Min slutet-på-kapitel-besatthet

porträtt anna1Innan jag börjar skriva en scen eller ett kapitel (för mig sammanfaller nästan alltid de här två), gör jag en grov plan för vad scenen ska innehålla. Synopsis har jag sedan tidigare, men detta tillkommer utöver det. Jag formulerar en början och ett slut (en scen ska alltid börja och sluta med ”a hook” enligt dramaturgigurun Robert McKee:s bok ”Story”), vilken miljö scenen ska utspela sig i, vilka som ska vara med i scenen, vilka känslor den ska väcka och vad som ska driva handlingen framåt. Det här låter säkert seriösare och mer välplanerat än vad det är. Ofta består sammanfattningen av scenen av två korta meningar, och början och slutet är ganska vagt definierade.

Under det senaste råmanusskrivandet har jag märkt en sak. Jag lägger ner absurda mängder tid på slutet av kapitlet. Scenen rasslar på, men när jag kommer till sista stycket går skrivtakten ner till snigelfart. Jag väger orden i munnen. Jag skriver för att sedan direkt sudda ut. Jag scrollar fram och tillbaka i kapitlet för att få inspiration hur jag ska knyta ihop scenen.

Jag har trott att det här beror på att slutet inte är tillräckligt definierat när jag börjar skriva scenen, men jag tror inte att problemet ligger där, utan att jag inte förmår mig lämna den om jag inte har ett tillräckligt bra slut. Den måste innehålla någon sorts cliffhanger. Den måste ha ”a hook”. Den måste ha något som får läsaren att vilja vända blad. Ofta handlar det om finlir. Att få till sista meningarna.

När jag skrev ”Tills kärleken skiljer oss” lämnade jag mycket av sådant här finlir till redigeringen, men den här gången har jag inte förmått mig att göra på samma sätt. Det har nästan blivit som en besatthet. Sista meningarna ska sitta, annars kan jag inte börja på nästa kapitel. Det här leder till att jag aldrig vet när jag är klar med ett skrivpass. Det vet man förstås inte ändå, men sluttiden har blivit betydligt mer flytande.

Ofta sitter maken och jag bredvid varandra i soffan på kvällarna. Han med sin dator och jag med min, och när klockan närmar sig halvelvatiden kommer allt som oftast frågan: ”Är du klar snart?” Och just vid den tidpunkten är jag nästan alltid klar. Jag har till och med varit nästan klar i en halvtimme eller så, men jag ska bara …

En kväll när jag hade suttit med sista stycket i två timmar (något slags rekord och det kan bero på att jag egentligen var för trött för att skriva), och jag själv tyckte att slutet-på-kapitlet-skrivandet höll på att gå till absurdum, sa maken: ”Det är detaljerna som gör det.”

Kanske är det så. Att när de stora penseldragen är på plats, mindre också för den delen, så är det de enskilda formuleringarna i manuset som gör det extraordinärt. Inte bara små nyanser i sluten på kapitlen har betydelse, utan även i resten av texten. Vissa delar av berättelsen kräver helt enkelt mer av språket och det är värt att lägga mer tid på dem. Förutsatt att storyn i övrigt håller förstås.

Eller så har jag fel. All text i manuset har lika stor betydelse. Börjor, slut och allt däremellan.

Ändå tror jag nog att det ligger något i det här med detaljerna. Vissa delar ska sticka ut för att det är de man minns. Det är de som etsar sig fast efteråt. Däremot undrar jag om inte sådana här detaljjusteringar bör göras i redigeringsfasen i stället för i råmanusfasen. Det borde bli mer tidseffektivt. Eller så har jag sakta börjat ändra mitt sätt att skriva. Jag nöjer mig inte lika lätt när jag skriver råmanus nu, som när jag skrev förra manuset, och kanske kommer det att så förbli. Det tål att fundera på nästa gång jag skriver om sista meningen i ett kapitel igen och igen. Ska jag traggla på tills den sitter eller vänta till omskrivningen?

Advertisements

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Min slutet-på-kapitel-besatthet

  1. Manuskt skriver:

    Tycker också jag skriver långsammare och liksom ”petigare” nu och gissar att det är för att man efter x omgångar redigering har lärt sig mycket som man sen har svårt att släppa igen.
    Annars föredrar jag egentligen att ”rusa igenom” råmanuset och sen redigera och polera det snyggt.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Håller med. Blir svårare och svårare att släppa igenom ”slarvskriv” ju mer man lär sig. Men antar att det är något bra och innebär att man blir bättre på att skriva. Men lite stressande också när man är van att flöda genom råmanus, och polera sen, som du säger.

  2. Thomas skriver:

    Spännande att du känner att det är den delen som är den mest tidskrävande. Jag har faktiskt upplevt det omvända flera gånger. Att slutet inte alls kom där jag hade förväntat mig. Att karaktärerna gör/säger något som gör att jag helt enkelt inte kan annat än sluta där – fast jag var helt övertygad om att det skulle pågå ett tag till, eller att det skulle innehålla en scen till. (jag har sällan inte heller mer än ungefär två meningar som definierar kapitlet när jag börjar skriva det). Å andra sidan får jag ju ”hooken” ganska gratis i de fall när det händer.

    Vad gäller bearbetning av pågående text så är jag helt övertygad av att det gäller att hitta sin rytm, och att den inte behöver vara samma över tid. Kill your darlings gäller även för idéer som ”så här gör jag”. Att det funkade bra förra gången kan vara en bra anledning till att testa det även den här gången, men just den här texten kanske ställer andra krav, så man måste vara beredd att ompröva. (Personligen brukar jag tillåta redigering under tiden i pågående kapitel, men så fort jag lagt det åt sidan och påbörjat nästa är det ”stängt” fram tills det är dags för den första ”helredigeringen”).

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Intressant input! Angående redigering jobbar jag så här under råmanus: skriver kapitlet/scenen klart (det är under denna första omgång jag lägger mycket tid på slutet), och går sen tillbaka och redigerar ett varv, men sen är det helt stängt till första ”helredigeringen”. Ungefär liknande som du. Tror också alltmer att ”kill your darlings” gäller sättet man jobbar på. Med det här råmanuset har jag verkligen upplevt det så.

  3. Johannes Pinter skriver:

    Jag tycker det låter rätt att du försöker få till hooken redan vid första genomskrivning. Grejen med en hook är att den ofta s.a.s. ska hooka i nästa hook i storyflödet. Så det är viktigt att du får till det direkt. Ibland kanske man inte blir 100% nöjd, men bara man har ansatsen till vad man vill göra så tror jag att man kan anse sig nöjd.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Precis så tänker jag också! Varje hook har ju betydelse för nästa, så därför går de inte att förbise och jag tror att jag kommer att tjäna på det i slutändan! Hoppas det!

  4. Carola skriver:

    Kanske kraven blir högre på en själv vid andra manuset men jag tror att man så mycket som möjligt ska göra mer av det som fungerar. Att pröva nya sätt är alltid bra för det kan leda till nya och bättre metoder men ibland får man också backa för att det som man gjorde innan var mer effektivt. När det gäller råmanus är det nog bra om man släpper på alla sortrers pekpinnar så mycket som möjligt. Att ha modet att låta kreativiteten styra före regler. Ett stort pepp och lycka till i ditt fortsatta skrivande! Kram

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Tack Carola! Ja, jag tror kraven ökar hela tiden som man skriver, men jag tror också, som du, att man hela tiden ska söka nya vägar och göra mer av det som fungerar. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s