Sex minuter av mitt liv

porträtt oskar1Det började för cirka åtta veckor sedan när jag fick reda på att jag skulle vara en av nio författare som skulle hålla ett sex minuter långt framförande på Växjö Bokmässa. Med en egen presentatör dessutom. Jag hade anmält mig till detta, men nästan och i hemlighet hoppats att jag inte skulle bli utvald. Inte för att jag inte ville göra det utan för att jag har en scenskräck som heter duga. Jag vill inte bli författare för att stå på en scen och prata, jag vill bli författare för att få skriva i min ensamhet. Och det låter väl inte så konstigt? Jag kan knappast var den enda som tänker så.

Men så funkar det inte idag. Författaryrket har, precis som politiken och valfri kulturell genre, blivit extremt personcentrerad. Det gäller att vara med i så många sammanhang som möjligt – på bokmässor, vid signeringar, i sociala medier, på biblioteksträffar och i den vanliga journalistiken. Synas är lika viktigt som att skriva bra, kanske viktigare. Och jag accepterar detta, motvilligt, men om det nu är så det är, så är det bara att bita ihop – trots att jag helst bara vill sitta i min ensamhet och skriva. Kanske på sin höjd åka in till bibblan en gång i veckan och hänga lite med bibliotekarierna och sätta mig i ett arbetsrum och efterforska lite.

Därför var det helt naturligt för mig att ta chansen när jag fick den. Hoppa på tåget! Men att hoppa på ett tåg vars destination inte är helt fastställd är en chanstagning. Man kan hamna i Paris eller i Ulan Bator. Så helvetets kval skulle följa.

För det mesta gick dagarna bra, jag tänkte inte så mycket på mitt lilla tal, men så plötsligt, mitt i en veckohandling en måndagsmorgon med yngsta sonen så började jag fundera på det där talet. Vad skulle jag prata om? Vad händer om jag glömmer bort mig? Tänk om folk tycker att jag suger balle? (Jag bjussar på detta härliga uttryck) Och så var den förmiddagen förstörd och jag gick där bland ostar och korvar och tyckte att världen var en trist plats. Det fortsatte så. Till och från fick jag en ångestattack och blev en surbulle som förpestade tillvaron för nära och kära.

Min fru undrade vad som var fatt. Var jag sjuk? Hade något hänt? Och jag förklarade och hon förstod och jag skrev ett inlägg på Debutantbloggen och då var det fler som förstod. Bra råd strömmade in ifrån höger och vänster: ”Låtsas att publiken ställer frågor till dig”, ”Publiken är där för att de är intresserade”, ”Mata dig själv med positiva bilder”, och jag blev återigen människa och den värsta ångesten försvann. Jag kände mig inte längre som den ensammaste ensamvargen söder om Haparanda.

Men nervositeten stannade såklart kvar, så lätt blir man inte av med den, och när det började närma sig så förstod jag att det var allvar, ingen återvändo var nu möjlig. Eller? Skulle jag ändå inte skicka iväg ett mail och skylla på något. Dödsfall i familjen? Sjuka barn? Det är ju så lätt att skicka ett mail och det var nära ett tag, men jag bet ihop och förstod att detta var något jag måste göra. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln annars. Jag började därför med en noggrann förberedelse. Jag skrev ner vad jag skulle säga och började öva. Gick runt i huset med handen som en mikrofon och mumlade mitt tal och tänkte: ”Det var ju själva fan vad självsäker och cool jag låter”, för att vid nästa repetition börja avvika ifrån manus och prata om ingenting och hata mig själv för detta och fullkomligt känna hur självförtroendet hoppade ut ur mig och gick och gömde sig. Och hata mig själv för det också. VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÅ PÅ EN SCEN OCH PRATA LITE INFÖR MÄNNISKOR!!???

Men likt förbannat fortsatte jag att förbereda mig. Det är en väldigt konstig känsla att förbereda sig för något som man antar ska bli ett fiasko. Jag kämpade i vilket fall på och gick så småningom in i ett transliknande tillstånd. Jag rabblade mitt tal i sömnen och när jag vaknade på dagen D så fanns det inget mer jag kunde göra angående detta i varje fall. Nu gällde det! Men vad nu? Jag var helt plötsligt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Visst, jag var nervös, tro inget annat. På gränsen till gränsen. Men inte så att jag ville gömma mig under täcket, utan mer som: ”Nu gör jag detta, det kommer att gå bra och är snart över”. Så jag drog till Bokmässan, spänd, nyfiken och rädd, och kom såklart för sent. Inte till mitt tal, men väl till mässan. Alla bord var fullbelagda och det var redan fullt med besökare när jag snubblade in igenom entrén. Jag blev hänvisad till mitt bord och packade upp mina böcker och mina hemgjorda skyltar med priser och recensionscitat. ”Kom och köp!” var jag nära att börja skrika, men jag började småprata med grannarna istället. De var riktigt trevliga skulle det visa sig, inte för att det förvånade mig.

1508504_10153347801532501_4531818070988644874_n

Det är jag i bakgrunden. Jag står och hänger lite nonchalant på ett bord, men det är bara en fasad, en lite sorglig sådan.

En av mina grannar skulle utföra exakt samma sak som jag, fast lite tidigare, och hon gav mig fina råd och ryggdunkningar innan jag traskade iväg till mitt eget lilla helvete. Men toaletten först, nu var goda råd dyra, jag var plötsligt superkissig. In på dass och fem sura spänn fick jag hosta upp för något jag gör bakom husknuten i vanliga fall (att man ska behöva betala för att få pissa, det är för jävligt) och när jag kommer ut ifrån toan står det en gubbe och hoppar på ett ben. ”Jag hade inga mynt”, skyller den snåla smålänningen på och jag erbjuder gentilt min nykissade toastol åt honom. ”Jag behöver all positiv karma jag kan få”, tänker jag, och traskar bort emot scenen. Där står Pelle, vår presentatör och tar emot. Det visar sig att han är nordisk mästare i berättande på scen vid ett flertal tillfällen. ”Jaja”, tänker jag, ”det var ju bra för dig det”. Pelle visar sig vara genomtrevligt, trygg och stöttande, precis vad jag behöver, och plötsligt sitter jag där på scen, med två andra författare, och snart är det min tur. Men vad händer? Ingen mikrofon? Öronsnäcka! Va? Jag har ju övat med mikrofon, för bövelen! Eller hand formad som mikrofon då. Det slutar med att jag inte vet var jag ska ha mina händer. Den ena hamnar i högerfickan, den hand som skulle hålla i mikrofonen, och tror ni inte att jag har knycklat ner apparaten till öronsnäckan i vänsterfickan så att vänsterhanden istället hamnar i en konstig vinklad form i bakfickan. Suck.

Men så är det plötsligt över och jag ser ljuset igen. Fjärilarna omvandlas till trygga bajskorvar och jag kan äntligen börja planera för framtiden igen. Jag får till och med beröm efteråt. Jag gav ett lugnt intryck, inte alls nervöst, det jag sa var tydligen småroligt åtminstone, och lite tänkvärt kanske. Det var ju inte så illa, även om jag misstänker att alla bara är sådär snälla som man är mot någon som är lite vilse i pannkakan. Men rak i ryggen beger jag mig i varje fall tillbaka till mitt ordinarie liv med vetskapen att jag kan om jag bara ger mig fan på det. Det är inte annat än att jag är lite stolt. Det är konstigt att sex minuters framträdande kan ge åtta veckors vånda och 24 timmars ångest – men likt förbannat vara värt det.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Sex minuter av mitt liv

  1. Ingrid skriver:

    Lita på din humor, för den är härlig.

  2. fischer skriver:

    Väl kämpat soldat, du kom igenom eländet som en jedi. Själv hade jag tänkt att alla andra är dummare än jag och att jag är förträffligt överlägsen som en sith.

  3. Pia Widlund skriver:

    Man överlever. Pass upp så du inte får blodad tand!

  4. Mattias Leivinger skriver:

    Riktigt kul skrivet och med en del igenkänningseffekter. Bra där. Nästa gång och gångerna efter det kommer också vara nervösa, men ”on a higher level.” Erfarenheten växer också.

  5. Ethel skriver:

    Jag förstår dig verkligen! Skönt att det gick bra!

  6. Kära Syster skriver:

    Å vad jag känner igen mig! E x a k t sådär är det för mig varenda gång jag ska göra ett litet skit-framträdande. Och så går jag och surar över all tid som går åt till ångest och ont i magen, inte på långa vägar jämförbart med den tid som faktiskt utnyttjas till själva framträdandet. Men som du säger är det värt det. Varenda gång.

    Himla bra jobbat och så modigt att skriva som det är. (Jag hade lätt kryddat min framträdande-historia med lika delar nonchalans och självsäkerhet.) Tack för ärligheten!

    /Anna

  7. Eva Karlsson skriver:

    Underbart att du bjuder på dig själv så här! Ibland undrar jag om det är därför jag aldrig blir klar med min roman… jag är rädd för att få boken antagen och med allt vad det innebär. Men slutet gott: du höll ditt föredrag och gjorde det bra! Suveränt att du antog utmaningen.

  8. Johannes Pinter skriver:

    Tack för en mycket ingående och underhållande beskrivning av din väg fram till scenen! Nu har du fått blodad tand, och kommer antagligen hittas på en scen under nästa års bokmässa!

  9. Ann-Charlotte skriver:

    Bra där! Snart kanske du till och med tycker att det är roligt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s