”Men alltså…varför skriver du skräck…?!”

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n

Sommaren då jag var nio eller tio år skulle jag och mina kompisar övernatta i tält, i ett litet skogsparti strax intill vårt hus. Vi brukade leka där hela dagarna och kunde varje stig och varje träd utantill. Att tillbringa natten där ute kunde ju inte vara någon stor grej. Inte för tuffa killar som oss.

Och mina kompisar somnade faktiskt. Det tog en stund, men de somnade. Jag låg ensam vaken i fyrmannatältet, och lyssnade till nattens ljud där utanför. Skogen hade plötsligt förvandlats till något helt annat. Något som levde och andades och tänkte, och som såg oss. Vid ett tillfälle var jag övertygad om att jag hörde lätta fotsteg utanför, fotsteg från något som passerade nära oss och försvann igen.
Allra tydligast minns jag känslan av att det tunna tältet var allt som stod mellan mig och det okända där ute. Ju längre natten gick, desto mer övertygad blev jag om de namnlösa fasor som lurade i mörkret. Och jag kröp ihop bakom mitt textilskydd. Rädd på ett sätt som jag aldrig varit tidigare.

Och egentligen har jag varit rädd ända sedan dess. Jag är rädd för att något hemskt ska drabba mina barn. Jag är rädd för att inte bli älskad. Jag är rädd för att förlora mina inkomster. Jag är rädd för att stödet för Sverigedemokraterna ska fortsätta att öka. Jag är rädd för att vi ska konsumera sönder vår planet. Jag är rädd för att mäns våld mot kvinnor aldrig ska upphöra. Jag är rädd för att min kropp ska sluta fungera.

Däremot är jag inte rädd för zombies, att de döda ska kräla upp ur sina gravar för att äta mig levande. Zombies är påhittade varelser, därför kan de aldrig göra mina barn sjuka. De kan inte säga upp mig från någon anställning. De kan inte ens rösta på SD.
Men – och det här är det viktiga, åtminstone för mig – de kan bli en representation för allt det där. En betydligt mer hanterbar representation.
När Stephen King skrev sin roman Det bestämde han sig tidigt för att bokens monster, vanligtvis porträtterat som den demoniska clownen Pennywise, skulle ha förmågan att ändra skepnad. Det kunde se in i barnens tankar, se deras innersta rädslor, och anta just den formen. ”I am everything you have ever been afraid of”, morrar Pennywise åt barnen i The Losers´ Club.

Det är ett av skälen till att Det än idag är en av mina absoluta favoritromaner.
För det där är exakt vad skräckfiktionen gör bättre än någon annan genre. I böckerna och filmerna kan våra verkliga rädslor – och kanske främst då den mest grundläggande av dem alla, rädslan för döden – plockas ner till något mer hanterbart, något som blir lättare att förstå och diskutera kring. Vi kan få rysningar av zombierna och de hockeymaskförsedda yxmördarna i en film eller en bok, men vi vet samtidigt att de inte kan skada oss på riktigt. De blir en slags säkerhetsventil för det vi verkligen är rädda för.

Där fanns ju inga riktiga monster i skogsdungen där jag låg vaken och darrade av skräck för så länge sedan. Det var ju bara min livliga fantasi som spelade mig spratt.
Eller …?

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till ”Men alltså…varför skriver du skräck…?!”

  1. P.M. Wilson skriver:

    Jag har starka minnen av Det, håller med om att det är en eller kanske Kings bästa. Och känslan när alla runt omkring somnat före dig och nu är det bara du och din alltför kreativa hjärna i mörkret. .flashbacks. Lycka till! Bra text.

  2. r2 skriver:

    Har nog plöjt alla Stephen Kings böcker och de har satt skräck i mig, utmanat mina rädslor, så allt som väcker känslor är av godo… eller?

  3. Libido skriver:

    Reblogga detta på Libido.

  4. ergo sum skriver:

    Ibland. Önskar jag att skräcken för något inte fanns. Så slår det mig att den är tveeggad: om du förvandlas till det som skrämmer mig mest, blir jag din värsta mardröm.

    Snygg debut Johan!! 👍👏

  5. Pia Widlund skriver:

    Skräck är roligare att skriva än jag trodde! Lycka till med bloggen framöver!

  6. annahelgesson skriver:

    Hade bestämt mig för att läsa Det i somras. Det gick inte! Jag älskar Kings andra tegelstenar, men denna var så fantastiskt mastig. Miljöbeskrivningarna och alla detaljer runt ALLT förtog läslusten. Synd, för jag såg fram emot att läsa den.

  7. Jasmine Svensson skriver:

    Wow! Jag satt med gåshud över hela kroppen när jag läste det!
    Jätte bra skrivet! 🙂

  8. Kära Syster skriver:

    Ooooooo…. Jag ryser bara du nämner Det, trots att jag inte läst boken, inte sett filmen. (Och jag inser att jag kommer att vara ett darrande geléhallon när jag börjar en skräckskrivarkurs i vår.)

    Men jag är helt med på syftet att göra verkligheten med hanterbar. Det tar jag till mig.

    /Anna

  9. Johannes Pinter skriver:

    Huvudet på spiken, Johan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s