Gästbloggare: Theres Wittgren

theresDen tredje september landade lådan från tryckeriet hemma hos mig. Nytryckta böcker, fyllda av den där texten jag arbetat med så hårt och så länge. Min bok Gömd, fanns nu på riktigt. Att köpa av mig eller på alla de stora nätbokhandlarna eller på förlagets hemsida. Och jag andades ut. Äntligen skulle jag få slappna av lite. Trodde jag.

Att det var nu det tuffaste började hade jag ingen aning om. Det var en sida av utgivningen jag förträngt. Alla som arbetat med en text som ska ut i tryck vet hur mycket arbete det krävs för att få den precis så där bra som man själv och förläggaren vill. Vet hur många vändor man har texten framför sig, ändrar litet och stort, förfasas över formuleringar, slåss för småord och letar febrilt efter ett bättre sätt att beskriva just det där ögonkastet. Vet hur man svettats och suckat och kräkts över sin text. Det var den lätta delen.

Att prata om sin bok

Jag befinner mig nu i läget att mina närmaste, de som köper boken oavsett vilken skit det är, har köpt den. Det betyder att om jag vill få en bredare läskrets behöver jag synas, höras och vara på alerten för att inte glömmas bort. Jag ska nu berätta för alla jag möter och alla jag inte skulle möta om jag inte själv tar kontakten, att just min bok är den som de behöver. Det är nu jag ska säga:

theres”Den här boken borde du läsa. De allra flesta som läst den säger att de fastnar direkt och har svårt att lägga den ifrån sig. Den första upplagan är nästan slut, så vill du ha en borde du skynda dig. Jag har fått positiva kommentarer om både innehållet och att den känns lätt att läsa. Jag tycker att alla borde läsa den här boken.”

Istället tänker jag:

Det finns många böcker som är bättre. Även om du fastnar kommer du upptäcka stavfel på sidan xxxxx och x, du kommer irritera dig på hur karaktärerna är utformade, du kommer tycka berättelsen har luckor och att du kunde lagt din tid och dina pengar på annat. Nu är den där pyttelilla, obetydliga upplagan slut men det är nog mest de jag känner som köpt den så det betyder såklart ingenting. Förmodligen är det så att alla som köpt den ångrar sig, att förlaget snart kommer kontakta mig för att berätta vilket misstag de gjort och jag kommer få bränna mina böcker för att ingen mer ska kunna hitta den av misstag.”

Att sprida sin bok

Jag har vandrat runt med små visitkort och en bok i väskan. Tänkt att det är bra att ge till sådana som kan tänkas sprida vetskapen om den. Jag har också letat reda på massor några bokbloggare som skulle kunna tänkas läsa och recensera boken. Gissa hur många gånger jag verkligen delat ut korten, visat boken och mailat bokbloggarna? De är lätträknade. När jag fått jakande svar har jag tänkt inleda kontakten med att skriva/säga att de absolut inte ska känna att de måste för jag förstår såklart hur mycket viktigare alla andra böcker är. De flesta gångerna har just de orden inte blivit uttalade eller utskrivna. Men det tar emot att hålla orden inne.

Att synas med sin bok

Det värsta av det värsta. ”Skicka gärna en bild på dig själv.” Jo, det fattar jag också att man vill veta vem det är som står bakom den värdelösa texten. Problemet är att om jag visar en bild på mig själv är det inte bara så att min text är tillgänglig för andra, då kan man dessutom känna igen mig och veta vem jag är. Det är då jag önskar att jag aldrig skrivit det där manuset. Det jag älskat och älskar så mycket.

Och det är klart, det här skulle jag egentligen aldrig skriva ut i text för det man säger/skriver blir sanningar men det går inte att komma ifrån all den här våndan. Jag har så svårt att tro att jag är ensam om de här känslorna även om jag upplever att andra som gett ut böcker hela tiden säger det där de ska. Är skitsnygga på bild. Tar kontakt med alla och lyckas få spridning av sin text. Tycker att allt de skrivit är fantastiskt. Med all rätt. Jag tycker också det om min text. Ibland. När jag tar fram boken ur hyllan. Bläddrar på måfå och läser någon sida. Då tänker jag att det är bra. Att jag vet varför den blivit tryckt och varför den blivit slutsåld. Det borde, rimligtvis, vara så att slutsåldheten av den betyder något. Jag ska bara övertyga mitt utåtriktade jag om det också. Det andra jaget, det trygga, vet redan.

Vill man läsa mer om mina våndor och glädjehopp i livet och kring boken kan man läsa min blogg Tråktanten på http://traktanten.blogspot.se

Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Gästbloggare: Theres Wittgren

  1. Kära Syster skriver:

    Hej Theres och tack för ett modigt inlägg! Det är e x a k t sådär jag tänker att det kan bli om/när/utifall jag skulle (råka) bli utgiven, så det är himla fint att läsa din syn på det hela. I det här fallet tror jag inte att det blir sanning det du skriver, tvärtom tycker jag att du lyckas förminska det där förbjudna genom att lyfta till ljuset.

    /Anna

    • trktanten skriver:

      Tack så mycket! Det går ju liksom rätt mycket upp och ned. Just idag tycker jag att jag är rätt bra. Skön känsla.

  2. Carola skriver:

    Modigt att berätta så naket vad du känner för din egen text. Att den ibland känns skit. Men det är ju så det är, en verklighet som jag tror är mer vanlig än ovanlig. Det som är kul tycker jag är att du snart sålt slut på upplagan. Det är en framgång om något! Grattis!
    I min värld (novis ska förtydligas) så är det kämpigt att nå ut med första boken. Jag tror att det är först vid andra men främst den tredje boken som ringarna på vattnet har nått lite längre ut. Då kan första och även andra boken få nya skjutsar pga den tredje boken. Mycket tålamod krävs det men är man ihärdig och tror på sig själv och sin text till 150% så går det till slut vägen. Det är min övertygelse. 🙂
    Varmt lycka till med framgången!

    • trktanten skriver:

      Tack!
      Att allt kring bokutgivning skulle vara så tudelat, hade jag aldrig kunnat tro. Det gör mig bara mer full av vördnad för alla de som skriver. Man måste älska skrivandet för att orka alla delar. Tror jag, i alla fall.
      Eller också får man skita helt i hur det går och bara ha en gudomlig förmåga.
      Jag tillhör definitivt den första kategorin.
      /Theres

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s