Debutromanerna och hur de blev till…

Vi har fått frågor om vi skulle kunna berätta lite mer om vilka vi är och vad våra debutromaner kommer handla om och idag försöker vi svara på den frågan.
Hoppas ni får en underbar söndag allihopa!

Christina Lindström Andersson: Jag är svensk- och engelsklärare på Uddevalla gymnasieskola och ungdomsromanen ”Hälsningar från havets botten” skrev jag därför att jag själv ibland saknar böcker att sätta i händerna på framför allt killar utan större läsvana. Jag ville skriva något med en särskild blinkning till dem som tittar ut genom fönstret istället för att läsa på svensklektionerna. Jag vill ge dem en spegel i bokform.

Jag vill säga: Kolla, här är någon som är lite som du. Här är någon som längtar som du, tvivlar som du, kanske har en frånvarande förälder som du. Någon som har kommit till skolan en måndag morgon med moloken uppsyn och ett bortbränt ögonbryn som du. Någon som riskerar sitt hjärta och som balanserar på gränsen till avgrunden, precis som du. Någon som är rolig, godhjärtad, intressant och kapabel att utvecklas. Här är någon som ser livet räta ut sig till slut – precis som du kommer att se det göra.

Hälsningar”Hälsningar från havets botten” handlar om sextonåriga Fille som bor med sin impulsiva, godhjärtade pappa vars officiella motto är att man inte ska oroa sig för något. Inte för F-varningar i matematik, inte för varför Filles mamma aldrig hör av sig längre, inte för något.  Första dagen på musikgymnasiet återser Fille sin före detta klasskompis Hanna för första gången på sex år och faller för henne. Igen.

 

 

Felicia Welander:  Jag är en kreatör i ordens tjänst; en författare, skribent och copywriter som till min egen förvåning också är Magister i Lingvistik – men litar mer på tonalitet och magkänsla än fonetik och grammatikmodeller.

Min roman Kanske imorgon handlar om hur livsviktigt det är med vänskap. Den ställer frågan hur mycket vi egentligen angår varandra? Som vänner, som grannar, som medmänniskor? Hur mycket ska vi lägga oss i när någon nära oss mår dåligt? Ska vi tränga oss på eller låta dem vara ifred? Det här är frågeställningar som jag funderat mycket över ända sedan jag själv drabbades av en stor sorg tidigt i livet, när min bästa vän dog i en bilolycka.

Berättelsen i Kanske imorgon kretsar kring två grannar som bor på samma gata, i samma typ av radhuskroppar, är lika gamla – men lever i två helt olika världar. Den ena, Monika, försöker överleva sin sorg genom att njuta av nuet och bli maniskt livsglad. Carpe fucking diem och allt däremellan. Hennes granne, Eva, följer sina rutiner, dricker sitt kaffe, går till jobbet, handlar sin mat – medan hon försöker hitta ett sätt att ta livet av sig den kommande julafton. När de båda möts uppstår en, till en början, ofrivillig vänskap och de ger sig av på Monikas motorcykel på en resa som kommer att förändra allt för dem båda.

Johan Ring: Trettiosjuårig smålänning med akademikerkomplex. Gift med Emma, pappa till tre döttrar. Anser att alla gitarrer borde ha tolv strängar. Har sett åtta Sisters of Mercy-konserter. Stort David Lynch-fan. Feminist och antirasist.

Började med att skriva dystra dikter och noveller, tills jag insåg att jag istället borde bejaka min livslånga kärlek till skräckgenren. Fick några skräcknoveller antagna av MIX Förlag, som gav ut dem som så kallade e-singlar. Förlaget frågade om jag hade någon romanidé också. Det hade jag. Den ursprungliga idén till min debutroman Fyra Minuter föddes redan 2009. Jag hörde på nyheterna om de dramatiska händelserna i New York, då ett flygplan på väg till Seattle tvingades nödlanda i Hudsonfloden. Att ingen skadades sågs som något av ett mirakel, och piloten hyllades som en hjälte. I nyhetsrapporteringen nämndes också att flygledningen tappat både radio- och radarkontakt med planet några minuter innan det nödlandade på floden.

För mig fanns det något väldigt fantasieggande i det. Såvitt flygpersonalen på marken visste, så hade ju flygplanet i praktiken försvunnit för några minuter. Några minuter då vad som helst kunnat hända…

När Fyra Minuter börjar, har paret Veronica och Anders nyligen flyttat från Stockholm till Veronicas barndomshem Dunvik, på sydöstra Smålandskusten. Veronica vill lappa ihop relationen med sin pappa, som varit skakig sedan mamman dog ett år tidigare. En natt störtar ett passagerarflygplan på väg från till Salzburg till Stockholm strax utanför Dunvik. Alla ombord omkommer, och det visar sig att all kontakt med planet bröts under de sista fyra minuterna innan kraschen. Sakta men säkert börjar människor i byn att förändras. För Veronica ter sig förändringarna först bara som en naturlig del i en nedåtgående spiral, för byn och för henne själv.
Först när skräcken och våldet exploderar mitt i den lantliga idyllen står det klart att någonting har följt med planet ner…

Thomas Årnfelt: Bakgrund: En salig blandning. Lite historiker. Lite svensklärare. Lite copywriter och lite projektledare. Dessutom speldesigner som jobbat både med egenpublicerade figurspel och med dataspel. Och nu alltså debuterande romanförfattare. Och debutantbloggare.

Sibirisk katt, svensk hustru och halvirländska barn. Själv är jag från Linköping. Fransk bil – för då får man köra enligt franska trafikregler. Eller hur?

Incidenten i Böhmen är min debutroman. Jag ville testa att skriva något längre. Jag hade en del idéer som jag stött och blött fram och tillbaka under flera års tid, och visste inte riktigt vilken jag skulle satsa på. Så plötsligt en kväll i bilen fick jag en frågeställning i huvudet. En idé. Min hjärna skapade bilder och stämningar utifrån dem. Jag diskuterade idén med en av mina skrivarkompisar och hon började ställa en massa frågor. Frågor som vi båda triggade igång på. Uppenbarligen fanns det en historia att berätta. Så jag struntade i alla gamla idéer och började skriva.

Berättelsen i sig utspelar sig i 1600-talets Böhmen, strax före 30-åriga krigets utbrott. Den börjar med att en grupp jesuiter på diplomatiskt uppdrag försvunnit någonstans i bergen i gränslandet mellan Böhmen och Bayern. Vatikanen skickar iväg en agent för att undersöka vad som hänt dessa. Det visar sig ganska snart att de inte är de enda som försvunnit i trakten. Incidenten i Böhmen är en ganska lågmäld historia. Den är inte en traditionell historisk roman, men inte heller klassisk Fantasy. Ska man försöka likna den vid något så skulle jag vilja nämna Mary Shelleys Frankenstein. Ingen episk kamp mellan gott och ont, utan människor som kämpar för att överleva. Min förläggare kallade den för ”en blandning av Rosens namn, Frankenstein och Sleepy Hollow” – och även om jag inte vill göra anspråk på deras nivå så gillar jag den beskrivningen.

Fredrik Frängsmyr: Jag beskrivs av någon outgrundlig anledning oftast som lugn. Men det är bara på utsidan, på insidan är det full fart. Eller som huvudpersonen i Arytmi beskrivs: Utsida, filbunke. Insida, fritt fall.

Jag är 181 cm lång och 76 kilo tung med explosiva händer och en fantastisk koordination på en lite okoordinerad kropp. Jag har mellanblont hår och nära till skratt. Nära till ett väldigt högt skratt.

Min debutroman Arytmi beskriver en livskris som dras alldeles åt helvete för långt. Jag vaknade en natt för några år sedan med ekona av en dröm i huvudet där Miami, motorcykeljakter, rån och droger var inblandade. En känsla av att aldrig riktigt bli utmanad hängde kvar över mig. Jag började skriva ner drömmen på mobilen för att inte glömma bort den och fortsatte skriva i 40 minuter. Efteråt somnade jag om och glömde bort allting tills jag hittade anteckningen ett och ett halvt år senare.

Vid 40 är det en naturlig tid i livet att börja tänka på om man valt rätt. Har jag gett mig efter det jag allra helst av allt skulle vilja ha? Har jag ansträngt mig tillräckligt? Är det här sista chansen?

Funderingarna blev historien om den framgångsrike Vincent vars tvivel på sina val i livet tar formen av ett hjärtfel som hotar att döda honom av uttråkning om han inte börjar utmana sig själv. Men det är svårt att bli riktigt utmanad, för när Vincents hjärta ökar takten saktar resten av världen ned.

Arytmi riktar sig främst till oss som aldrig ens hinner fundera på vad som finns utanför ekorrhjulet. Som vaknar upp en gång vart tionde år till en livskris när vi inser att vi aldrig gett oss efter det vi allra helst skulle vilja ha bara för att sedan somna om igen när krisen är över, efter en affär på sidan om och med en ny sportbil i garaget. En thriller för oss som behöver någon som skriker på en att man ska vakna.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Debutromanerna och hur de blev till…

  1. Manuskt skriver:

    Låter intressant och spännande alltihop.
    Johan, jag började just kolla på The Strain, på tal om flygplan som har med sig saker. Gillar idén.

    • Johan Ring skriver:

      🙂 Jag läste The Strain-böckerna härom året, och när jag läste inledningsscenen kände jag väldigt starkt att ”du Guillermo, det här är inte okej… Too close for comfort.”
      Lyckligtvis utvecklar sig The Strain och min bok till två väldigt olika berättelser, vars enda gemensamma nämnare egentligen är att de inleds med ett flygplan med ett mystiskt öde. Del Toros advokater kan lugnt lägga undan vapnen. 😉
      Tack, hoppas du ska gilla den färdiga boken också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s