Ett hårt pass Mango

porträtt hanna2Borta vid spegelväggen står en officer i vit uniform och skriker. Hennes röst är en piska i studenternas öron.

Hon är den som håller takten.
De försöker följa.
Tempot är högt.

Ictus ab imo, ictus inflexus, ictus partis! skriker hon.
Studenterna lyder. Högt upp i luften står de på skakiga ben, men de lyder.

Träningspasset är det värsta de vet och därför har de gett det namnet Mango, som betyder ‘slavdrivare’ på latin.

Scenen är hämtad från den stora militärskolan i min värld och den stackare som står där i taket muttrar både det ena och det andra när ingen hör. Jag tycker lite synd om honom, det får jag erkänna. Jag tänker ofta på honom när jag är på gymmet och lider å hans vägnar.

Men mitt livs Mango är inte gymmet.
Mitt livs Mango är manus.

Manuset står inför mig och gormar allt vad det kan, ständigt krävande. Skriv om det här. Ta bort det här. Kom NU och skriv genast, innan du glömmer. Det finns ingen ände på manusets krav och så fort ett manus är klart kommer nästa och gnäller. Lite tyket, nästan.

För ju mer jag skriver, desto mer kräver manuset. Jaha, nu har du blivit starkare, säger manuset och putsar lite på sin vita uniform, då kan du rimligtvis göra dubbelt så många marklyft som sist, eller hur? Ju mer jag skriver, desto mer flödar idéerna och de låter aldrig, aldrig vänta på sig. Tusen skrivna ord en dag kräver fyratusen ord dagen efter.

Men värst är manuset när det vankas redigering. Aldrig blir det nöjt. Aldrig duger nåt. Jag ligger där på golvet och flämtar och känner hur det ringer i öronen, men manuset lyfter bara ögonbrynen. Säger ingenting. Ändå kan jag höra klandern.

Ibland är manusets röst väldigt lik dåliga recensioners.
Ibland är den lik redaktörens.
Oftast är det min egen varnande röst som genljuder i manusets och säger: du gjorde samma misstag i första boken. Minns du hur det fixade det den gången?

Därpå följer nästa order, utan paus. Tempo, tempo! Vad är det som egentligen händer i den här scenen? Vilken är den underliggande tonen? Ska du verkligen behålla den här repliken? Behövs den förklaringen, framgår inte det ändå? Skynda dig att ta bort all onödig anföring innan jag tvingar dig till hundra extra armhävningar!

Och jag lyder. Vad ska jag annars göra? Jag har en deadline nu. Jag nöjesskriver inte. Det finns trettonåringar ute i landet som väntar på tvåan, som tycker att den inte kan komma fort nog. Jag lyder och skriver och kommer på mig själv då och då med att njuta av mjölksyran och adrenalinet.

Runtomkring mig suckar studenterna. De flämtar och pustar och talar illa om officeren och hennes orimliga förväntningar som ligger långt bortom deras förmågor. De håller på så, eftersom de inte förstår.

De förstår inte att en dag kommer de inte att vara studenter längre. En dag kommer de vara soldater. Då kommer den träning de fått att rädda liv.

Officeren borta vid spegelväggen har inte orimliga förväntningar. Vad studenterna inte ser, är att för varje rop och varje pass förändras deras förmågor.

Så tänker jag och filar vidare och kommer att fila vidare, även när jag inte längre syns här.
Men jag hoppas ni läser mig nästa vecka. Fastän det är juldan.

Advertisements
Det här inlägget postades i Hanna Höglund, I levande mörker, redigering. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ett hårt pass Mango

  1. Kära Syster skriver:

    Fantastiskt inlägg, både till form och innehåll! Själv undrar jag hur mycket Mango mitt eget manus är. Eller vad i mitt liv som är Mango egentligen. Manuset känns snarare som en psykopat än slavdrivare nuförtiden. Helt oberäkneligt. Har stora planer på att övermanna det med karate (apropå träningsreferenserna) under julhelgen. Mohahahahahahahahaha!

    /Anna

    • Hanna Höglund skriver:

      En psykopat, säger du? Då får du ta tillbaka kommandot. Du bestämmer. Du styr. Manusets gormande är ju min önskan att leverera, min förhoppning att utveckling är möjlig och jag vet att du är precis likadan. Vi filar och filar för att nå högre. Hoppas att julen blir produktiv – för oss alla!

  2. Pia Widlund skriver:

    Det är bara att köra, man får stånga sig blodig och glädjas åt att det en dag blir ”färdigt”. Kör så det ryker!

    • Hanna Höglund skriver:

      Absolut! Manuset är krävande för att jag vill bli bättre, för att Lianne är värd en tjusig serveringsbricka och nu när skrivandet är för faktiska läsarna växer kraven i det oändliga, kan det tyckas. Men vi kör! Finns ingen väg mer än fram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s