En ding ding värld

porträtt oskar1Jag var på skrivkollo i helgen. En hel dag tillbringades i trevligt sällskap, där inspirerande upplevelser under dagen omvandlades till glödande tecken under natten. Sällskapet bestod av sju talangfulla unga herrar som brinner för det här med seriöst kulturarbete. Vi träffades i min uppväxtort Osby, och en del av oss tog tåget till Malmö för att insupa lite storstadsstämning. Vi satt på ett café hela dagen och observerade personer som passerade, drack Latte, tog anteckningar och diskuterade världens tillstånd i allra största allmänhet. Vi tog sedan tåget tillbaka till Osby, och noterade några skillnader mellan storstad och by, för att sedan möta upp det övriga sällskapet för kvällens begivenheter. Tanken var att vi skulle skriva en pamflett emot djurmisshandel, och rosévinet och snittarna var framdukade.

Jaha, såhär kan det låta när jag ljuger. Det är bara grova ordalag som är sant av ovan, det vill säga att jag visst var i Malmö med kompisar och att vi hade lite hemmafest på kvällen. Men vi satt inte på café, vi gick på fotboll, och vi skrev ingen pamflett, utan en låttext (som handlade om att Satan har en kiosk där det bara säljs lakrits, och blir man törstig så får man ingen dricka, bara lakritshicka). Vi drack inget rosévin heller för övrigt, och inga snittar syntes till. Det blev spagetti och köttfärssås (som jag är sjukligt förtjust i), öl, och någon form av rysk (?) vodka som blandades med rättvisemärkt (!) energidryck eller kaffe.

DING2

Ännu ett scoop i En ding ding värld.

Så det var inget skrivkollo, utan bara ljug. Jag ljög. Känner ni er lurade? Jag ber om ursäkt i sådana fall, men är verkligen allt man skriver på en blogg tvunget att vara sant till punkt och pricka? Jag är osäker på var just bloggen ligger på skalan av trovärdighet. På den här skalan menar jag att till exempel faktaböcker och seriösa tidningar – alltså inte En ding ding värld eller liknande – ligger i topp, medan tidningar som just nämnda En ding ding, värld, ligger i botten. Allt annat ligger mitt emellan.

Men var ligger då bloggen, hur trovärdig förväntar sig mottagaren att en text på en blogg är? Personligen håller jag trovärdigheten som relativt låg (förutom alla er läsares bloggar och Debutantbloggen då naturligtvis), helt enkelt för att vilken idiot som helst kan starta en blogg och få vilken dynga som helst att verka trovärdig. Det är ju detta som är själva bloggens natur, att vem som helst ska kunna nå ut på nätet. Och bra så, jättebra till och med, och jag klandrar knappt ens idioterna som startar bloggar och sprider galenskaper, det är ju deras rättighet. Vad jag däremot stör mig på är alla personer som sväljer allt de läser på nätet med hull och hår.
Källkritik, vad är det för något?
Vetenskap, det har jag aldrig hört talas om.
Sedan sprider de galenskaperna på nätet och presenterar det som sanningar. En ding, ding värld i kubik!

Så tyvärr, jag måste ändå säga att ni inte lita på allt jag säger, men jag har å andra sidan ingen anledning att ljuga för er heller. Men jag skriver skönlitteratur, fiktion, där hittepå är grundidén. Men jag ska försöka att inte göra er besvikna och hålla mig till sanningen. Om jag inte försöker göra en poäng då.
Då ljuger jag skallen av mig och ni får gärna sprida det som en sanning.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En ding ding värld

  1. Pia Widlund skriver:

    Och jag som trodde att det bara var oss kvinnor som man inte ska lite på…

    • oskaredvinsson skriver:

      Oj då, nej det tror jag inte riktigt 🙂 Det är väl snarare motsatsen!? Det är bara en känsla, men är det inte så att män har större bekräftelsebehov än kvinnor? Och därmed slänger ur sig lite vad som helst för att få uppmärksamhet? Bara en känsla, som sagt…

  2. oskaredvinsson skriver:

    Om det finns ett flertal mindre trovärdiga bloggar så är ju mediet mindre trovärdigt, som helhet. Eller? Men visst, självklart finns det oerhört gott om bloggar som känns helt trovärdiga, men tyvärr drar väl vissa bloggar skugga över mediet som helhet. Håller du inte med? Eftersom det är så lätt att publicera något på nätet så får ju källkritiken ofta stå åt sidan, eftersom följderna sällan blir så allvarliga som de kanske borde (hur nu detta skulle kontrolleras), Och visst, vem skulle vilja känna sig lurad, det är inte det jag säger, men vem kan garantera att det du läser på nätet är sant? Vad jag menar är bara att det finns ett problem med självpublicering utan ett filter, ett problem som oftast överskuggas av alla fördelar med självpublicering. Men likväl så finns det ju ett problem. Eller?

    • Manuskt skriver:

      Nja, jag vet inte. Det står ju en hel del påhittade saker i böcker till exempel 😉 Medan andra böcker antas vara så trovärdiga att personen som skrivit dem genast utnämns till expert, får uttala sig i teve, kanske rent av blir politiker (och därigenom i vissas ögon automatiskt blir totalt opålitlig.) För att inte tala om teve och film. Och en ding ding värld, som du pratar om är ju en tryckt tidning. Avpixlat är ingen blogg…

      Det finns ju bloggar med redaktioner bakom sig och många bloggar som länkar direkt till källor på ett sätt som en dagstidning på papper aldrig kan göra. Och det finns tidningar som inte har en enda journalist anställd utan skrivs av marknadsavdelningar (eller glada amatörer.)

      Men absolut, många bloggar – som min – är ju egentligen ”privatpersoner” – som dessutom enkelt kan vara anonyma och hitta på precis vad de vill utan att någon kan säga emot. Så jag förstår såklart vad du menar och dummar mig med flit. Det råkar bara vara en sådan där återkommande grej – att folk tenderar att hänga upp sig på mediet som sådant när det (enligt mig) är innehållet och avsändaren som är det väsentliga. Är brev trovärdiga? Dagböcker? Personer man pratar med öga mot öga?

      • oskaredvinsson skriver:

        När det gäller böcker så vet man ju oftast om det är ”hittepå” innan man börjar läsa. Men självklart, du har rätt, det är alltid avsändaren och inte mediet man ska koncentrera sig på. Kände bara att det, till exempel i de valtider vi nyligen befann oss i, uppstod många situationer i bara i min sociala nätverksbubbla, där avsaknaden av källkritik var väldigt tydlig. Men visst, de högerextrema (som exempel) kan trycka tidningar och skicka ut också, men min poäng är att de inte har möjlighet att nå en bråkdel av det antal människor som de når via nätet. Jag är inte säker, men när jag gick i skolan så var källkritik något man diskuterade, vilket de säkert gör idag också – frågan är om man med dagens medielandskap har möjlighet att kritiskt granska allt man har möjlighet att läsa, eller ens vill granska det. Det är alltid lättare att ta åt sig av en åsikt, än av fakta. Men jag låter dina klocka ord avsluta denna trevliga debatt, om du inte har något att tillägga 🙂 Vi koncentrerar oss på avsändaren och inte mediet!

  3. Manuskt skriver:

    Precis som ned tidningar så finns det olika bloggar, med olika syften och olika trovärdighet. En satirblogg ska man givetvis inte ta på orden, en privat recensionsblogg mer en nypa salt, medan en dagstidnings konsumentblogg sannolikt är betydligt mer trovärdig. Det är inte mediet som är mer eller mindre trovärdigt utan källan. Och vem skulle ha anledning att fortsätta följa till exempel en skrivarblogg om den inte var sann?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s