Jag skrev nedan för att det kändes lite som terapi

porträtt oskar1Om 19 dagar så ska jag göra något som får mig att våndas. Nej, våndas är helt fel ord – jag ska göra något som ger mig ångest.

Det jag ska göra är en petitess, något obetydligt och knappt märkbart, fullt jämförbart med ett sandkorn i världens totala utbud av kulturella yttringar. Men inte för mig då. Jag ska stå på en liten scen, alternativt ett golv, på en liten bokmässa i Växjö, inför en förmodad liten publik, och tala om mitt författarskap i pyttelilla sex minuter. Och jag har ÅNGEST!

Hur kan ett sex minuter kort framförande kännas som ett berg som ska bestigas?

Jag försöker att begripa mina känslor för det här men når inte helt fram, det är som en mur i mina tankar som det inte går att komma över. I vanliga fall kan jag, i likhet med de flesta andra människor, dra logiska slutsatser, som att jag fryser för att jag inte tog på mig min jacka (trots att min mamma sa det), eller att jag får ont i benet när en bil kör över det. Men i det här fallet står det stilla, jag vet inte varför jag är så rädd för att stå framför folk och prata lite. Osäkerhet kanske? Prestationsångest? För höga krav?

Saken är att rädslan och nervositeten inte infinner sig i samma utsträckning i många liknande situationer. Visst, jag kanske inte är Jonny Depp i intervjusituationer eller på boksigneringar (även om jag liknar honom enligt han bakom disken på Video68 i Osby för 15 år sedan och som inte var allvarlig men likt förbannat har det satt sig och det är ju ännu en nyckel till min osäkerhet kanske), men jag är inte illamående innan i varje fall. Det kommer jag att vara om 19 dagar, spyfärdig alltså, för jag känner igen känslan. Den känsla jag har just nu, 19 dagar innan avrättningen författarpresentationen, är exakt samma känsla som jag brukade ha innan jag skulle ställa mig på scen tillsammans med mitt band för en tio år sedan. Jag tror att det beror på att jag ensam ska tala om något som ska intressera de som lyssnar. När jag blir intervjuad så kan jag ändå inbilla mig att den som ställer frågan faktiskt är intresserad av att höra svaret. Med en mikrofon i handen och en publik som stirrar på mig så vet jag att den ofrånkomliga tanken kommer att komma: Att de som sitter i publiken inte är där för att lyssna på mig, utan väntar på att någon annan ska tala. Och då kommer jag prata snabbare och otydligare, mumla lite, och kolla på klockan. HAR INTE SEX MINUTER GÅTT SNART!!! Sedan kommer jag traska bort till min stol med blicken i golvet och sätta mig och vara ganska nöjd att jag vågade, men samtidigt pinsamt medveten om uselheten.

Med tanke på denna intressefixering så fick jag ett bra råd av min fru. Hon sa: ”Om du nu är orolig för att ingen egentligen ska vara intresserad av det du säger, så låtsas att de ställer frågor till dig, som du sedan svarar på”. Detta ska jag ta fasta på när jag förbereder mig. Jag ska ställa frågor till mig själv. Och förbereda mig. Jättemycket. Skriva ner det jag har tänkt att säga och plugga in det tills jag kan det utantill, sedan plugga in det lite till så att jag dessutom kan presentera det på ett skenbart avslappnat sätt. Då blir ju förutsättningarna de rätta i varje fall.

Frågan hänger i luften och dallrar: Varför utsätter jag mig för något jag inte vill? När jag tänker på det så har jag inget bra svar. Alla mina svar gränsar dessutom till fåfänga, framgångsönskan, och lögn. Jag vill inte växa som människa egentligen, jag vet i själva verket inte riktigt vad det betyder – däremot säljer jag gärna fler böcker, så att jag så småningom kan få ett jobb som jag verkligen vill ha (som jag vill ha av egoistiska skäl då, så klart). Då måste jag väl kunna prata inför en publik? Det kan ju alla författare idag, tycks det.

Det slår mig att jag inte blev författare för att jag skulle stå framför folk och prata om mitt författarskap. Snarare tvärtom. Eller inte snarare. Tvärtom. Punkt slut. Jag vill ju sitta och skriva, inte stå och prata.

Om ni inte har förstått det så sitter jag och skriver när jag befinner mig på en vertikal del av det berg som jag försöker bestiga. Det finns ljusare stunder också. Stunder då de där sex minuterna inte känns ett dugg märkvärdiga, stunder när berget blir en kulle. Men ikväll är det en vertikal vägg som ska besegras, och vinden viner i håret och snö faller. Jag hör på nyheterna att kyla kan användas som bantningsmetod, en uppmaning att vi ska lida lite för att bli snygga. Det kanske är så jag måste se det? Frågan är bara varför det är så förbannat viktigt för mig att vara snygg.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Jag skrev nedan för att det kändes lite som terapi

  1. Ibland är det enda som hjälper lite distraktion (funkar för mig inför läskigheter). För även om förberedelser är av godo så är planlöst nojande av ondo. Alltså kommer här ett litet boktips. 🙂
    I ”An abundance of Katherines” av John Green finner du både riklig och föredömlig användning av fotnoter (apropå ett tidigare inlägg). Det är på det hela taget en skojig bok.

    Lycka till, det kommer säkert gå jättebra med de sex minuterna! Heja!
    /Liv

  2. Pia skriver:

    Varje gång jag ska gå in på scenen, vare sig det är för att sjung, skådespela eller dansa, funderar man på varför man utsätter sig för detta. Men när jag kliver av scenen bubblar självkänslan upp och jag känner mig nöjd med mig själv. När du ska in på scenen är förberedelse det viktigaste. Bestäm dig för 3-4 olika saker du vill prata om. Det kan ju vara färre med tanke på antalet minuter. Fusklappar är helt ok, även ett glas vatten. När du förbereder dig hemma, prata högt och framför en spegel. Då ser du dig själv, ditt kroppspråk och hör din röst. Då kommer gester och betoningar naturligt efter några gånger. Hänvisa även till denna blogg där man kan läsa mer om ditt skrivande. Tänk på att alla som kommer vill lyssna på dig, dom är intresserade!!! Spark!

    • oskaredvinsson skriver:

      Vilka bra råd! Tack. Ja, jag måste skriva manus snart, så att jag har tid på mig att lära mig det utantill. Och precis, de är ju intresserade, annars hade de inte varit där! Tack!

  3. asptjarn skriver:

    Jag förstår dig. Och detta säger jag som under ett antal år haft peruker och försökt vara rolig på scen (peruk alltså som en del i detta). Liten publik på bokmässa i Växjö, det är en BRA publik. Ja, jag är fördomsfull, men det grundar sig på viss erfarenhet (advokatfirma som har firmafest på Marienlyst i Helsingör är en DÅLIG publik). Publiken vill dig väl. De är snälla goda människor. Och nu ska jag vara lite hård också: folk bryr sig inte jättejättejättemycket om du snubblar på orden, rodnar, stammar etc. Kanske om du spyr, det etsar sig fast lite på näthinnan. Men allt annat passerar. Bra råd från din fru.

    • oskaredvinsson skriver:

      Peruk är i regel roligt. Ja, de är ju snälla goa människor, det är så jag måste tänka. Kanske är det så illa att min rädsla beror på min egen dåliga vana att tyst formulera cyniska kommentarer i bakhuvudet, i liknande situationer, men som en i publiken. Automatiskt tänker jag att alla gör så. Men bara för att jag är en dålig människa så är ju inte alla det… Bättre dag idag, så det ska nog gå bra 🙂

  4. Sofia skriver:

    Jag tror det kommer gå jättebra! Om du vill får du gärna komma hit och öva på oss innan, en liten minipublik 🙂

  5. Manuskt skriver:

    Heja dig Oskar!

    Bra råd från din fru, tycker jag.

    Och skriv ner allt du ska säga. Man får ha fusklappar. Då ser man dessutom förberedd ut. (Eftersom du kommer att redan ha övat in allt och se avslappnad ut räcker det kanske med små uppmaningar till dig själv – typ ”prata långsamt” ”högre” eller ”titta på publiken”)

    De som sitter och lyssnar gillar böcker, och är intresserade av författare – alltså dig! Och skulle det märks att det står en blyg författare på scen så blir det bara en charmig detalj.

    Och det är ju du – inte publiken – som faktiskt har skrivit en bok. (Hurra) Och ska få stå på scen. (Bravo) Alltså, rätt man på rätt plats 🙂

  6. Karina Johansson skriver:

    Å, jag vet exakt vad du menar!! Skrev själv ett liknande inlägg här för ett par år sedan och jag har faktiskt ett tips på hur man kan få det att kännas LITE bättre. Låter säkert fånigt, men det hjälpte mig. Åtminstone lite. (kolla här: https://debutantbloggen.wordpress.com/2012/11/16/karina-johansson-om-att-konfrontera-sina-radslor/ )
    Lycka till, det kommer säkert att gå kanonbra!

    • oskaredvinsson skriver:

      Bra tips där. Boosta sig själv med positiva bilder, alltså. Jag ska försöka det. Annars har jag precis samma inställning – jag började inte skriva för att bli föreläsare, men vill ändå kunna framträda offentligt utan den värsta våndan. Och att konfrontera sin rädsla tror jag också blint på, om så många människor klarar av det, så ska jag också klara av det. Jag är ju inte den första som är nervös!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s