Hur det känns att debutera – eller ”Lyckan över att äntligen få vara elefant”.

Felicia låg nära”Hur känns det?” Den klassiska journalistfrågan ställs ofta just nu av mina vänner och bekanta. Och jag försöker att inte tjutande börja glädjegråta (som jag gör inuti), för det är nästan obeskrivligt. Istället brukar jag svara ungefär så här:

Tänk dig att du sedan du var sju år hade vetat att du var elefant. Att du gått omkring och varit stolt över dina stora öron, dina tunga fötter och din känsliga snabel. Och att du bestämt dig för att bli den bästa elefanten någonsin.

Men så flyttade Jante smygande in i ditt liv. Vem skulle vilja lyssna på ditt trumpetande? Vem trodde du att du var, egentligen? Snabeln var plötsligt i vägen, fötterna kändes för stora. Kanske borde du istället försöka vara en tiger? Eller en surikat? Eller en liten ökenråtta? Du försökte bli strategisk som tigern, snabb som surikaten och ilande pigg som ökenråttan – fast du kände ändå alltid i hjärtat att det där inte var du.

 Men en dag hände det något. Du blev så otroligt trött på att försöka vara någon annan. Så du tog mod till dig och började trumpeta högt och ljudligt – alldeles utan att fråga om lov. Och du gillade ljudet. (Visst, Elefantförbundet påstod att du måste producera minst två olika trumpetljud av god kvalitet för att få kalla dig elefant, men du visste vad du var ändå.)

 Och plötsligt började resten av världen också se det – och allt föll på plats. Dina stora fötter var inte längre klumpiga, de hjälpte dig att stå stadigt. Dina stora öron var inte längre i vägen, de gav dig möjlighet att lyssna. Och du skämdes inte längre över din känsliga snabel, utan den hjälpte dig att uttrycka dig. Alla dina egenskaper var perfekt anpassade för att vara just det du var menad för att vara – elefant.

Så du krängde av dig tigerkavajen, snörade av dig surikatdräkten, sparkade av dig de trånga ökenråtteskorna och kunde äntligen vara dig själv.

Du hade hittat tillbaka till din flock.

 

Ungefär så känner jag inför att vara elefa… jag menar debutant.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Hur det känns att debutera – eller ”Lyckan över att äntligen få vara elefant”.

  1. P.M. Wilson skriver:

    Härligt, förlösande text om att äntligen komma hem, hitta sig själv. Det märks att det är en alldeles särskild känsla. Grattis!

  2. r2 skriver:

    Härlig text! Grattis!

  3. coachofsweden skriver:

    Så duktig du är Felicia, jag kan bara gratulera till att du släppt elefanten fri och låtit den trumpeta till en hel bok! Fantastiskt att du redan insett vad som är viktigt i livet – inte bara det, att du praktiserar det är ännu mer imponerande! Lycka till i fortsättningen / Sara Widlert

  4. Agi skriver:

    Vad bra att du hittat ditt rätta jag (och din flock). Skulle Jante sticka upp sitt fula tryne igen, så ge hen bara en rak höger.

  5. Libido skriver:

    Reblogga detta på Libido.

  6. Libido skriver:

    Underbart 😊

  7. Gabriella skriver:

    Ljuvligt kära elefant, ljuvligt!

  8. Kära Syster skriver:

    Åh vad fint! Det känns i magen det du skriver. Grattis till debuten!

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s