget fel i detta, det är bara att finna sig i att alla berättelser är skrivna sedan länge. Nu gäller det att variera sig, hitta nya sätt att få ut en berättelse. Få mottagaren att häpna och uppleva en illusion av att det är nya känslor som bubblar upp till ytan. Men där kommer å andra sidan en ny aspekt av det hela in. Tänk om man skriver för en publik som inte har upplevt speciellt mycket tidigare. Jag minns mina tonår och ungdomsår som lyckliga, främst eftersom allt var nytt, allt var jävligt kul eller spännande. Nu för tiden är det mesta ”jaha, ok?”. Så att skriva för en ung publik kan vara en fördel i just den aspekten (i just den aspekten! Jag är väl medveten om att det finns andra svårigheter när det gäller att skriva för ungdomar).

Jag undrar var jag själv står i min nya berättelse. Är min vinkling på min specifika typ av berättelse tillräckligt unik? Kommer jag att nå fram till mottagarens känslospektrum, eller blir det bara ”blaha, blaha, det här har jag läst tidigare.” Jag vet inte och det gör mig frustrerad, men antar att det är en del av lärandet. När man vet vad som funkar och hur man förvandlar bokstäver till storsäljare, så är det kanske inte lika roligt längre?

Men det senaste året har jag i varje fall lärt mig något definitivt. Visst, det finns ett begränsat antal berättelser, och det finns ett begränsat antal känslor att förhålla sig till. Och det är bara en del av den utmaning det är att bli en författare som kan leva på det man skrivet. Men likt förbannat vill jag vara en av de som skapar nya berättelser. Och det är en kanske de viktigaste lärdomen av dem alla.

Advertisements

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Berättelsen

  1. oskaredvinsson skriver:

    Precis, jag tror också att det är de där ”små” grejerna som gör det. Vändningar i berättelsen som utmanar läsaren och sitter kvar även en stund efter att boken är färdigläst.

  2. Ethel skriver:

    När jag själv läser, måste inte ”ploten” vara så himla egen, men jag vill känna, att det här, som karaktären råkar ut för, lika gärna skulle kunna hända mig. Och så rister jag till i en obehaglig (eller behaglig) rysning. Det räcker för mig att berättelsen framkallar riktiga känslor. Faktum är dessutom att ingen historia är riktigt den andra lik.

  3. Anna skriver:

    Jag tycker att man hör det där ibland, ”alla historier är redan skrivna”. I så fall är all musik redan skriven, och det tror jag vem som helst kan erkänna inte är fallet. När jag var liten och insåg att antal toner var begränsade (”do-re-mi” osv) tänkte jag att det inte skulle gå att skriva så många fler låtar. Men det är ju variationen och kombinationerna som gör grejen. Sen om en ny låt eller berättelse kan påminna om en gammal, det är mer – som du säger – att den lockar fram samma känslor. En viktig känsla, som jag tycker, är att överraska lite. Komma med en oväntad ”melodislinga” som kanske också lockar till eftertanke. Man vill alltid (som författare) känna att man har lämnat ett bestående intryck hos läsaren :-).

    • oskaredvinsson skriver:

      Precis, jag tror också att det är de där ”små” grejerna som gör det. Vändningar i berättelsen som utmanar läsaren och sitter kvar även en stund efter att boken är färdigläst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s