Om en plats.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nJag skriver det här hemma hos mina föräldrar i Oskarshamn. Ett stenkast från där jag sitter glittrar Kalmarsunds stålgrå vattenyta under vintersolen. Båtbryggan sträcker sig ut i vattnet, men inga båtar ligger förtöjda där såhär års. Tittar man rakt ut ser man Blå Jungfrun höja sig som en disig hägring ute i vattnet. Förr i världen kallades den lilla ön för Blåkulla, och det påstods att häxorna flög dit på skärtorsdagen för att ha orgier med Satan.
Runtom stan och vidare inåt landet vakar de mörka och tysta barrskogarna.

Det är härifrån jag kommer.

Det är hit jag hela tiden återvänder i mitt skrivande. Jag har försökt att förlägga mina fiktiva berättelser till andra platser, men det lyckas sällan eller aldrig.
Jag har inte bott i Småland på sexton år, ändå är landsbygden här omkring den enda miljö jag känner mig bekväm att skriva om.
Varför funkar jag så?
Jag tillbringade nästan åtta år i Malmö. Nog borde jag väl kunna låta en spännande berättelse utspela sig mot bakgrund av skumraskaffärerna på Norra Grängesbergsgatan, eller de flashiga företagen nere i Västra Hamnen?
Efter Malmö har jag bott mitt i den vackra skånska landsbygden, med sina böljande rapsfält, gamla slott och öppna landskap – som gjort för att skriva levande miljöskildringar om!
Ändå är det hit, till de tysta skogarna och det gråblå vattnet, som jag hela tiden återvänder. Jag vet ärligt talat inte varför. Min kommande roman utspelar sig förvisso i en fiktiv by, men den är placerad just precis här på östra Smålandskusten, mellan Mönsterås och Pataholm.
Delvis beror det säkert på att jag tillbringade så många och viktiga år här i trakten, hela min barndom och uppväxt.
Men ännu mer tror jag att det handlar om den fängslande motsägelsefullheten här. Jag älskar hur skogen kan te sig fridfull och vacker, och på samma gång mörk och hotfull. Jag älskar hur de öppna vyerna här vid havet blixtsnabbt förbyts i klaustrofobiskt dunkel. Här finns folk som är precis så inskränkta och konservativa som stereotypen säger, men här finns också några av de finaste och mest genuina människor som jag någonsin haft äran att lära känna.

I mitt skrivande är det just den känslan jag vill frammana. Det vackra och det mörka, omlott med varandra. ”Skörheten och oljudet”, för att låna en skivtitel av Conny Nimmersjö. Det lugna och trygga som plötsligt slits sönder när man upptäcker vad som lurar i skuggorna.
Mitt Småland är vad jag kan, det är vad som format mig.
Men man utvecklas ju hela tiden, blir förhoppningsvis en allt bättre författare, och snart kan kanske även jag på ett trovärdigt sätt skriva om de vidsträckta Norrlandsfjällen eller en livlig Stockholmsförort.

Tills dess drar jag mig tillbaka in i skogarna.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Om en plats.

  1. ergo sum skriver:

    *ler* Jag är livrädd att skriva om något som jag inte är fullkomligt insatt i… Förmodligen för att det värsta jag vet är skickligt skrivna romaner med en mängd fel i. Jag förlåter gärna och vidlyftigt ett par fel, eller ett par överdrifter, skönskrivningar, omskrivningar, men har författaren givit sig in på att beskriva en romsk kvinnas upplevelser i en liten by i Rumänien, har jag svårt för att ta att man tillskriver henne tankar och egenskaper som kanske inte ens går att utveckla i den miljön hon lever/levde i..När unga västvärldsförfattare tillskriver människor från andra miljöer och sammanhang de värderingar de själva har.. Sådant gör mig helt kollrig… (Nu uttrycker jag mig helt förvirrat förmodligen – den här veckolånga influensan har satt sina spår…)

    • Johan Ring skriver:

      🙂 Jag är helt med dig, det kan ofta bli en jobbig dissonans när man känner att författaren verkligen inte känner till den verklighet hen beskriver.
      Men när det gäller mig och miljöbeskrivningarna handlar det om något annat också. Jag är ju väldigt bekant med kvarteren i Malmö där vi bodde, så det borde jag ju kunna skriva trovärdigt om. Likaså där jag bor nu. Lik förbaskat återvänder jag ständigt till mina barndomstrakter. Det är intressant. 🙂

      Förstod att ni haft en riktigt tuff influensavecka, hoppas det blivit bättre!

  2. Skriviver skriver:

    Jag tror absolut att det handlar om just känslan! Jag tror att man som författare eller författarämne ofta går runt och samlar på olika saker: stämningar, miljöer, historier, personer, och så vidare (i alla fall gör jag det). Och när man får ihop minst två saker som passar ihop och som jobbar tillsammans för att illustrera rätt känsla, det är då man går igång och vill börja skriva. Så jag gissar att så fort du har personer som passar på den skånska landsbygden eller en historia som fungerar att utspelas i Malmö, då kommer du att sätta igång!

    • Johan Ring skriver:

      Den tanken gillar jag, att man går runt och samlar. 🙂 Att man har som en egen scrapbook i huvudet, där man samlar på alltifrån personer till miljöer till dialoger. Och så finns allt där, redo att plockas fram när de behövs i berättelsen.
      Fint! 🙂
      Tack för dina tankar!

  3. Libido skriver:

    Reblogga detta på Libido.

  4. Libido skriver:

    Intressanta tankar som jag gärna delar!

  5. Pia Widlund skriver:

    Visst är det så att vi drar oss tillbaka till platser vi känner igen och till platser som inspirerar oss när vi ska skriva. Det kan vara svårt att få feeling för platser man inte känner till och då kommer osäkerheten in som ett irritationsmoment.

    • Johan Ring skriver:

      Absolut, så är det helt klart.
      Samtidigt tänker jag att det måste handla om mer än att man ska känna till platsen – jag har som sagt bott i Skåne sedan 1999, ändå fortsätter jag att skriva om Småland. 🙂
      Tror mycket på det där med känslan i berättelsen, mina berättelser ÄR helt enkelt mer Småland än Skåne. 🙂

  6. Thomas skriver:

    Intressant det där, Johan. Själv har jag lite av en tvärtomkänsla. Jag har ännu inte skrivit något som utspelar sig där jag växte upp. Har visserligen lite idéer, men inget som jag vågat ta tag i. Ännu. Däremot har jag placerat flera noveller i irländska miljöer. Det har på något sätt känts enklare… Men i och för sig så håller jag med om det där med känslan. Det är den man vill få fram. Och för mig har det inte funkat att få fram den här. Än som sagt.

    • Johan Ring skriver:

      Kul det där med Irlandsmiljöerna! Finns ju otroligt vacker natur där att inspireras av.
      Och det är kanske så, att det i grund och botten handlar om att få fram en känsla? Och att man nästan undermedvetet väljer den miljö som bäst funkar för den specifika känslan? Som alla dessa kärlekshistorier som utspelar sig i Paris? 🙂
      Jag vet inte, men det är intressant att fundera kring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s