Den där nödvändiga moroten

porträtt johannes2

Halleluja. Pris ske Nano. Jag har hittat fram till kreativitetens källa!

Som bekant pågår NaNoWriMo för fullt. För de som inte är familjära med termen så kommer här en kort sammanfattning:

50000 ord på 30 dagar.

Enkla regler, tuffa förutsättningar.

Från och med igår, den tjugonde, kunde man börja validera sitt ordantal och hysta in sin ”vinst” som helt enkelt består av det fantastiska i att man klarat av att producera så många ord på så kort tid.

Jag är inte framme vid målgränsen med min Nanoroman ”Karmakoma”. Ganska långt därifrån. I detta inläggs skrivande stund har jag producerat drygt 37600 ord. Så jag har 12400 kvar för de återstående tio dagar.

karmakoma01

Det hemmasnickrade omslaget till Nanoromanen ”Karmakoma”.

Men det här inlägget ska inte handla om de ej skrivna orden, utan om de ord som jag fått ihop hittills.

2014 har hittills varit ett ganska skralt år för mig vad gäller att producera reda text. Jag har skrivit om och ”rättat” min roman ”Vackra kyrkor jag besökt”. Jag har planerat upp en annan roman med arbetsnamnet ”Änglamakerskan” som det gått lite troll i. Jag har fått ihop några noveller och skicka in två barnboksmanus till förlagen.

Men jag har inte kommit igång att knacka text och kontinuerligt arbeta på ett romanmanus. Fått känna tillfredsställelsen att se det växa och bli grunden till en ny bok. Mitt petande med olika saker på olika håll har stört mitt större fokus på ett större projekt.
Jag gissar att det finns något att lära av att inte ha för många grytor kokande samtidigt.

Men det här inlägget ska inte handla om alla de smågrytor som står och puttrar all over the place. Det ska handla om den stora kitteln som jag just nu rör i för fulla muggar medan jag öser ner alla godsaker som jag bara kan hitta.

karmakoma03

Statistiksidan till mitt Nanoprojekt. Jag håller mig aningens över kurvan för att få ihop det.

Jag hade faktiskt inte trott att det skulle bli så här tydligt. Att Nano skulle hjälpa mig att få upp ångan på det här sättet. Att det skulle finnas ett före och ett efter.

Det uträknade snittet per dag som man måste skriva för att klara av att ta sig i mål är 1667 ord per dag. Jag har snittat på 1852. Och då är det några dagar som jag inte har skrivit alls på.
Vissa dagar har varit rätt lätta att komma igång. Jag har haft en kul scen framför mig, och då har manuset liksom dragit mig till sig. Då har det blivit både 2000 och 3000 ord.
Andra dagar har det varit tufft att komma igång, väldigt tufft till och med. Det har varit en mellanscen med nödvändig dialog. Eller så har jag inte haft scenen ordentligt planerad, så det har krävts att freestyla medan jag skrivit, och jag vill gärna vara välstrukturerad. Men då det bara varit att se sanningen i vitögat – om jag inte skriver så får jag ingenting skrivet. Och hur trist är inte det? Tills slut har jag ändå lyckats få ihop 1000 ord.

Jag har behövt en morot för att komma igång på allvar. Nano var denna morot. Jag har verkligen velat skriva en ny roman. Och Nano var det perfekta tillfället att under rätt extrema förhållanden (50000 ord på 30 dagar!) få till detta. Jag har vetat att jag har det i mig, att kunna producera många ord på en dag.
Det behövdes bara en morot.

Min plan när november är över och ”Karmakoma” är genomskriven är att direkt hoppa vidare till ”Änglamakerskan” och skriva igenom en första version av den. Det vore dumt att inte ta till vara på energin och euforin som jag nu arbetat upp.

En annan positiv sak som detta projekt fört med sig är att jag passat på att bekanta mig med programmet Scrivener.

karmakoma02

Scrivener. Program med praktiska funktioner. Och några frågetecken.

Jag har inte arbetat i det tidigare, det har alltid varit Word som gällt. Men nu tänkte jag att det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen. Erfarenheten hittills har varit väldigt bra. Jag har inte haft användning av några fancy specialfunktioner, men även det basala skrivandet har rullat på smidigt.

Några bra grejer:

  • Varje scen har sitt eget dokument, och man kan flytta runt dokumenten på en ”corkboard” som man vill, och då läggs scenen rätt även i textflödet.
  • Varje scen har en ruta som heter ”document notes” där jag klistrat in scenens synopsis. På så sätt behöver jag inte flippa mellan dokument, utan kan hela tiden se vad nästa steg i strukturen är.
  • Man kan exportera till .epub.

Några ”negativa” grejer:

  • När jag exporterar heter varje scen ”Chapter one”, ”Chapter two” etc. Jag vet inte hur jag får bort dessa namn vid export.
  • Man har inget grepp om hur många sidor scenen är som man skriver, det är ett enda konstant textflöde.

Det är egentligen inte så negativt dessa saker, förmodligen finns det sätt att lösa det, jag måste bara leta lite.

Efter månadsskiftet kommer det komma en slutrapport om hur Nano gått.

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Johannes Pinter, Nanowrimo, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Den där nödvändiga moroten

  1. Ping: Återbloggare: Johannes Pinter | Debutantbloggen

  2. asptjarn skriver:

    Oerhört spännande det låter! Härligt att det har hjälpt dig in i ett flow. Lycka till!

  3. Pia Widlund skriver:

    Omslaget var så bra att jag önskar jag kommit på det själv!!! Kul att det gått bra med nano.

  4. Roligt att det går så bra med Nanon. Nästa år hoppas jag kunna hänga på igen. Och det där scrivener, det verkar värt att testa 🙂

    • Johannes Pinter skriver:

      Klart du ska hänga på igen! Är så kul att få ihop en roman, och att strunta i kvaliteten eftersom den går att ta tag i i efterhand. Och Scrivener blir bättre och bättre att arbeta med.

  5. Kära Syster skriver:

    Men så bra jobbat! Det låter som om du får ur dig text som både är kvantitativ och kvalitativ. När jag nano-skrev förra året, hade jag bara fokus på ordmängden. Handlingen, karaktärerna och allt det andra haltar avsevärt och när jag någon gång i framtiden har möjlighet att plocka upp dokumentet igen ska det bli spännande att se hur mycket som egentligen får vara kvar.

    Men nano alltså! Oavsett hur man skriver för att nå mängden, tvingas man in på spår man nog aldrig hade hamnat i annars just tack vare tempot. Det känner jag igen och det är ett härligt rus.

    /Anna

    • Johannes Pinter skriver:

      Härligt rus – Exakt! Sen är det det där med kvalitet vs kvalitet. Egentligen ska man ju inte stanna upp och titta bakåt under November. Men jag lyckas ändå göra mikropauser för att ta ett steg tillbaka och justera detaljer vartefter att jag känner att det ska vara SÅ HÄR istället för SÅ DÄR i storyn. Dumt dumt dumt, men jag är så rädd att glömma bort det jag kommit på. Och så länge det inte kostar en halvdags skrivtid så är det väl ok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s