Jag, en personlighetspaparazzi

porträtt johannes2

Hur mycket kan man låta folk i sin närhet inspirera till fiktiva karaktärer? Och framför allt: vågar man berätta om denna inspiration efteråt?

Som de flesta författare är jag en betraktare.
En som hämtar idéer från det som händer runt omkring mig.
En insupare av min omgivning.

Jag älskar att kolla in typer på tunnelbanan eller gågatan.
Kan inte låta bli att hitta på egna kringhistorier till absurda nyheter i tidningen.
Plockar gärna ut starka storydetaljer ur filmer eller böcker och vrider till dem så att de ska kunna berika mina egna alster.

Och mest av allt betraktar jag min allra närmaste omgivning.
Släkt, vänner och arbetskamrater.
Det är först när man börjar lära känna folk närmare som de intressanta personlighetsdragen utkristalliserar sig.
Inte sällan brukar det kunna leda till att jag börjar fundera kring fiktiva karaktärer med bas i mina närstående.

Det är vansinnigt spännande att ha en källa till hitte-på så nära.
Men samtidigt – är det sjysst mot dessa stackars ovetande personer?

paparazzi

Lömskt spanande efter personliga dåligheter…

Ska en människa inte kunna vara sig själv utan att riskera att betraktas och apas efter?
Ska den inte kunna vara privat utan att riskera att bli ansatt av någon som lömskt profiterar på dess särdrag?
Är jag egentligen bara en samvetslös personlighetspaparazzi?

Ja, kanske. Och jag kan inte låta bli. Även om jag försökte så skulle jag inte kunna sluta betrakta och inspireras.

Det skulle förmodligen vara lugnt om det var människors vackra och positiva sidor som jag inspirerades av. Men det är ju inte det. Det är de dåliga sidorna som fascinerar. De dåliga handlingarna, de dåliga åsikterna, de dåliga egenskaperna.

Precis som kändispaparazzis som tjänar sina pengar på stjärnor som vänstrar och super och slåss, så profiterar jag på min närhets sämre sidor.
Inte minst i min genre skräck hämtas mycket av historiernas energi därifrån.
Så jag fortsätter att profitera.
Den stora frågan är dock inte om det är okej att göra det. För jag bryr mig inte om ifall någon skulle tycka att det inte var det.
Den stora frågan är vad mina närstående skulle säga om jag berättade att de legat till grund för dessa dåligheter.
Förmodligen skulle de tycka att det var okej och till och med en kul grej att jag låter mig inspireras på detta sätt – tills de fick veta vilka av deras egna sidor och handlingar som gett upphov till vilka litterära dåligheter. Då skulle de nog inte tycka det var lika kul längre.
Så jag kommer fortsätta att inspireras i lönndom.

Jag funderade ett litet tag på att lista några saker som jag inspirerats av. Men jag avstår.
Jag vill väl inte hänga ut nån heller. Det får räcka med att de är med i mina texter.

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Johannes Pinter, karaktärer. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag, en personlighetspaparazzi

  1. Skriviver skriver:

    Jag känner igen mig så väl! Den där känslan av att människor runt omkring en är lite som en palett, bara att klämma ut färgen och sätta igång. Och jag tänker nog som du att det går ju inte att berätta, att det är så man gör, det går inte att förklara att det och det draget är taget från den och den personen. Jag brukar snarare ha en del ångest över att någon ska känna igen sig, och därför göra mig en hel del besvär med att karaktärer som jag lånat från verkligheten exempelvis får byta kön i texten, eller bara lägga till en hel del andra personlighetsdrag och småsaker som förhoppningsvis ska göra igenkänningsfaktorn mindre. För att fortsätta min färgallegori: man tar en färg och blandar med en andra och en tredje och sedan är det omöjligt att urskilja vilken färg det var från början, men färgen i sig har ändå bidragit stort till själva målningen 🙂

    /Linda

  2. Kära Syster skriver:

    Å jag blir ju jättenyfiken på vilka mindre smickrande personlighetsdrag du inspirerats av! Det är verkligen det fula som är det intressanta. Men klart inga ska nämnas. Jag börjar ju förstås fundera själv hur jag färgar mina karaktärer av dem jag möter och vill instinktivt säga: inte så mycket. Vilket antagligen betyder ”mer än jag tror”. Jag vet att jag noterar detaljer i minspel ibland som jag tycker passar en viss karaktär. Och så kan jag nog inspireras av de stora dragen i folks personlighet, hur de reagerar på frågor, om de är högljudda, tysta och vad det signalerar. Resten av karaktärerna är väl baserade på mig själv, gissar jag.

    /Anna

    • Johannes Pinter skriver:

      Ja, det är ju faktiskt ämne till ett eget inlägg – hur man inspireras av sina egna dåliga sidor och tillkortakommanden. I övrigt är det här med att inspireras av folk i sin närhet en förlängning av devisen ”att leva är att inspireras”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s