Die die my darling: om redigering.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nNär mina noveller Stugan, Saken som åt Danny Smith och Lång väg hem blev antagna för publicering, var det första gången i mitt liv som jag jobbade med en redaktör. Det blev något av en chock. Men för att förklara den där chocken så måste jag nog backa bandet en bra bit.

Jag har skrivit under så gott som hela mitt liv. En (mycket) förenklad sammanfattning skulle kunna se ut så här: skamlösa ripoffs på sånt jag läste och såg när jag var liten, pretentiös poesi och kärlekskranka noveller när jag blev lite äldre, skräck och thrillers som vuxen. Typ. På ett ungefär.
Men inte förrän helt nyligen har jag ens tagit med i beräkningen att det jag skriver faktiskt kanske kommer att läsas av andra. Det brukade inte finnas på kartan. Jag skrev något jag själv tyckte om, sedan stoppade jag undan det och skrev något annat jag tyckte om. Det var allt. Jag tänkte aldrig tanken ”jag ska bli författare”, och jag tänkte definitivt aldrig tanken ”jag är författare”.
Förklaringen till det ligger nog delvis i att något liknande aldrig funnits i min umgängeskrets. Jag har alltid haft en massa kreativa och begåvade människor i min närhet, men det har alltid varit självklart att det rört sig på hobbynivå. Ingen har försörjt sig på det, ingen har gone pro. Sånt händer bara Andra.
Och jag är fortfarande i allra högsta grad en produkt av det där. Jag är hopplös på att nätverka. Jag känner inte en käft ”i branschen”, förutom de fantastiska människorna på mitt förlag och enstaka författare som jag haft förmånen att få samarbeta med. Jag har aldrig varit på Bokmässan – trängsel och folksamlingar inomhus är inte min grej.
Detta är nu alltså inget som jag koketterar med, jag lägger bara fram fakta.
Jag trivs bättre här under min korkek där jag kan lukta på blommorna, typ.

Men så fick jag då, genom omständigheter som jag säkert får anledning att återkomma till, några noveller antagna för publicering. Och plötsligt ville en människa jag inte ens kände gå igenom mina texter och komma med ”ändrings- och strykningsförslag”! Fräckheten! Oh the audacity! Kan ni ens föreställa er?!
Det märks att jag aldrig gått någon skrivarkurs, va?
Men jag svalde stoltheten och började gå igenom ändringsförslagen, ett efter ett. Det kändes märkligt – jag ansåg själv att jag kommit på en hel drös fantastiska formuleringar i novellerna, mustiga poetiska beskrivningar av allt ifrån känslolägen till fysiska upplevelser.
Min redaktörs inställning till nittiofem procent av de där formuleringarna? Stryk, stryk, stryk och stryk.
Jag skulle ljuga om jag påstod att mitt ego inte blev en aning tilltufsat i början. Men jag har en fullkomligt briljant redaktör, och jag märkte ganska snabbt hur mycket vassare mina texter blev efter att hon trimmat bort allt dödkött. De där ”poetiska” beskrivningarna behövdes inte, tvärtom drog de ner tempot i berättelsen. Idag har jag svårt att se en text som färdig om inte Tittis sylvassa penna har gått igenom den. Att ta del av hennes kommentarer kring mitt skrivande har varit den bästa författarskola jag kan tänka mig.

Måste man då alltid ”döda sina älsklingar”, bara för att redaktören tycker det? Givetvis inte – det är din text, du avgör själv. Men se det då åtminstone som en extra chans att fundera igenom den där formuleringen, eller meningen, eller stycket. Vill du behålla den för att den hjälper berättelsen, eller för att den får dig att känna dig som en ordvirtuos?

Släpp prestigen, var ödmjuk och lyssna på kunniga människors råd. Det vinner både du och din text på.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Die die my darling: om redigering.

  1. ergo sum skriver:

    *ler* Jag har – precis i skrivande stund – publicerat ett blogginlägg som går ut på att jag verkligen funderar på att sluta blogga. För att ingen verkar vara intresserad av det jag skriver!! Med andra ord har jag börjat skriva för ANDRA!! Ve mig!! (Det var verkligen en obehaglig upptäckt, för innan har jag inte brytt mig ett dugg om någon överhuvudtaget brytt sig) Men det verkar som om jag någonstans på vägen har börjat bry mig. Bry mig om vad andra tycker. Suck. Det känns som ett misslyckande. Lite fånigt ytligt sådär..

    Att redigera, editera texter är en lärares roll. Och jag gör det med ”sylvass penna” Därför måste jag tillåta andra behandla min texter likadant. Kanske därför det inte känns lika tungt för mig?

    • Johan Ring skriver:

      Ibland kan jag längta tillbaka till det där, när jag skrev utan en tanke på en läsare. Fanns en stor frihet i det.

      Och det ligger säkert mycket i det du säger, att du vant dig vid textredigering i och med din lärarroll. Du har redan sett vad det kan ge en text. Tror att det är jättenyttigt.

  2. r2 skriver:

    Applåd! Vill tillägga att det även går att byta ut de tre sista orden i din text med de följande tre: …ditt liv på!

  3. Skriviver skriver:

    Och, glömde: även jag är sjukt nyfiken på före och efter 😀

  4. Skriviver skriver:

    Respons är verkligen otroligt värdefullt. Ibland tänker jag att det är den enskilda faktor som gör störst skillnad för ens text och ens utveckling som skribent. Det är som att man bara kan komma till en viss punkt med sin text på egen hand, sedan har man liksom nått sin egen gräns och kan inte vad texten behöver eller hur den skulle kunna utvecklas. Då behöver man ett annat öga.

    Men i regel tänker jag att det också är ett av de största hindren för många. Att man har så svårt att lämna sin text till någon annan – just den där stoltheten: det här det bästa jag kan skriva, kom inte här och säg att jag ska ändra på något! Men alla kan alltid bli bättre. Även stora, utgivna, etablerade författare kan bli bättre. Om man ser sitt skrivande som linjärt: ”nu börjar jag skriva – nu är jag färdig”, då gör man nog sig själv en otjänst. Skrivandet och även författarskapet är aldrig linjärt, det är cirkulärt: spriralformat. Jag tänker ungefär: runt ett varv med skrivandet, stanna upp, se sina brister, utvecklas, och sedan runt ett varv till, i uppförsbacke, stanna upp, se sina brister, utvecklas, och så runt igen. Och det tar aldrig slut.

    • Johan Ring skriver:

      Håller fullständigt med dig. Man är aldrig någonsin fullärd, vilket jag tycker att man ska se som något positivt – det finns alltid nya saker att lära sig, nya upptäckter att göra!

      Det ligger väl också i sakens natur att allt skrivande trots allt kommer inifrån, och därför känns extra känsligt att visa upp för bedömning. Jag tror att det bara är en ren vanesak.

  5. Vardagsmagi skriver:

    Det är bara att hoppas på en redaktör som gör texten till det bättre. Då blir det lättare att svälja stoltheten…. 😉
    Jättebra idé Anna, ser fram emot att få se några exempel.

  6. Pia Widlund skriver:

    Första gången man får feedback/kritik är värst och visst blir självförtroendet tilltufsat. Men precis som du skriver så märker man att det faktiskt kan bli bättre. Träffar man rätt person kan det ske underverk med texten. Det där med att Kill your darlings, får man ta med en nypa salt. Om alla mina darlingar är borta, blir kanske min text så alldaglig att den sorteras bort pga av just detta. Balansgången är fin.

  7. Kära Syster skriver:

    Japp, jag börjar förstå en del av hur samarbetet med redaktörer går till och jag tycker det är skönt att vara förberedd. 🙂

    Alltså, för en som ändå inte vet så mycket … det skulle inte vara möjligt att du vill skriva mer om detta med redigering och kanske … javetinte … kanske b j u d a på exempelmeningar? Lite före vs efter redaktörens strykningar? Helt okej om allt är hemligt såklart. Men jag känner mig lite träffad av epitetet ”ordvirtuos” och jag är nog inte ensam debutantbloggsläsare om det … Hehe.

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s