Att skriva noveller.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
En gemensam nämnare för mig och mina förträffliga Debutantbloggarkollegor är ju, förstås, att vi allihop ger ut vår första roman i år.
Men nu tänkte jag prata noveller.
Jisses vad jag älskar noveller.
Jag älskar att läsa noveller – det är en alldeles särskild njutning att slå sig ner med en bok och läsa igenom en historia från början till slut på knappa halvtimmen eller så.
Och ännu mer älskar jag att skriva noveller. Något som jag hunnit skaffa mig betydligt mer erfarenhet av än romanskrivande.

För mig börjar ofta en novell med en bild. En enda bild, skarp och tydlig. Jag vet sällan var den där bilden kommer ifrån eller vad den betyder, men jag vet att den är oemotståndlig. Att jag måste skriva mig fram till den. Om inte annat så för att jag själv ska få veta vad den betyder!
Nu tänker jag använda en av mina egna noveller som exempel. Den heter Saken som åt Danny Smith, den publicerades redan 2012 som e-novell av MIX Förlag, och finns även med i min novellsamling Gränsland som släpps nu till våren. Men trots att berättelsen har några år på nacken, tycker jag ändå att det är på sin plats med en spoilervarning här.
Så – om du inte har läst Saken som åt Danny Smith, men någon gång skulle vilja göra det, så ger jag dig en chans att sluta läsa här, och så hörs vi igen nästa onsdag. Ha en fin vecka.

Fortfarande här?
Kul!

Novellen Saken som åt Danny Smith föddes ur en bild av en stor maskliknande varelse som sträckte sig ut ur en tvättmaskin och slukade en ung pojke mellan sina vasstandade käftar.
Jag satt i bilen på väg hem när den här bilden plötsligt dök upp i min skalle, som en blixt från klar himmel. Den var så oerhört tydlig. Jag kunde se tvättstugan lika tydligt och detaljerat som om det vore en verklig plats, en som jag kände till väl. Jag förstod att det var en tvättstuga i ett flerfamiljshus, för där fanns två stora industritvättmaskiner och en lika stor torktumlare. Jag såg att kaklet på väggarna inte var vitt som jag var van vid, utan persikofärgat. I rummets ena hörn stod en plastkorg full med kvarglömda kläder, något jag kände väl igen från tvättstugan i huset där min första lägenhet fanns.
Och så den där varelsen då. Den svarta slemmiga tingesten, som en enorm mask eller orm, som sträckte sig ut ur tvättmaskinen. Den såg jag precis lika tydligt som resten av rummet. Och den skrikande pojken i dess mun.
Bilden kom från ingenstans, men jag blev fullständigt fascinerad av den. Jag var tvungen att ta reda på var den här tvättstugan fanns, vad varelsen var för någonting, och framförallt – vem var pojken som mötte ett så fruktansvärt slut?
Jag började inte genast skriva på novellen. Ramen saknades fortfarande, något att hänga upp den här mentala bilden på. Då slog det mig att jag länge velat skriva något som utspelade sig i min uppväxtort Högsby, i sydöstra Småland. Kanske låg den där tvättstugan i något av hyreshusen på Ringvägen, de som jag cyklade förbi varje dag när jag skulle hem till min kompis Niklas för att repa med vårt band? Kanske borde rentav berättelsen utspela sig då, i början av nittiotalet, när jag gick i högstadiet i Högsby?
Det kändes helt rätt. Och knappt hade jag börjat skriva förrän nästa bild dök upp i huvudet – bilden av en död katt, fastspikad på insidan av ett skolkorridorskåp …

Det är nu fyra år sedan jag skrev Danny Smith, men med jämna mellanrum kommer de ännu. Bilder som bara tigger om att få bli berättelser. Den senaste novellen jag publicerade, Kärlen, kom till exempel ur en bild av en man som hittar… Nej, inte ens en spoilervarning skulle ursäkta att avslöja det, Kärlen är alltför ny. Låt oss bara konstatera att det var en bild som krävde sin berättelse.

Missförstå mig inte – en roman kan givetvis också födas ur en enda inre bild. Men det underbara med novellen är hur man fullständigt zoomar in på den där bilden. Hela texten tjänar egentligen bara till att understryka den. Du behöver inte bry dig om saker som karaktärsutveckling, eller intrig, eller några andra av de konventioner vi förväntar oss att finna i en roman. Din novell kan vara kortare än det här blogginlägget, och ändå lämna en känsla i läsaren av att ha fått ta del av en fullödig berättelse.

Måtte bilderna aldrig sluta komma.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Att skriva noveller.

  1. Libido skriver:

    Reblogga detta på Libido.

  2. Pia Widlund skriver:

    Jag får också idéer av bilder. Kanske inte bilder inifrån hjärnan utan från något jag ser. Såg en lampa lysa i ett fönster där det alltid varit mörkt tidigare. Det var när jag körde förbi med bilen. Sen skrev jag Fem minuter med Chagall, som nu ligger på min blogg. Kul med noveller, går hyfsat fort och man hinner läsa många! Fick ut Inte som alla andra på Melker förlag idag! Glad som tusan!

  3. Kära Syster skriver:

    Jag har aldrig sett det på det viset, att en novell är en bild. Min romanidé föddes ur en bild, lika verklig och tydlig som du beskriver din upplevelse. Sedan broderade den ut sig och krävde 100.000 ord. De novellförsök jag gjort har förstås aldrig blivit bra för att jag haft samma broderande tillvägagångssätt som med det långa manuset, så det här ska jag verkligen lägga på minnet: fånga in de där skarpa bilderna som kommer och begränsa dem till en novell. Det vore härligt.

    /Anna

  4. ergo sum skriver:

    Ja!!! Just precis så! Och måtte verkligen inte bilderna sluta komma! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s