Pendelparanoia

FredrikJag älskar att pendla. Det är min grej. Sommar som vinter, när Arriva drar på värmen så att det fläktar i stolarna tar jag av mig till linne och kliver in i mitt eget soldränkta, havssaltsdoftande Miami-inspirerade Stockholm och spenderar 40 minuter med karaktärer som löser problem på mycket roligare sätt än jag. I helt andra miljöer än jag. Jag lämnar Österskär, Åkersbergas Beverly Hills, bakom mig och tar bussen genom kåkstäderna in mot Stockholm med sina skyskrapor och milslånga palmkantade stränder. Ett ganska skönt sätt att börja dagen. Oj fastnade bussen i köer? Trist, en halvtimme extra i solen.

Annars har jag inte så mycket tid över för skrivande. När tiden som inte är jobb delats mellan fru, barn, andras fotbollsträningar, egen träning (läs skateboard, eller sk8 om du är under 15, rullbräda om du är över 45), hus, läxor och allt annat så blir det inte så mycket tid över men jag har hittat min tid att skriva och det är när jag pendlar. Jag är en van pendlare. Först fyra år till universitet och sen 75 år ungefär till och från jobbet.

Första åren var jag nära galenskap, åkte samma väg vareviga dag, satt och stirrade rakt ut utan att se vare sig naturen eller stationerna men sen kom Metro. Vilken glädje. Att kunna sitta och läsa tidningen på tåget. Jag hann precis läsa hela tidningen två gånger innan jag var framme.

Nu på senare tid är det lättare. Med smartphones behöver man aldrig ha tråkigt om man inte vill det. Om man inte jobbar på tåget så kan man läsa allt det senaste som hänt inom UFC eller nita nån i quizkampen eller bara sitta och läsa, och har man redan läst allting som någonsin har skrivits så kan man ju alltid skriva något själv. Jag testade för några år sedan och nu kan jag inte sluta. Min resväg är exakt en timme från dörr till dörr, vilket ger mej en skrivtid på 40 minuter per resa. Det betyder 600 ord för mig om jag vill ha en någorlunda genomtänkt okej skriven text. Mitt mål är att skriva 1000 ord om dagen, (1000 ord om dagen håller doktorn från magen), och det klarar jag under pendlingen om inte…

Någon alldeles för attraktiv människa sätter sig bredvid. Eller snett bakom så att de kan se skärmen. För visst tittar alla på min skärm. (Jag tror titeln nämnde något om paranoia) Ännu värre om det är någon jag känner, eller vem som helst i min egen ålder, eller som bara verkar läskunnig. Då stänger jag butiken, slår ihop datorn och lyssnar på något istället. Det är inte det att jag skäms för att jag skriver men jag vill ändå inte bli påkommen med att skriva. Kanske för att jag inte vill bli skyldig till medhjälp när Tom och hans gäng dumpar en kille med kedjor runt fötterna i Sätterfjärden, eller när Vincent planerar sin hämnd, och sen sitter jag där med bevisen i handen på bussen. Eller kanske mer för att jag inte kommer ifrån känslan av geekighet när jag sitter och hittar på konstiga saker istället för att bara sitta där och vara vuxen på väg till jobbet. Hur som helst så har jag inte berättat för så många att jag skriver och jag skulle ju inte vilja att någon såg och sen skvallrade. (Para fejkad nysning noid)

Men… om ett barn sätter sig bredvid kan jag fortsätta skriva (har hört att man inte lär sig läsa i skolan längre), eller en gammal människa (tant ser säkert inte skärmen genom de där coca-colabottnarna), eller nån som tittar på tv-serier eller pratar alldeles för högt i telefon. Jag vet, jag vet, jag är inte helt konsekvent och det här är något jag jobbar på. Men jag är inte i mål än så om det ändå skulle hända att jag slår ihop datorn när du sätter dig bredvid är det inte för att vara oförskämd. Jag tycker antagligen bara att du är för snygg för att skriva bredvid, eller att du ser ut att kunna läsa, eller ser ut som någon jag känner eller har någonting annat intressant som gör att jag vill verka normal i din närvaro.

Vi syns på bussen…
Om inte jag ser dig först.

Det här inlägget postades i Debut, Fredrik Frängsmyr. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Pendelparanoia

  1. r2 skriver:

    Såg dig först! Om än inte på pendeln men här… Tack för härlig läsning.

  2. Manuskt skriver:

    Trånga caféer är också kinkigt tycker jag. Man borde kunna ”skärma av skärmen” på nåt bra vis. Dyka in under en skrivarfilt kanske 😉 Då riskerar man inte heller att bli störd av sådana som känner en. De kommer helt enkelt inte se en, och gör de det kommer de inte att låtsas om galningen under filten.

  3. Pernilla skriver:

    Bra skrivet, kul att läsa Fredrik. Känner att jag måste tipsa lite folk om att läsa dina texter. Ser fram emot läsningen nästa måndag( ingen press 😉

  4. Ann-Charlotte skriver:

    Du är verkligen inte ensam! Så många gånger jag sett fram emot en tågresa mellan Göteborg och Stockholm för att få ostörd skrivtid och så knyter sig allt för att jag tror att medresenärerna läser på min skärm …

  5. Kära Syster skriver:

    Jag är så imponerad av alla som lyckas skriva bland folk överhuvudtaget, så det är mycket bra jobbat med att få ihop en hel roman! Eventuellt lyckades jag skriva några rader under en resa med regionaltåg en gång… Annars är jag vansinnigt obekväm med att ge folk möjlighet att läsa över axeln och det spelar ingen roll om det är romanen eller ett mail. Det är det där med att visa upp en ofärdig tanke tror jag…

    Har du någon gång skrivit på din telefon bara för att det är lättare att hålla för sig själv? Är väldigt nyfiken på vilken programvara du skriver i, både på dator och om du har någon bra app på telefonen?

    /Anna

    • nfredrikn skriver:

      Tack för fin kommentar!
      Jag har nog provat allt. Anteckningsblock, mobil och dator. Jag skrev en halv bok i min telefon men det blev så mycket extrajobb så jag var tvungen att sluta. Först tog det dubbelt så lång tid att skriva på telefonen och sen skulle jag få över det till rätt format och samtidigt tappade jag överblicken över texten, så det var lite för svårt för mej. Även om det var skönt att ingen annan kunde se vad jag gjorde. 🙂

      Just nu är mitt favoritprogram att skriva i Storymill. Det passar mig jättebra. Jag är tvungen att skapa lite struktur, kan behålla överblicken över hela boken och det är smidigt att skriva i. Till telefonen har jag alltid bara skrivit i anteckningar. Det kanske är därför jag aldrig lyckats i det formatet. 🙂

      • Kära Syster skriver:

        Det är ju det som är kruxet, att få texten från telefonen till datorn på ett smidigt sätt. Jag hoppas att appen Anteckningar snart får ett snyggare gränssnitt och typsnitt (vilket jag hört rykten om), då kanske man kan ta det på allvar och använda den…

        /Anna

  6. Martin, Göteborg-Uddevalla/Uddevalla-Göteborg skriver:

    🙂 Stor igenkänningsfaktor! Men jag tycker att det är så olika – morgnarna på tåget till den lilla staden där jag jobbar är väldigt trevliga. Termos, DN, ofta några kapitel i en roman jag måste läsa till lektion. Men eftermiddagarna är värre; jag är aldrig så okreativ som då.

    • nfredrikn skriver:

      Samma här Martin, Mornarna är aldrig några problem. Huvudet är helt klart, men på vägen hem somnar jag oftast efter en halvtimme. 🙂 Får linda nånting runt datorn så jag inte tappar den i golvet.

    • Christina Lindström Andersson (Tina) skriver:

      Martin, skriver du på morgontåget ibland (under resan till den där lilla, lilla, lilla staden ;-)) eller förbereder du mest lektioner? Tror att hjärnan ofta är fräschast på morgonen och sent, sent på kvällen.

      • /Martin skriver:

        Hej Tina! Nej, det är jättesvårt att faktiskt skriva på tåget, jag måste vara väldigt fokuserad om något ska bli gjort. Men i höstas hade jag i regel med mig min lilla dator på tåget, och satt och redigerade kapitlen om Bonjour tristesse och Divergent. Men allt tänkande hade jag då gjort hemma med papper och penna, som jag sedan skriver rent på datorn först.

  7. nfredrikn skriver:

    Tack Moa!
    Skönt att veta att jag inte är ensam. 🙂

  8. Moa skriver:

    Herrejissus, igenkänningsfaktorn är ju skyhög här – är precis likadan! Har inga problem att skriva bland folk om jag blir lämnad ifred, men så fort någon sitter lite för nära eller – som du nämnde – verkar läskunnig i allmänhet, så blir skrivandet som någon mörk konstig hemlighet, på något bisarrt vis. Kanske är det för att jag vet att om jag satt mig bredvid någon som skrev någonting skulle jag med 100% chans läsa över axeln. Genom sig själv känner man andra, och så vidare.

    Flyttade dock till London för några månader sedan, och befrielsen i att kunna skriva på svenska säker i vetskapen att majoriteten av människorna runt en inte begriper vad man skriver är överväldigande. Att man ska behöva fly landet för att komma över sina komplex……

    Toppenbra inlägg i alla fall, ser fram emot att följa resten av året!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s