Ett återseende

porträtt åsa1 Det här med att återse någon man inte har träffat på länge. På väldigt länge. Sisådär 18 år. Det är omtumlande och intressant. Det första glada igenkännandet, den lilla stunden när man ska greppa vad som hänt sedan sist i några snabba svep för att sedan landa i var nutiden och inse: oj, vi har inte så mycket gemensamt längre… Har vi någonsin haft det? Är det jag som har förändrats eller du?

Jag talar om romankaraktären Bridget Jones som jag lite av en slump sprang på när jag väntade på ett tåg på Stockholms Central i veckan. Jag visste ju att hon var tillbaka, det hade jag läst i diverse tidningar men jag hade inte sökt kontakt och när jag väl sprang på henne så hade jag faktiskt glömt det. Men det blev ett glatt återseende. Ner i plastpåsen med henne och ja…så hamnade vi på samma säte på tåget ner mot Malmö och eftersom tåget var en halvtimme sen pga signalfel i Flen så fick vi lite extra tid att umgås.

bridget

 

 

Hon är ganska rolig, oerhört välskriven, fantastiskt samtida med referenser till engelska tv-program som jag inte känner till och kopiösa mängder vin. Det är kul. Jag är fortfarande förtjust i hur hon kort sammanfattar intaget av vin, tid spenderad på att oroa sig för kommande möte om tv-manus (3 timmar) och tid spenderad på att förbereda sagda möte (0 timmar). Där skrattar jag igenkännande (ej högt dock).

Men sedan känner jag att vi inte är på samma våglängd längre. Och jag undrar faktiskt om vi någonsin varit det. När den första boken om Bridget kom var jag en helt nybliven mamma och ja, mitt liv var ganska olikt Bridgets. När hon satt och svor över Mr Darcy vid ett stort glas vin så svor jag in i kylskåpet över att jag hade glömt köpa mjölk. Ändå satt jag där och skrockade gott när jag läste boken. Verklighetsflykt kallas det visst.

Det och förmågan att skapa en oerhört ‘likeable’ karaktär som man arton år senare nästan förväxlar med en gammal vän. Det är ganska storartat gjort av Helen Fielding.

Så även om mitt återseende med Bridget hade ett visst inslag av gud, vad ytlig hon är, har hon alltid varit så här sjukt utseendefixerad ? och att jag i ena mungipan ibland väser humblebrag när hon beklagar sig över sitt misslyckade yrkesliv (ganska lyckat) och sitt hopplösa kärleksliv (hon får ju tydligen alltid de snyggaste männen) så var det på det hela taget ett ganska trevligt återseende även om det inte gör något om det dröjer några år tills vi ses igen.

Har ni någon romankaraktär som känns som en gammal vän?

 

 

Annonser

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s