Den senaste tiden har jag funderat mycket på bokbranschen och att vara författare i dag. Är man ens författare när man bara har skrivit en bok? Vill man ansöka om medlemskap i författarförbundet måste man först ha publicerat två verk av viss kvalitet, annars göre sig en icke besvär.
Jag känner mig själv tveksam till att kalla mig författare efter debuten. Jag har fått en skönlitterär bok publicerad. Jag skriver målmedvetet på nästa och ser inte skrivandet som en hobby längre, även om jag skriver på min så kallade fritid. Jag skriver för att bli läst. Men när folk kallar mig författare skruvar jag obekvämt på mig. Det känns inte som att jag har mandat att kalla mig det ännu. Som om jag måste ha kommit längre än vad jag har gjort nu.
Kanske är två utgivna verk den magiska gränsen, eller så kommer det att ta betydligt längre tid än så, innan jag känner att jag är författare. Kanske spelar det ingen roll vad man sätter för ord på sitt skrivande? Det viktigaste är hur man själv ser på det. Eller så har det faktiskt betydelse, i alla fall i marknadsföringssammanhang?
Vem köper en bok av en person ”som bara skriver”? Man läser böcker av författare, vare sig de har gett ut en, två eller tre böcker. I januari är jag inbjuden som författare till lokala biblioteket och har i det sammanhanget inget problem med att bli kallad det. Inte heller när jag signerar.
Kanske är det själva skrivandet som jag är ödmjuk kring? Att jag har så mycket mer att lära? Fast en författare blir väl aldrig fullärd? Och är man verkligen mindre författare för att man bara har gett ut en bok? Hur tänker ni?
Debutantbloggen 
En svala gör ingen sommar och en bok gör ingen författare.
Så tänkte jag en gång. Men så läste jag Harper Lees Dödssynden (Killing a Mockingbird). Hon skrev aldrig fler böcker än denna enda. Men jädrar i min låda vilken bok! Och vilken författare … Men jag håller med om att en svensk motsvarighet till Writer vore bra.
Ja, har tänkt likadant, men sen finns det ju de där undantagen. Som skriver en enda bok som är helt fantastisk.
Reblogga detta på Libido.
För mig blir det allt lättare att titulera mig författare. Men i vissa sammanhang mumlar jag fram det 😉
Kul att höra! Det är nog en träningssak och beror nog som du säger på sammanhang.
Jag tycker du sätter fingret på något som känns i magen alldeles i början av inlägget. För om man skriver målmedvetet för att bli läst (och dessutom redan fått en bok utgiven), då ser åtminstone mitt läsar-jag dig som författare.
Men vi saknar ett svenskt ord för ”writer”, något som har samma tyngd och seriositet som författare, men som är steget innan ”author” (som i mina öron låter som yrkesrollen snarare än skaparrollen, någon får gärna rätta mig).
Förhoppningsvis kan du bortse från allt detta och skriva i alla fall. Det är ändå det viktigaste.
/Anna
Det viktigaste är absolut att skriva och inte vad man kallar sig. Och läser jag en annan debutant tvekar jag inte på att en författare har skrivit boken.
Håller med, skulle behövas en motsvarighet till ”writer”. Skribent finns ju men det är inte riktigt samma grej och kan innebära så många olika saker. Ja, författare är nog snarare yrket än själva skapandet.
Precis. Om vi kunde hitta någon svensk motsvarighet till ”writer” så skulle vi nog vara hemma. ”Skrivare” kan man ju inte kalla sig, även om det är precis det man är, oavsett om man gett ut tio romaner eller är med i författarförbundet eller bara sysslar med det som en seriös hobby. ”Jag är en skrivare”. Hm. Det kan nog bara min Samsung ML-1640 där hemma säga.
Jag hade kontakt med en författare och förläggare när jag var tonåring. Han förmedlade några noveller jag skrivit till dagstidningar och läste även romanmanus som jag skrivit och kallade mig författare med definitionen att ”författare är man om man inte kan låta bli att skriva”. Några år senare publicerade hans förlag min första roman, fast jag vågade inte kalla mig författare då. Nu har jag skrivit sex romaner och har inga problem att titulera mig författare. Fast jag har inte ansökt om medlemskap i Författarförbundet eftersom jag inte vet om det bara är ett statusmedlemskap eller något jag faktiskt har nytta av.
Vilken bra formulering: ”författare är man om man inte kan låta bli att skriva”, för lite så är det. Samtidigt vill man liksom ha lite mer att stå på innan man kallar sig det själv, så jag förstår din tveksamhet efter en utgiven roman eftersom jag känner exakt samma sak. Vet inte heller vad medlemskap i Författarförbundet betyder egentligen, men sex romaner … Wow! Bra jobbat, författare! 🙂