Borde det inte vara mer på skoj?

porträtt johannes2

Att skriva är ju så kul.
Varför måste det då vara på sånt blodigt allvar?

Det är lätt att gå vilse i sitt skapande. Oavsett vad man skapar.
Det är så klart skillnad på både teoretiska och praktiska saker som en musiker har att kämpa med, som en filmare eller en tecknare eller en vävare.
Men en sak som jag tror att alla, oavsett syssla, kan råka ut för, är att leklusten försvinner.

När jag en gång i tiden som tonåring började med att göra amatörfilm med lånad super 8-kamera (jo, så gammal är jag), så drevs jag av en sån vansinnig lust! Jag var bara tvungen att ha kameran i handen, eller tänka ut korta historier att filma, eller diskutera teknikaliteter och inspirerande regissörer med vännerna i filmklubben hemma i Södertälje.
Jag andades film. Drömde film. Var helt uppfylld av film.
Det var film, film, film, film, film, film, film, film, film (för att travestera Tarantinos mr Brown i ”Reservoir dogs”).

clown-writing

Clownkostym. Kanske ett sätt att göra skrivandet skojigare?

Den där ungdomliga lusten tänker jag på ibland. För den kom sig ur att det var 100% ROLIGT att hålla på.
Det var skit samma vad man gjorde för filmer, huvudsaken var att det blev nånting. Om det blev skitdåligt spelade ingen roll, eftersom man sen bara gjorde en till. Och sen tio till. Och sen hundra till. Och det var så himla kul, för kvantitet ledde till slut till kvalitet.

Nu sitter jag och gnetar på med en romanidé som jag hållit på och gnetat med i ett par år. Det är en bra idé, men på nåt sätt kommer jag inte till skott.

Anledningen är att det har blivit så himla viktigt att göra rätt. Att det måste bli perfekt. Att jag känner krav.

Det mesta av kraven kommer från mig själv. Jag är inte tonåring längre. Jag borde ju kunna det här nu, att bygga välbalanserade intelligenta historier, och formulera dem felfritt på papper.

Det är kort sagt slut på lekandet.

Och det är förbannat synd. För jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där punkiga attityden till skapandet, att det bara är att kasta sig ut utan skyddsnät.
Missförstå mig nu inte: det är inte så att det är TRÅKIGT att skriva. Det är bara det där allvaret som lagt sig över det.

karmakoma_scrivener

Mitt nanowrimo-projekt ”Karmakoma” förberett i Scrivener.

Därför kommer Nanowrimo så passande just nu. Att skriva en roman på 30 dagar.
Jag har stora förhoppningar.
Jag kommer passande nog ha gott om tid under just november i mitt frilansliv.
Jag har en utplottad historia, betitlad ”Karmakoma”, som jag ser fram emot att skriva. Och jag vet att förutsättningar gör att det inte finns utrymme att vända sig om och titta på det som just skrivits. Det kommer vara att bara köra på. Ta en massa beslut i farten, på känsla, utan att intellektualisera för mycket.
Write from the top of my head.

Imorgon sätter det igång. En roman på en månad. Och vägen tillbaka till min ungdoms kreativa exploderande.
Och det kommer bli så skoj!

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Johannes Pinter, Nanowrimo. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Borde det inte vara mer på skoj?

  1. oskaredvinsson skriver:

    Lycka till, hur du nu ska lyckas med detta!? Låter helt omöjligt om du frågar mig, men om någon klara det så är det du. Lycka till!

    • Johannes Pinter skriver:

      Tack Oskar! Vi får väl se om det går. Om inte så får man väl skriva texten på en och en halv månad, och det känns också helt okej 🙂

  2. PeterdenStore skriver:

    Jag tycker den senaste tidens utveckling i bokbranschen är betänklig. Förr trodde jag, naivt, att förläggare letade efter ”den oslipade diamanten” som med redaktörens erfarna vägledning blev till ett gnistrande facettslipat verk, klart för bokhandelsdiskarna. Nu har jag förstått att så är det inte alls. Författaren själv ska bekosta lektörsläsning, alfaläsning, betaläsning, korrektursläsning och helst också ha en marknadsföringsplan och vara en ”säljande” personlighet, som bedöms passa i TV-soffor o dyl. Bokförlagens insats ska helst inskränka sig till att låna ut sitt namn till bokens omslag och lyssna när pengarna klirrar in på kontot.
    Detta inskränker starkt berättarglädjen i att skriva, och vi lär nog aldrig få veta hur många goda berättare som gett upp och ägnat sig åt något mer utvecklande och mindre frustrerande än att försöka få en bok utgiven i dagens förlagsmoras.

    • Johannes Pinter skriver:

      Det var nog så förr. Det är iofs intressant att man som författare kan påverka att ens utgivning blir av. Sen kan jag tänka mig att det blir en del sömnlösa nätter för de som vandrar den vägen. Jag känner igen denna grej från independentfilm-svängen – regissörer som bekostar en egen lågbudgetlångfilm, och sen får leva med stora skulder eftersom det är så svårt att tjäna pengar på sin ”vara”. I såna lägen är det lätt att lusten försvinner på vägen…

  3. Pia skriver:

    Visst blir det att man tar det på blodigt allvar. Det bloggar, facebookas, lektörläses, omarbetas och förbättras hela tiden. Man vill ju bli förlagd till slut och det kan vara svårt att leka fram något som ska bli godkännt av ett bokförlag någongång. Man får försöka att inte ta så allvarligt på allt även fast man lagt ner hundratals timmar på det…

  4. Ethel skriver:

    Lycka till med NaNoWriMo!

    Ska försöka tänka på att leka mig fram mer i skrivandet. Det är ju så mycket roligare, som du säger.

  5. Tobbe skriver:

    Inspirerande titel. Grattis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s