Att våga löpa linan ut

porträtt hanna2Vi vet alla att vi måste fullfölja berättelser vi påbörjat om det ska bli någon bok. Det är inte vad det här inlägget handlar om. Det här handlar om döden och pistoler som ingen skjuter med.

I början av året läste jag tredje boken i min serie (som alltså inte släppts än, tvåan kommer i april) för min dotter. Medan jag läste insåg jag att det fanns plantering i boken som jag inte sett tidigare. Här fanns stoff, frön, som aldrig blommat ut. Denna plötsligt uppenbara plantering ledde till en lika uppenbar och gruvlig final i mitt huvud när jag plöjde boken med min dotter. En final som alltså inte fanns. En ny, färgsprakande vändning som är något så ryslig och fantastisk och därmed den perfekta eskaleringen inför det klimax som boken redan har.

Man kan säga att jag stirrade rätt in i ögonen på Tjekovs pistol* och insåg att jag alldeles glömt att avfyra den.

Dessutom har Lianne aldrig ställts inför just den här sortens hinder, som den nya vändpunkten innebär. Genom de fyra böckerna om Lianne, testas och prövas den stackars karaktären och kämpar mot allt möjligt och omöjligt, inte minst sig själv. Men just det här, det var nytt. Och underlaget för det finns redan i boken. Naturligtvis måste jag skriva till det!

När jag en sen natt för två veckor sedan stormnjöt av att jag skrev långt över 2000 ord på den nya vändningen för att jag helt enkelt inte kunde hålla mig till redigeringen av tvåan, blev jag tvungen att ställa mig frågan: är jag smygsadist? Är alla författare sadister?

Är ni det? Författare verkar ofta njuta när allt går åt skogen för bokens hjälte.

Jag minns för nästan tio år sedan när en författarkollega läste ett manus jag skrivit och halvvägs in i boken berättade att han tyckte om det scenerio som jag höll på att bygga. Han hade bara en oro: att jag inte skulle våga göra huvudkaraktären illa. Han sa att det som jag skrivit behövde leda upp till något som gjorde riktigt ont, och han var rädd att jag skulle vara för snäll och inte göra berättelsen rättvisa.

Han hade inte behövt vara orolig! Den här boken slutar nattsvart och jag hade förstås suttit och fnissat åt hans oro, fullt medveten om vart det hela skulle barka hän. Jag var inte det minsta rädd för att löpa linan ut.

Så jag måste fråga igen, det där med att vara sadist. Att bli lycklig över dessa hinder och sorger som jag prackar på folk i mina påhittade världar. Vad kommer det sig av?

Någon dör i allt jag skrivit. Typ. Jag är absolut inte någon George RR Martin. Dödsfallen och motgångarna i mina böcker är inte så många att de slutar kännas. Tro mig. De känns. Men de finns där och tydligen är jag inte rädd för att böja min historia åt vilket håll som helst, bara det blir en bra historia av det.

Sen sitter jag ju där och gråter på grund av mina böcker, ibland till och med medan jag skriver.

Så jag svarar nej. Jag njuter inte av folks smärta. Jag är inte sadist. Jag går bara igång på en riktigt bra berättelse.

Min egen slutsats är just den, att hindren och sorgerna behövs för storyn. Döden är alltid motiverad. De förskräckliga vändpunkterna, där Lianne gråter förtvivlat, leder någonstans. Mitt nöje när jag hittar på dessa hemskheter, ligger i att jag vet att det blir spännande. Att det kommer kännas att läsa det, för att läsaren bryr sig om karaktärerna. En bra bok behöver dramatik och döden är en dramatisk del av livet. Klart den måste finnas där, tillsammans med svek, förtal, misstro, hot, förlorandet av sig själv och lite annat smått och gott.

Dagens frågor att fundera över är alltså följande: vad känner du när dina karaktärer dör? Är döden alltid motiverad i en berättelse? Håller du med om att den behöver vara det? Har du spår i ditt manus som skulle kunna leda till något större än det gör idag, en Tjekovs pistol som hänger på väggen som du glömt avfyra? Vågar du löpa linan ut?

*Tjekovs gevär, eller Chekovs rifle, är ett känt uttryck inom litteraturvetenskap, ursprungligen från teatervärlden. Tjekov ska ha sagt att man inte ska placera ett gevär på väggen i första akten, om det inte ska avfyras innan tredje aktens slut.

PS. Vilse förlag – jag alltså – öppnar upp för lektörsläsning nu! Behöver du ett par extra ögon som kikar på ditt manus innan du jobbar om det igen? Jag har redan fått uppdrag och har plats för fler. Under november erbjuds rabatt. Välkommen att kika in här.

Advertisements
Det här inlägget postades i dramaturgi, Hanna Höglund, karaktärer, redigering. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Att våga löpa linan ut

  1. Sweeney Svesan skriver:

    Jag som skriver gråter men mina vänner som inte skriver tycker att det är konstigt. Det är ju jag som har skrivit det, varför gråter jag då och varför valde jag att ha ihjäl karaktären om jag tycker att det var hemskt att hen dog? De verkar inte förstå att ibland går det inte att styra karaktärerna, de lever sina egna liv.

  2. Kära Syster skriver:

    Första gången jag hörde talas om begreppet ”Tjekovs pistol” var när jag i tidernas begynnelse försökte lära mig skriva filmmanus. Av någon anledning har jag länge föreställt mig att man behöver vara mer subtil i skönlitterär text, men det är en sådan härligt uppfriskande insikt att man kan och bör avfyra vapen även där. Skillnaden är bara att de är snäppet klurigare att introducera pistoler/frön när det måste nämnas på ett inte alltför uppenbart vis istället för att hinnas i en enkel kameraåkning över ett rum…

    Eller tänker jag fel när jag antar att pistolerna ska nämnas med viss varsamhet?

    /Anna

    • Hanna Höglund skriver:

      Bra fråga! Min första tanke var att det beror på vilken sorts pistoler det rör sig om, men nej. Ja, du har rätt. Försiktigt ska slipstenen dras.

      Är det, som i Tjekovs exempel, ett fysiskt vapen som hänger på en vägg i ett hem där hela handlingen utspelar sig, ja, då tänker kanske läsaren att den här är viktig för handlingen. Den här ska jag lägga på minnet. Hade jag skrivit den boken hade jag nämnt pistolen i förbifarten, i en miljöbeskrivning första gången de går in i rummet. Inget iögonfallande alls. Men sen hade jag nog återvänt till den långt senare, och först då sått ett riktigt frö i läsaren, att hoppsan, den där pistolen kommer bli ett problem.

      Men ett Tjekovs gevär måste ju inte vara ett ting. I mitt fall var det en liten, liten konflikt. Det var allt. En karaktärs egenskaper krockade med en annan karaktärs egenskaper. En liten händelse på vägen mot det stora slutet. Otroligt icke-iögonfallande.

      Men när jag läste detta på nytt och i sin helhet, insåg jag att senare händelser borde trigga samma beteende hos den där karaktären. Samma krock, fast i större skala. Vips, en ny vändning. Varför plantera för det, om det sen inte ska blomma ut? Varför hänga geväret på väggen och sen glömma bort det?

      • Hanna Höglund skriver:

        Som författare vill jag för övrigt hävda att kamerasvepningar finns även i böcker. Det är väl det som är gestaltning. Delvis?

        • Kära Syster skriver:

          Bra grej det där med att man avfyrar vapnet i flera steg! Ska ta fasta på det. Men är kamerasvepningar i böcker verkligen gestaltning? Är det inte just miljöbeskrivningar som du skriver ovan? Tror det är därför jag tycker de tar emot lite (är så sjukt inne på gestaltning just nu…). För övrigt försöker jag febrilt komma underfund med vad som är min egen pistol:)

          /Anna

        • Hanna Höglund skriver:

          Fast alltså… miljön kan ju gestaltas den med genom tex inre observationer (något jag just gått igenom på jobbet och därför snöat in på lite extra). En karaktär sveper med blicken över ett rum och läsaren får se vad hen ser, vilket säger lika mycket om karaktären som om rummet.

          För annars har du ju rätt. Förstås. En regelrätt kamerasvepning nerför en husvägg eller en gata eller en trägård ÄR ju en miljöbeskrivning, men gärna en som förmedlar en känsla på snyggt och kortfattat vis. *inser att det här är något att grotta ner sig i*

  3. Ethel skriver:

    Jag gråter när mina karaktärer dör. Inbillar mig att jag kan känna det de kände i den stunden. Döden är, som sagt, en del av livet, måste vara med, tycker jag. Jag vet inte om jag har någon Tjekovs pistol… måste fundera över det. Har inte tänkt så. Tack för att du belyste denna möjlighet. Ovärderligt!

    • Hanna Höglund skriver:

      Ja, Tjekov tåls att fundera på både en och två gånger. Jag återkommer eventuellt till den i nästa vecka. Och visst gråter vi! Jag håller med dig, jag är helt övertygad om att jag känner mina karaktärers känslor när jag skriver dem, eller åtminstone ett kraftigt eko av dem.

  4. ylvaleelindell skriver:

    Bra inlägg, jag gråter också när jag skadar mina karaktärer när det behövs för min historia. Döden är lika viktig som kärleken kan jag tycka många gånger .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s