Varför egentligen alla ord?

Ti bloggMänniskor älskar berättelser. Litteraturhistorien måste ha tagit sin början när människan, eller en människoliknande varelse, satt med sitt björnskinn på ryggen och gnagde på ett mammutben. Människan hade ett enkelt språk att kommunicera med och någon runt elden ville veta detaljer runt den senaste jakten, eller var det vita ljuset på himlen kom ifrån. Så jakthistorien föddes, kryddad med överdrifter och extra dramatik.  Övriga runt elden lyssnade andlöst, och berättaren njöt  av uppmärksamheten och makten den innebar.

Sedan tog kanske en ny berättare vid och försökte skapa en trovärdig historia om det vita ljuset på himlen eller vad som händer när hjärtat slutar slå.  Och den religiösa berättelsen var född. Med makten det innebar. Duperandet.

Vi fortsätter hungra efter att få ta del av och skapa egna berättelser, efter att ta kommandot över orden och bidra med vårt eget perspektiv på verkligheten. Böcker. Filmer. Pjäser. Avancerade spel. Låttexter. Tidningskrönikor. Vi har berättandet och hungern efter berättelserna i oss. Nedärvt i generna?

Men varför? Vilken funktion fyller det fiktiva berättandet? Det måste ha hjälpt oss som art att utveckla det abstrakta tänkandet. Hjälpt människan att bättre förstå andras situation. Det måste ha inneburit att språket och bildkonsten utvecklades i takt med allt mer komplexa berättelser.

Samtidigt, parallellt med en mer utvecklad civilisation, lever människan med björnskinnet på ryggen kvar i oss.

Det är sent när jag skriver det här blogginlägget. Jag ropar just till min åttaåring att han måste släcka lampan. (Han är en sucker för berättelser och har nyligen läst samtliga böcker i Harry Potter-serien och är nu inne på femte Narnia-boken.) Sedan går jag till hans rum och lägger mitt öra mot hans hjärta. Som alltid när han ska sova. Både han och jag vill ha det så. Vi är tysta och hans hjärtslag ekar i mig.

Mycket av det som är viktigt för en människa händer fortfarande bortom orden och intellektet, våra avancerade språk och komplexa berättelser till trots.

 

 

Om Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
Det här inlägget postades i Christina Lindström Andersson och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Varför egentligen alla ord?

  1. Ethel skriver:

    Vad fint med läggdagsrutinen och bra analys av berättandets historia.

  2. Berättandet gissar jag är också ett sätt att överföra kunskap mellan människor, kulturer och generationer. Jag tror att just längtan efter att berätta är en överlevnadsmekanism hos oss människor, en vild gissning. 😉 🙂 Intressanta tankar.

    Berättelser kan också rädda liv på oss människor tror jag genom att vi kan känna igen oss i en annan människa genom orden. Särskilt om vi känner oss ensamma om något som vi upplevt, så är det guld värt att hitta en liknande berättelse från en annan människa.

    • Christina Lindström Andersson (Tina) skriver:

      Igenkännandet är ju en så viktig del i det hela. Och när kunskapsförmedlingen inte längre handlar om att med händerna visa hur man gillrar en fälla utan handlar om något mer abstrakt kommer förstås berättandet in – och därmed är det kanske överlevnadsinstinkt inblandat, just som du säger.

  3. Henrik Birkebo skriver:

    Oj, vilken åttaåring du har! 🙂

  4. Libido skriver:

    Reblogga detta på Libido.

  5. Libido skriver:

    Underbart inlägg som jag gärna delar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s