Att hålla låda inför folk

porträtt johannes2

Roman. Mässa.
Och så det där med att stå och prata inför folk.
Det är många debuter nu.

Det har under veckan varit högläsningsvecka på Uppsala stadsbibliotek. Och som ett led i detta bjöd de in förlaget Eskapix och några av dess författare för att i onsdags diskutera novellen som genre och format.

Vi var tre som på onsdagsförmiddagen åkte från huvudstaden: förläggare Henrik Holmström och författarna Sofia Albertsson och jag. Och det var inte utan att det var lite nervöst i bilen. Varken Sofia eller jag är speciellt vana att hålla låda om vårt skrivande inför publik.

Jag är iofs inte helt ovan vid att stå framför människor. Har under min filmkarriär stått på ett antal scener och pratat om mina filmer inför visningar. Och hållit föredrag om att göra film.
Men att prata om mitt författande har jag aldrig gjort.

Nu var det inte först och främst mitt författarskap som var ämnet för dagen, utan som sagt att skriva noveller. Och det var både vansinnigt roligt och en stor ära att få göra. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar novellen som form och vilket fantastiskt uttrycksmedel den är!

Publiken var ett antal gymnasieklasser som haft som arbete i skolan att läsa noveller, och då skräcknoveller från Eskapix. Wow, säger jag bara. Tänk om vi fått skräcknoveller stuckna i händerna i skolan på den gamla goda tiden istället för gamla dammiga klassiker, då hade nog betydligt fler gått igång på att läsa. Hela Kerstin Ekman-salen var fullbokad med tonåringar. Och det roliga var att i princip hela rummet fortfarande satt som tända ljus när samtalets femtio minuter var till ända.

uppsalabibl04

Sofia Albertsson, Henrik Holmström och jag

Vad pratade vi om då? Såklart om våra respektive noveller som de hade fått läsa, och det blev högläsning ur dessa. Mycket av ungdomarnas intresse låg nog i att det var just skräck det handlade om, en genre som de ju är mer än förtrogna med från filmtittandet.
Sofias novell ”Den plötsliga dörren” handlar om en kvinna som en dag upptäcker en ny dörr i sin hall när hon städar, och den lästes det upp ett stycke ur av en skådespelerska som var med.
Min novell ”Kittens with chainsaws” är en rätt extrem skräckkomisk historia om en skräckförfattare som ute i sin sommarstuga sysslar med att skriva klart romaner och tortera ihjäl katter. Vid ett kraftigt blixtoväder kommer alla de döda katterna tillbaka för att hämnas på honom enligt devisen öga för öga. Jag läste själv ett stycke ur den.

Efter högläsning och prat specifikt om texterna övergick vi till att prata om att skriva noveller. Varför vi skriver noveller. Varifrån vi får våra uppslag. Hur vi väljer perspektiv i berättelsen. Hur en novell kan struktureras för att bli mest effektiv. Varför Sofia valt att bara skriva noveller och inte romaner, och vad jag ser för stora skillnader i att skriva roman och novell. Varför bokköparna hellre köper romaner än novellsamlingar. Favoritnovellister. Och en hel del annat.

En av de roligaste sakerna var att vi under diskussionen upptäckte hur diametralt motsatt Sofia och jag arbetar. Sofia vill inte förplanera alls, medan jag är en planerare av guds nåde som vill ha hela storyn noga uppunktad, och sen ha händelserna i respektive scen noga uppunktade också innan jag börjar skriva. Det bästa med detta är att båda har lika rätt – whatever works. Inte minst är det viktigt när samtalet förs framför blivande skribenter, ett tiotal ungdomar räckte upp händerna när vi frågade om någon skriver.

uppsalabibl02

På Uppsala stadsbibliotek: Ajvide Lindqvist. Sjölin och von Zweigbergk. Och så vi. En av showerna är fullbokad…

Det blev en rätt intressant resa genom samtalet, där vi inte hade planerat mer än stolpar om vad vi skulle ta upp. Att inte vara detaljplanerad brukar kunna leda till två saker: antingen tunghäfta och pinsam tystnad, eller till ett kul och avspänt samtal där erfarenheterna och infallen får styra. Som tur var blev detta samtal av det senare slaget. Och det var ungefär så som Henrik hade tänkt sig att det skulle bli också – ett samtal som lika gärna skulle kunna utspelats i någons vardagsrum en fredagskväll med varsitt glas vin i handen.

Kontentan av det hela: det var nervöst innan, men inte när det väl satte igång. Det var mest roligt, och lite jobbigt när jag gjorde en onödig utsvävning om nånting där jag fick krysta till en poäng för att få ihop det.
Nu har pratat författarskap och skrivande en gång, och ser fram emot att göra det en andra. Och sen en tredje…

Annonser

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Författarliv, Johannes Pinter, noveller. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Att hålla låda inför folk

  1. Härligt att det gick så bra för er. Det här är bara början , Eller hur?

    • Johannes Pinter skriver:

      Vi får väl se om några fler vill ha oss, men om jag fick bestämma skulle jag gärna besöka fler bibliotek och möta många fler läsare!

  2. Manuskt skriver:

    Kul! Både med skräcknoveller i skolan och med premiärprat. Min högläsningspremiär var mer blygsam, men nog gav det mersmak 🙂 Håller med om att det är bra att vara fler på scenen.

    • Johannes Pinter skriver:

      Ja, du var i Segeltorp va? Var det ett bra ställe att högläsa på? Grattis hur som helst till det!

      • Manuskt skriver:

        Tack, ja Segeltorp. Väldigt trevligt, och fint ordnat av biblioteket. Vi hade inte så stor publik men Martin Schibbye drog fullt hus när han var där.

        • Johannes Pinter skriver:

          Det är himla kul med bibliotek som mötespunkt mellan författare och läsare, och lite mer avspänt än vad jag tror att bokhandelsbesök kan bli. Det blir ett snäppet större fokus på läsmötet, i bokhandeln får jag för mig att det blir aningens mer kommersiellt fokus.

        • Manuskt skriver:

          Det kan nog stämma.

  3. Pia skriver:

    Scenen är som en drog, tro mig. Man blir snabbt beroende!

  4. Kära Syster skriver:

    Låter lite skönt ändå att vara tre stycken som samtalar. Kommer man inte på något att säga kan man vara tyst en stund liksom… En mjukstart i författarpratandet alltså. Grattis!
    Grymt att presentera skräcknoveller för unga också. Men är det inte lite så att novellen är på frammarsch igen? Kan inte minnas att någon pratade om noveller när jag gick i skolan…

    /Anna

    • Johannes Pinter skriver:

      Det var himla bra att vara tre stycken. Har funderat på det, att vid valda tillfällen/framträdanden i framtiden ha nån sorts samtal med en väl vald moderator istället för att prata själv. Sen måste man såklart lära sig att vara själv på scenen också, men det ska nog gå det också.
      Och jo, jag tror också att novellen är på väg fram. Det känns så (utan att jag har något belägg för det).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s