Kärt barn har många namn, men på litteraturinstitutionen på Göteborgs Universitet säger man historia och berättelse om de två begrepp som jag vill skriva om idag.
Historien är det som faktiskt händer i boken i den kronologiska ordning som det händer. Andra kallar det plot. Kokar du ner det kallas det fabel. Jag och GU kallar det historia.
Berättelse är sättet på vilken historien berättas. Berättarperspektiv, läsarens avstånd/närhet till karaktärerna, tidshopp och tillbakablickar. Vad som utelämnas och tas med. Allt det är berättelsen.
På min skrivarblogg Vilse har jag skrivit flera gånger om Historia vs. Berättelse och nu drar jag upp det igen för att det är något som alltid maler, alltid växer.
Vilket föredrar du när du läser? En stark historia eller en fascinerande berättelse? Vilket är du bäst på när du skriver? Var ligger din styrka?
Jag vill betona att varken historien eller berättelsen är kopplat till språket. Språket är den tredje byggstenen som jag inte tänker skriva om idag.
För att skapa en rafflande historia – oavsett om det är ett relationsdrama eller spänningsroman, politisk fantasy eller pusselsaga – krävs fantasi. Vi måste hitta på vad som ska hända och hur händelserna påverkar varandra, vare sig det är yttre eller inre faktorer. Vi måste hitta på namn på platser, personer och skeenden. Vi ska måste lära känna miljön och hur den påverkar dem som lever där. Vi måste se vart historien ska leda, vilka vändpunkter som väntar, vilka hinder som ska överkommas. Vi måste kunna tänka både framåt i tiden och tillbaka. Vi ritar tidslinjer och kartor och vi skriver personporträtt. Vi värker på vår historia tills boxen som heter VAD är full.
När vi har vår historia vänder vi oss till den andra boxen som heter HUR. Hur ska detta bäst levereras till läsaren? Ska det berättas kronologiskt? Ska hela boken vara en tillbakablick – varför då i sådana fall? Ska läsaren möta historien mitt i maktens centrum, genom polisens/riddarens/drottningens ögon, eller ska läsaren bara höra rykten om maktspelet som pågår långt borta ur ögonen på en helt vanlig skomakare? Ska läsaren kanske hoppa runt mellan alla dessa karaktärer? Ska läsaren veta mer eller mindre än huvudpersonen om det som egentligen händer? Utspelar sig historien under en kort period – kanske bara en kväll – och berättelsen är att återberätta denna enda kväll ur tio olika personers ögon? Utspelar historien sig under tjugo år och läsaren får korta bilder och smakprov på den utveckling som sker och får fylla i resten själv?
Jag är djupt fascinerad av HUR (fråga bara mina elever). Att analysera allt som har med HUR att göra gör kroppen kollrig och huvudet ivrigt att komma igång och testa hejvilt. Men jag kan inte sätta mig och experimentera med en berättelse om jag inte har något att säga.
Min underbara illustratör Sean McMullin sa i det här sammanhanget att den som har en bra berättelse, men ingen historia är en författare som står på en scen och viftar ett glittrande trollspö och gör allt för att publiken inte ska fråga vad som finns bakom ridån för att det inte finns något där. Å andra sidan, menade Sean är en författare som bara fokuserar på historia lika underhållande som att lyssna på någon som räknar upp historiska slag från en lista.
Vi måste nog ha båda. Det är det korta svaret. Det långa svaret, kan ni fundera på. Men jag tror att det finns handlingsbaserade böcker som hade kunnat bli mer spexiga i sitt berättande, och sen finns det litterära, experimentella böcker där ingenting händer. Vilket jag föredrar att läsa? Beror på humör.
Men någonstans bortom de fyra böckerna om Lianne – som är handlingsbaserade i första hand eftersom det är ungdomsböcker – hägrar drömmen om att skriva en bok där ingenting egentligen händer.
Vilket föredrar du att läsa? Var ligger din styrka som författare?
Debutantbloggen 
Har ju stött på begreppen förr (bl.a. på GU) men först nu klarnar det liksom. Nötning, eller för att du beskriver det så bra? Jag gissar på det sista 🙂
Tack! Det var snällt sagt; jag skyller helt på min pedagogiska ådra tillika yrke. Men visst är det fint när det klarnar? Det är först då som vi kan applicera begreppen på vårt eget arbete och förhoppningsvis utvecklas.
Min plot är bra mycket bättre än min gestaltning, det är en sak som är säker!!!
Mm, det är lätt att ha en grymt bra idé till plot, men att sen räkna ut hur den bäst berättas är något vi odlar grå hår över. Gudarna ska veta att jag slitit mitt hår över Lianne i hur många år som helst och känt att mina förmågor att berätta hennes historia inte varit värdig historien hon gett mig att förvalta. Det hon gått igenom förtjänar en bättre skald, men jag kämpar för att göra henne rättvisa. =)
Ah! Den eviga frågan. I valet mellan två väljer jag båda! Men jag tror jag lutar åt berättelsen, eftersom de flesta historier redan har berättats minst en gång.
Särskilt inom genrelitteratur upplever jag att historien har avsevärt högre prio än berättelsen (och språket, stilistiken som jag kallar det). Det experimenteras helt enkelt för lite med form i de historiedrivna böckerna.
Jag försökte lite lätt i min debutroman ”Broder själ, syster flamma” genom att använda perspektivskiften, olika tidslinjer, olika språknivåer, cirkelkomposition och växling mellan första- och tredjepersonsskildring. Somliga tycker att det blev krångligt, men jag tycker om att leka med formen, åtminstone så länge jag samtidigt berättar en bra historia.
bokbocken.com
Som sagt var, språket är den tredje delen, och där ligger stilistiken som en egen grundpelare med egna möjligheter att utforska. Berättelsen är just formen (berättarperspektiv, berättarnärvaro, komposition, dramaturgi, utelämnandet) medan Historien är innehållet. Och jag håller med dig om att genrelitteratur är handlingsbaserad /historiedriven och ibland missar berättandet. Det är väl därför genrelitteratur inte är finlitteratur, men det skulle kunna vara. Vem vill inte se fler bra historier, som tar tag i läsaren och blåser håret av dem, samtidigt som där finns en finstämdhet i berättandet?
Jag har alltid varit övertygade om att HUR är viktigare än VAD för mig, men såhär i sluttampen av redigering, när alla VAD börjar falla på plats, är det sista stora som återstår: HUR sjutton ska den här historien berättas egentligen?
Annars skulle jag vilja påstå att mina skrivande är berättelsestyrt. Jag går igång på en vag idé till en berättelse. Själva historien tar däremot väldigt lång tid att visa sig. Och då gäller det förstås att berättelsen i sig är tillräckligt intressant för att orka stanna kvar och fylla i alla luckor i historien…
Så antar att berättelsen ändå är starkast hos mig. Det är den som tar initiativ till skrivande och det är uppenbarligen även den som hänger kvar ända till slutet också.
/Anna
Det är intressant det där, vilket håll bokidén kommer från: berättelse eller historia. Jag har varit med om båda och jag kan ärligt säga att när historien – Vad – kommer först, faller Hur på plats relativt snabbt och jag kan gå från idé till grovmanus under x månader. Är det däremot tvärtom, att Hur kommer först då kan det ta lång tid innan tillräckligt mycket Vad finns för att jag ska kunna börja skriva. Minst x gånger 2, om inte gånger 3.
Men därmed inte sagt att något av det är enklare än det andra. För som du säger så kan vi omvärdera igen och igen HUUUUR den där historien bäst bör berättas och skriva nya försök för att få ordning på berättelsen. Just den frågan du ställer här är den jag alltid återkommer till under redigering: okej, hur vill jag egentligen berätta allt det här som ska hända? Vad vinner på boken på i det här läget, med den här scenen, den här pruttelutten? HUR? Samtidigt kan VAD behöva skruvas till också: kanske ska jag göra om den här personen eller den här händelseutvecklingen? Mm.