Ur huvudet på Hanna

porträtt hanna2I min värld finns det ett trollslag (alltså en sorts magiutövande) som kallas effektiv telepati. Denna magi gör det möjligt för häxor att dela mentala bilder. Jag kan minnas någonting, tänka på något jag sett, och bara vips föra över det till ditt huvud och så kan du se samma bild för ditt inre öga lika tydligt som om det var du själv som tänkt på det.

Erkänn praktiskt?

Denna magiska förmåga hade varit outsägligt praktisk under veckorna som gått. Min illustratör Sean har skickat skisser, på skisser, på skisser till omslaget till andra boken i Berättelsen om Lianne. Anatomin ska bli rätt på främmande varelser, vinklar, avstånd och perspektiv ska kännas rätt, levande och lockande. Sean har ritat, jag har försökt förklara och han har ritat om. Varje torsdagsmöte suckar jag över min oförmåga att rita och visa hur jag tänker och förra veckan sa jag att jag önskade att jag bara kunde föra över vad jag ser i mitt huvud! Det är inget fel på hans förmåga att lyssna och absolut inte på hans förmåga att måla, men ibland brister kommunikationen.

Efter en galen dag, satt jag i kväll på möte på barnens skola. Min telefon lät. Jag plockade upp den för att stänga av ljudet, men när det stod ”Sean McMullin: Sketches” kunde jag omöjligt bara trycka bort meddelandet. Jag måste titta.

Ni förstår jag har inte kunnat sova i natt eller natten förut, av spänningen med skissen som skulle komma någon gång före torsdag. Skissen på ansiktet – och inte Lianne då, utan någon annan. Någon annan, som jag helt sonika sa till Sean, att jag nog faktiskt är mer noga med hur den här karaktären kommer te sig än jag någonsin var med Lianne.

Så mitt under mötet får jag se bilden för första gången. En detaljerad teckning av en person som jag levt med i över tjugo år och känner bättre än min egen ficka.

Hur kunde det vara så likt? Hur är det möjligt? Ja, jag har skickat bilder och skrivit porträtt och diskuterat ansiktsuttryck och hållning. Men det här? Det var som om Sean ritat av min mentala bild. En bild som han rimligtvis aldrig sett, såtillvida han faktiskt inte har magiska krafter.

Sen satt jag där på mötet, med världens bredaste leende bakom handen, och gjorde mitt allra bästa för att lyssna på rektorns genomgång medan jag fortsatte smygkolla min teckning och undra om alla trodde jag tappat förståndet som flinade så dant.

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg i kväll, ett mer matnyttigt och förnuftigt sådant, men det går inte. Det går inte. Jag förstår ju att ni knappt bryr er, och ni blir alla sura när jag sen inte visar upp skissen (lovar posta färdiga färgexemplaret i samma sekund som det kommer om några veckor), men förstår ni hur jag flyger på moln här borta? Jag SVÄVAR! JAG SER KNAPPT MARKEN!

Föreställ er att ni haft mejlkontakt med någon i flera år. Ni har brevväxlat och kanske pratat i telefon, men ni har aldrig träffats. Föreställ er att den här personen har tröstat er i sorgliga stunder, delat internskämt och kommit att stå er långt närmare än många som ni träffar dagligen.

Och vips. Er vän har rest runt halva jorden och knackar på er dörr. Så här ser er bästa kompis ut, den som känner ert innersta, och med ens blir vänskapen komplett och mer på riktigt.

Så känns det just nu. Just så. Den här känslan, av att ens fantasier träder in i verkligheten, den borde alla författare få uppleva.

Och ovanpå det, spikade jag baksidestexten till andra boken idag!
Det här inlägget postades i Hanna Höglund, I levande mörker, Omslag. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ur huvudet på Hanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s