Varför skriver man (jag)

porträtt åsa1Jag har flyttat runt möbler och ägnat mig åt konkreta fysiska problem den senaste tiden. Det är ganska skönt att få lite distans till den abstrakta drömvärlden man har ägnat sig åt, alltså skriveriet. Som ju på sätt och vis varken är abstrakt eller särskilt drömlik. Det blir man varse när man får återkoppling på sitt manus. Det är hands-on och grejer att ta tag i på riktigt.

Men ändå. Man behöver tömma en byrå, flytta ett skrivbord eller hänga upp en spegel ibland. Svära över trasiga serietidningar och MacDonalds leksaker som man måste tömma på batterier innan man kan slänga dom. Eller att båda tvättmaskinerna är trasiga samtidigt. Helt ärligt; vad är oddsen för det. Sådant kan man sucka och svära åt. Det är skönt. När man vet vad som väntar. Dramatiska kurvor och fördjupade karaktärer. Och vad vill hon? Och vart är de på väg? Och var börjar de?

Ibland drabbas man onekligen av insikten att det man håller på med, lägger tid på i grund och botten är ganska meningslöst. I det stora hela. När man läser tidningen och ser sig om. Världen går inte under om det inte blir fler böcker från mig. Så är det ju.

Ändå ska man samla ihop sig och börja bruka allvar och arbeta upp känslan av att det man sysslar ändå är meningsfullt. Och hänga sig fast vid tanken att någon därute kanske behöver just den distraktionen som min historia kan ge för att slippa tänka på annat för en stund.

Och det är väl vackert så.

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s