Förra veckan skrev jag om romananalysen som jag jobbar med i flera av mina gymnasieklasser just nu. Jag skrev en massa frågor att fundera över inom en mängd olika områden. Idag fortsätter jag ställa frågor, fast nu om komposition.
Komposition handlar om hur berättelsen är uppbyggd. Dess skelett. Kompositionen är kopplad till konflikten som utlöses av katalysatorn, men till skillnad från konflikt och katalysator, handlar kompositionen om berättelsens form och inte dess innehåll.
Vi frågar oss: hur berättar vi det som ska hända? Hur gör vi det bäst? När väljer vi att berätta vad? Igen ska svaren följa The One Writing Rule: att läsaren ska läsa ut vår bok.
Ni har alla sett den dramaturgiska valen förut. Dess kurvor och fenor står för bokens grundpelare:
- Anslag/presentation
- Fördjupning
- Upptrappning/stegring i form av vändpunkt 1 &vändpunkt 2
- Klimax
- Avrundning
I början av boken ska massor presenteras: karaktärer, bokvärlden, relationer, hinder. Sen sker något som sparkar igång handlingen samtidigt som karaktärer och konflikter fördjupas. Sen ska det hela stegras och trappas upp. Problemen visade sig mer oöverstigliga än vi först trodde. Motståndet var eller blev större. Den briljanta lösningen fungerade inte. Alltihop kulminerar där som valen sprutar iväg läsaren i något oväntat, överraskande, underbart, fruktansvärt, nervkittlande. Sen kan det liksom ta tvärt slut. Eller så gör det inte det, utan avrundas lite vackert eller provocerande.
Allt detta visste ni förut. Frågan är hur det används i skrivandet.
Alternativet står oss fritt att bryta mot reglerna eller leka med dem. Du kanske inte alls vill börja med presentationen, utan likt en Bondfilm börja mitt i action och sen ta den där bakgrundshistorien med M på kontoret i lugn och ro, efter det att du fångat läsarens intresse. Och som sagt kanske du inte alls vill avrunda, utan du vill sluta mitt i – antingen för att låta slutet vara konstnärligt och tankeväckande öppet eller för att du planerar en uppföljare. Fast jag måste faktiskt säga emot mig själv här: i fallet med Bondfilmen tycker jag nog att den första actionscenen är presentationen och scenen med M är fördjupningen. Oavsett vilket är det sådana här analyser som gör oss till medvetna läsare (och filmtittare) och medvetna författare.
För mig handlar komposition om en rörelse framåt. Att läsaren känner att det vi berättar leder någonstans. Att det finns en tanke. Att det andra är resultatet av det första, som jag skrev om en annan gång.
Men i boksamtalen som jag haft på jobbet, har vi utmanat föreställningen att kompositionen skulle vara benhårt kopplad till handlingen. Måste vändpunkter vara händelser? Kan det inte vara avslöjanden? För mig handlar komposition lika mycket om att pytsa ut sin information, som handlingsbaserade förändringar.
Tänk på det: att pytsa ut information. Att välja att hålla något från läsaren och/eller huvudkaraktären som andra kanske vet och att avgöra när det bäst kommer i dagern. Att plötsligt visa ett annat perspektiv på konflikten och låta berättelsen djupna. Att visa en annan sida av en karaktär, som läsaren alls inte sett tidigare, kanske bara för en halv sida eller en mening. Att ge en återblick på något som hände före bokens början, kan vara en vändpunkt. För mig handlar komposition om att välja sina tillfällen att göra det hela lite mer intressant.
För visst är ingen karaktär platt, egentligen? Visst kan alla karaktärer förändras eller utvecklas (bli tålmodigare, bli bitter eller mjukas upp)? För mig är kompositionen knuten till karaktärerna och de val och upptäckter som de gör om sig själva, andra eller världen. Jag gillar böcker som först ger mig en strut att titta ut genom samtidigt som författaren lurar mig att tro att det jag ser är hela sanningen, bara för att sedan ge mig ett vidvinkelperspektiv och en känsla av att vad som helst kan hända och att ingen sitter trygg. Jag skulle vilja påstå att dessa verktyg också är del i kompositionen.
Vilka tips sitter ni inne med? Hur skruvar ni åt era skruvar? Med vilka medel fördjupar ni era karaktärer och konflikter? Hur stegrar ni er val?
Debutantbloggen 
Pingback: O = T + E
Pingback: Nu med skrivtips och övningar | Skriva läsa leva
Den där valen ja. Det är som alltid vansinnigt nyttigt att visualisera sin dramaturgi även om jag alltid tycker det är svårt att se om och hur jag rent praktiskt lyckas i mitt eget manus. Det är mycket lättare att analysera andras… Men det är en skön känsla att ha den valen i bakhuvudet och sedan bara köra på medan man skriver, för att bara i någon mening stanna till och tänka: ”Och här är jag alltså på väg uppför valens nacke”. Det har hänt.
Guldstjärna till teckningen!
/Anna
Teckningen ja. Jag hade tänkt ta kort på någon av valarna jag ritat på tavlan, men tyvärr fungerar inte kameran i min telefon, så jag fick rita och fota hemma.
Jag håller med dig om att det är svårare att se valen i sitt eget manus, men samtidigt tror jag som du säger att den finns med oss om vi övat upp ögat för den. Ser vi valen i enklare berättelser vi konsumerar, kommer vi även att se den i film och litteratur med mer avancerad komposition, och vi blir bättre på att tjusas av skönheten i de olika kurvor och varianter som omringar oss. Tror medvetenhet är nyckeln. Stort grattis till de ögonblick när du har sett det i egna berättelsen! Vilken känsla.
Så bra att tänka på sådana här saker. Och en del har du formulerat annorlunda, från andra synvinklar. Trots att jag är medveten om mycket, är det nyttigt att tänka till. Ditt inlägg blev ett uppvaknande och intressant och givande att fundera över punkterna, jämföra med manuset. Tack för bra inlägg!
I det manus som jag är ”färdig” med och som just nu läses av anlitad lektör, skruvade jag till huvudkaraktärerna i vissa scener. Jag helt enkelt kastade bort min blyghet, försökte bortse från vad som kunde vara ”smakfullt” och drog på. Jag överdrev och som jag tyckte gick över gränsen. Men sen när jag läste texten efteråt, tyckte jag inte det längre. Men man får se upp, så att man inte gör karaktärerna till karikatyrer av sig själva.
Nej, såklart vill vi inte göra våra karaktärer till karikatyrer, men vilket spännande experiment du beskriver! Blir intressant att höra vad lektören säger. Jättebra att du låter manuset vila också för som du säger ser vi nya saker då. Lycka till!
Å, jag tycker att sånt här är så spännande och roligt, och svårt 🙂 Än så länge gör jag inget av det här särskilt medvetet. Och bara det är intressant, tycker jag. När jag jämför mina fyra hundra sidor manus med valen, eller med andra dramaturgiska mallar, så ser jag att min text förhåller sig ganska väl till dem. Det är som om det finns en egen, inre kompass som talar om ungefär hur berättelsen måste berättas i stort, och jag tänker att det måste bero på att den här valen finns i nästan varenda bok och film jag någonsin läst eller sett. Det känns väldigt naturligt. Men det är när det gäller de riktigt grova dragen i berättelsen. När det gäller finliret är det mycket svårare tycker jag. Med vilka medel fördjupar jag mina karaktärer och konflikter? Hur stegrar jag mina val? Jag tror faktiskt inte att jag har en aning. Jag TROR i alla fall att jag ändå gör det (fördjupar och stegrar), men det är återigen bara på det sätt som kommer naturligt för mig, det är än så länge inte alls särskilt genomtänkt. Det är det här jag ser fram emot när jag äntligen har kommit till slutet av manuset och kan börja redigera på allvar – jag föreställer mig nämligen att det är först då som man verkligen kan fördjupa sig i såna frågor.
Tack för dina inspirerande inlägg!
/Linda
Det där med medvetenheten är intressant. Jag var inte jättemedveten när jag började skriva längre manus, men vi som är naturliga berättare har mycket av det här i ryggraden. Det blir vändpunkter och klimax lite per automatik.
Men samtidigt räcker inte den där ryggraden. Vi måste öva och läsa på och öva igen, utvärdera och tänka om. Jag har lärt mig nytt för varje bok jag skrivit, men kanske ännu mer för varje stor redigering av varje bok. Även om berättandet kommer naturligt, kan vi förhöja råmaterialet genom att öva upp ögat med sånt här, tror jag.
Det där med valen var bra, ska jag lägga på minnet!
Ja, valen är käck och så lätt att träna upp ögat för varje gång man läser en bok eller ser en film.
Spännande Hanna! Tack för de matiga lärdomarna!
Roligt att det kommer till nytta. Jag älskar ju sånt här. =)