Ut ur ljuset, in i mörkret.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n Under vintern har SVT visat programserien Deckarna. Några av landets mest populära deckarförfattare har sammanstrålat för att i ett Stjärnorna på slottet-liknande upplägg samtala om sina liv, sina författarskap, och vad som format dem till de bästsäljande författare de är idag.
Ett intressant koncept givetvis, inte minst för oss som själva skriver men har en bit kvar till dessa kriminalfiktionens posterboys/girls försäljningssiffror.
Vad som dock fångat mitt intresse allra mest är hur SVT, åtminstone delvis, väljer att presentera seriens innehåll.
I trailers och vinjetter läggs stor emfas på böckernas mörka innehåll. Mord och ond bråd död säljer ju givetvis, men SVT väljer att gå ytterligare ett steg längre. Det insinueras friskt att hemskheterna som försiggår i böckerna skulle vara en avspegling av författarnas själsliv. I ett klipp jag såg säger en av deltagarna något i stil med att ”att döda en romankaraktär är som att släcka ett liv i verkligheten”.

Detta intresserar mig väldigt mycket.

Jag får ganska ofta frågan om varför jag skriver skräck. Det är en på flera sätt ganska märklig fråga. Dels förutsätter den att jag som författare väljer vilken sorts berättelser min fantasi ska hitta på, vilket åtminstone i mitt fall inte stämmer. Och dels så har jag alltid tyckt att frågan bär på en sorts inneboende förolämpning – vad är det för fel på dig? Vad gick snett i din barndom som gjorde att du nu lägger din tid på att hitta på såna här vidrigheter?
För mig blir det alltid moralism när man blandar ihop upphovsman/kvinna och verk. Jag läste nyligen en novell av Stephen King, där en kvinna grillar sin bebis över en öppen eld och sedan äter upp den. Jag skulle trots detta inte ha några som helst problem med att låta herr King sitta barnvakt åt mina barn.
Detta kan ju låta självklart, men att döma av hur de medverkande i Deckarna framställs så är det inte det. Vi antas köpa att anledningen till att någon skriver om bestialiska mord i en deckare, är att författaren ifråga innerst inne hyser mörka fantasier om att själv mörda.
Jag är ledsen, men enligt mitt sätt att se på saken så är det första klassens bullshit.
Vi är skönlitterära författare, vi skapar fiktion. Vi ljuger, kort och gott. Vi hittar på. Självklart plockar man bitar från sitt eget liv och sin egen person, och lika självklart är att vi alla har mörka sidor i vår personlighet. Men det är att klafsa ner sig rejält i den populärpsykologiska geggamojjan att hävda att mörkt och skruvat verk = mörk och skruvad upphovsman.
Till syvende och sist handlar det, som alltid, bara om berättelser. Vissa föredrar Jane Austens berättelser om picknickar i skuggan av ett paraply. Andra föredrar Clive Barkers berättelser om demoner med spikar i ansiktet. Precis så enkelt, och precis så fantastiskt, är det.

Själv låter jag ofta blodet skvätta rejält i mina berättelser.
Men, för att citera Norman Bates: ”I wouldn´t even harm a fly…”

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ut ur ljuset, in i mörkret.

  1. ergo sum skriver:

    Jag är jag är jag. På både gott och ont. Och precis som du skriver kan inte jag heller ”forcera fram” berättelser ur varken min fantasi eller mina fingrar mot tangentbordet. Jag kan till exempel inte skriva skräck. Jag har försökt. Jag kan inte skriva sådär fantastiskt komiskt, bitskt. Jag har försökt. Och trots att både skräckhistorierna och de komiska varit mina egna, har de fallit platta. I jämförelse med de andra jag skriver, det drömska.

    Det är precis som med att sjunga. Min röst är otroligt vacker i smärtsamma, ungerska folksånger. Den låter fruktansvärd i moderna wailande ballader. Och båda dessa röster är jag. Och inte jag. För jag är så mycket mer. Precis som du är mycket mer!

  2. Jag både håller med om vad du säger och inte. Jag håller med om att SVSs deckarna uppmuntrar till alltför förenklad och bokstavlig tolkning av förhållandet mellan bok och författare. (Fast de försöker väl knappast reda ut den här frågan på riktigt, de försöker göra bra teve som så många som möjligt vill se.) Däremot tror jag att vad man väljer att skriva, och hur man gör det säger någonting om författaren. Alla texter, även de som är helt och hållet fiktiva, avslöjar någonting om den som skrivet dem. Och jag tror inte att vi som skriver helt och hållet kan kontrollera vad vi avslöjar om oss själva när vi gör det.
    /Liv

    • För att utveckla lite vad jag inte gillar med upplägget i SVTs deckarna: Jag tror att det är ett helt korrekt antagande att det finns mörker inom alla deckarförfattare och att detta påverkar hur och varför de skriver sina deckare. MEN: Mörker i någon form finns ju inom alla människor, även de som skriver puttinuttiga berättelser, och de som inte skriver någonting alls. Alltså blir det en ganska skev bild att indirekt påstå att det är mörkret i de här personerna och deras bakgrund som fått dem att skriva deckare. Det blir direkt felaktigt.
      /Liv igen. 🙂

      • Johan Ring skriver:

        Jag tror att vi är helt överens där – det finns både ”ljus” och ”mörker” inom var och en av oss, och vi fascineras väl olika mycket av de sidorna beroende på vilka vi är.
        Det du säger om att vi väljer vad vi skriver tycker jag är jätteintressant, och det ska jag fundera mer på. 🙂 För min del så SKULLE jag såklart kunna sätta mig för att skriva exempelvis en romantisk komedi, men jag skulle få forcera fram allting. Den sortens berättelser som min fantasi på egen hand skapar, är av det mörkare slaget.
        Men jag tänker att det kanske kan vara en träningsfråga? 🙂

        Min dotter heter Liv! Mycket vackert namn! 🙂

  3. feliciawelander skriver:

    Ja, det verkar vanligt det där att blanda ihop författaren med verket. Pratade nyligen med en författare som skrivit en fantastisk bok om syskonskap – trots att han själv är ensambarn…

    Igår hade jag förmånen att läsa dina noveller ”Gränsland” och tycker att du skriver fantastiskt bra – det var så spännande att jag var tvungen att bita på naglarna – något jag inte gjort sen jag fjorton och läste ”Det”. Och den första novellen där, den fick mig att må riktigt illa.
    Och jag älskade det.

    Ser fram emot att läsa ”Fyra minuter”!

    • Johan Ring skriver:

      Åh tack så hemskt mycket, så snäll du är! Nu blir jag jätteglad. 🙂
      Och så bra att du blev lite illamående av Stugan, det är meningen… 😉 Den är direkt inspirerad av en film vid namn Hard Candy, där en ung tjej låter sig snärjas av en pedofil för att plötsligt vända på korten, å det grövsta. Stugan är min egen övernaturliga variant av Hard Candy. 🙂

  4. Ethel skriver:

    Håller verkligen med dig. Alla människor har mörka sidor och har upplevt jobbiga saker i livet. Vi som skriver, strävar förstås efter att försätta oss i samma mentala tillstånd som den scen vi just för tillfäller gestaltar. Vare sig den är trevlig eller otäck. Inget konstigt alls 🙂 och inget som enbart gäller deckarförfattare.

    • Johan Ring skriver:

      Absolut, det är ju närmast en nödvändighet för oss som skriver, att kunna använda både ljuset och mörkret. Sedan så dras man ju som sagt olika mycket till olika saker. 🙂

  5. Manuskt skriver:

    Jag jämför att åtminstone läsa och se på skräck med att åka bergochdalbana, ett sätt att skrämma upp sig, skapa spänning och få det att ila i magen, men som ändå är säkert. Inte så anmärkningsvärt alltså 😉 Personligen är jag mörkrädd på det sättet att tankarna spinner iväg av en skugga som far över vägen, ett duschdraperi man inte kan se in bakom eller när jag ska tända utebelysningen (tänk om det står något hemskt där i mörkret som avslöjas av lampan? Och vad skulle det i sp fall vara för hemskt, och vad skulle det vara ute efter…?) och då är det ju lika bra att använda fantasierna när man skriver. Desssutom är det roligt att slippa hålla sig till det strikt realistiska. In i mörkret! / Mvh sansad radhusmorsa

    • Johan Ring skriver:

      Exakt så, bergochdalbaneliknelsen är bra!
      Och det är roligt, jag är också mörkrädd. Så in i helsike mörkrädd, faktiskt. 🙂 Inte för något konkret egentligen, jag vet egentligen inte ens vad rädslan består i. Jag har fler än en gång tänkt att mitt skräckintresse kanske bottnar i att försöka förstå min egen irrationella rädsla. I så fall har jag inte lyckats än. 🙂

      In i mörkret!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s