En skatt att behålla

porträtt hanna2Det började på utvecklingssamtalet. Lärarens förslag gjorde dottern arg, men inte arg på läraren. Arg på mig som tackade ja.

Jag sa, visst, jag kan komma på författarbesök. Vi bokade en tid och allting. En halvtimme i dotterns klass, en halvtimme i parallellklassen.

Sen dess har dottern varit småarg, generad i förväg, hotat med att vara sjuk. Ja. Det mesta. I veckor har hon förhört mig om vad jag ska säga (ordagrant! Alltså, nej. Så jobbar inte jag. Jag är lärare. Jag tänker ut vad jag vill prata om och sen pratar jag om det, utan manus eller fusklappar.). Hon har varit orolig för att jag skulle prata för entusiastiskt och engagerande, att jag skulle gestikulera för mycket. Listan är lång. Kvällen före bad hon om ett genrep för att kunna godkänna ord för ord, men jag sa nej för jag kunde inte ge garantier på att jag skulle säga samma i klassen.

Sen frågade jag om lov när det gällde att berätta vissa saker, som att hon går i samma skola som jag gick i när jag hittade på leken som blev boken. Naturligtvis kommunicerade jag. Jag är ingen grym mor.

Hennes oro var delvis på grund av hur pinsam jag skulle vara. Fullt naturligt. Den argumenterar jag inte emot. Men mest var hon orolig för att hennes klasskompisar inte skulle tycka det var roligt att lyssna på mig. Att de skulle dissa boken hon älskar.

Jag känner till den känslan. Vem gör inte det? Man har en skatt i en gömma som ingen får se. Det var just den jag skrev om när jag talade om Gollum som klappar sin ring i grottan och vägrar dela den med någon. Så känner vi alla för våra manus då och då. Så känner vi alla för något i livet. En bok, en film, en musikal, ett minne. Något som är så vackert att inte vem som helst får dela det med oss. Den känslan som min dotter har för Lianne och de fyra böckerna om henne (som hon läser på repeat) är förstås något jag uppskattar, men det fanns samtidigt ett tillfälle att lära sig här.

Jag ville att hon skulle förstå att det är okej att folk tycker olika. Att det hon älskar inte blir mindre värt bara för att det inte faller någon annan i smaken. Alla gillar olika och det får lov att vara så.

Dagen kom. Det var i tisdags. Jag jobbar eftermiddag på tisdagar så det passade bra. Dagen till ära hade lärarna hittat på att klasserna skulle ha läsdag – en eloge till dessa pedagoger! När jag kom låg eleverna utspridda under bänkarna med frukt, filtar, kuddar och litteratur och bara läste. Som ett stort bokkalas.

Som avslutning kom jag. Jag hade med mig boktips. Böcker jag älskat som liten. Jag pratade om superkrafter jag önskade att jag hade, frågade vilka superkrafter de ville ha och njöt av kreativiteten. Jag berättade om magin i min bok, visade bokvideon, surfade runt på lianne.se och visade bilder och kartor, svarade på frågor och jag läste högt ur boken. Längst bak i rummet satt min flicka likt en nystämd fiolsträng och rörde sig inte en millimeter på en halvtimme. Tiden tog slut och jag gick in i klassrummet bredvid och upprepade alltihop, nu utan stirrande dotter. Det gick bättre därinne. Jag slappnade av och klassen hade många fler frågor än den första.

Sen åt jag med dem i bamba (det betyder matsal) som alla föräldrar har lov till en gång per termin. Fisksoppa och knäckebröd. Läraren planerade bokinköp till skolans bibliotek. Dottern slappnade av. Log. Sa att det faktiskt hade varit roligt.

Ah. Frid.

Nog är jag stolt över henne som tog sig igenom det och växte lite grann. Vågade något läskigt. Dagen efter kom hon hem och berättade vad den och den sagt: boken verkade jättespännande och flera ville läsa. Hon var stolt. Glad. Hennes ögon i den stunden bär jag med mig. Det var värt det.

Men det fanns ett ögonblick till som jag vilar lite i. Nog för att jag älskar deras frågor – hur lång tid tog det att skriva boken, är det inte jobbigt att skriva så långa böcker, är det du som ritat framsidan? – men bäst var ett litet ögonblick när jag pekade på kartan över min värld som projektorn kastade på vita tavlan och insåg att jag hamnat i min egen bok. Jag återskapade en scen från kapitel två och kunde inte låta bli att rysa lite grann. Fånigt, eller hur?

Men vi är fåniga. Och det är okej.

Det här inlägget postades i Hanna Höglund, Ljus som varit dolt, skolbesök. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En skatt att behålla

  1. Kära Syster skriver:

    JAG VET PRECIS VILKEN SCEN och OOOOOOO jag ryser också! META!

    Vilket fantastiskt författarframförande, så coolt! Din dotter alltså, så rolig som kräver genrep, hahahahahahahahahaha! Och vilken underbar mental bild jag fick av de läsande barnen liggande i högar och knaprande på frukt. Mysigt!

    /Anna

    • Hanna Höglund skriver:

      Instämmer: så meta! Jag stod där och pekade på klotet högst upp och hörde mig själv säga: och det här som ligger längst bort och är lite skuggat, vad tror ni det är? Förväntade mig nästan att Wadi skulle svara. Istället var det en skärpt blåögd grabb som gissade på månen. Mhm. Kunde vart!

      Och stora dottern, ja, vad ska man säga. Så stor och liten på en gång.

  2. ehardenborg skriver:

    Inte alls fånigt, det låter fantastiskt! Vad roligt att du fick prata om boken för din dotters klass, det måste ha varit speciellt, ett minne som ni båda kommer bära med er länge.

    • Hanna Höglund skriver:

      Hela Liannes värld har förvandlats till en hemlighet mellan oss, lite som det en gång var med lillsyrran. Himla mysig sak att dela, faktiskt. Stort tack för glada tillrop! Det var ändå mitt första skolbesök sen debuten. Hoppas på fler!

  3. Carola skriver:

    Åh, jag vet precis vad du menar i kapitel två :-). Och du är inte alls fånig! Modigt av er båda och roligt att din dotter växte av ditt besök i klassen. Det är så härligt att det satsas mycket på läsning i skolorna. Jag vet inte hur det är i andra skolor men i mina barns skola har de extra fokus på läsning just den här månaden. Den minsta deltar i läsgrupper där de spelar upp handlingen i boken som teater för varandra. Underbart att som du få vara med och skapa mer av den kreativiteten.

    • Hanna Höglund skriver:

      Jag blir ju bara så glad när läsningen kommer i fokus! Läsningen ÄR livsviktigt, läsförmågan avgör elevernas framtid i skolan i samtliga ämnen. Tanken utmanas och vässas. Bara fördelar!

      Kul att du vet scenen! Surrealism. Sån märklig känsla att kunna bolla det med någon jag aldrig träffat. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s