Hollywood och jag: eller Den osannolika historien om hur jag blev medlem i The Writers Guild of America.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n Jag har alltid varit väldigt förtjust i filmserien Halloween, filmerna om den vitmaskerade Michael Myers som varje år kring Allhelgonahelgen plockar fram brödkniven och ger sig ut för att ha ihjäl sina släktingar. John Carpenters original (på svenska Alla helgons blodiga natt) från 1978 är fortfarande den kanske bästa skräckfilm jag har sett.
Runt år 2000 hittade jag en site på nätet tillägnad Halloween-filmerna. Det var en inofficiell site, av fans för fans, och en sektion på sidan var tillägnad så kallad fan fiction.
Fan fiction är ett extremt populärt fenomen, där helt vanliga fans av vad det än må vara – Twilight-böckerna, Batman, eller till och med en och annan popstjärna (true story: det finns mängder av fan fiction skriven om Darin) – hittar på och skriver ner egna historier om sina favoritkaraktärer. Trodde du exempelvis att berättelserna om Harry Potter tog slut i och med Dödsrelikerna? Då har du en hel värld av fan fiction att upptäcka.
Men här handlade alltså allting om Michael Myers och Halloween. Jag hade aldrig skrivit fan fiction tidigare, men bestämde mig för att ge det ett försök. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle skriva det i form av ett filmmanus, något jag aldrig hade skrivit tidigare och inte hade den minsta aning om hur man byggde upp. Dessutom var siten amerikansk, följaktligen måste även mitt manus vara på engelska.
Jag kavlade upp ärmarna.

Den ursprungliga Halloween inleds med att den sexårige Michael Myers dödar sin storasyster. Därefter hoppar handlingen femton år framåt i tiden, då han rymmer från det mentalsjukhus där han suttit inspärrad under övervakning av sin läkare Sam Loomis. Vi får veta att Myers under dessa femton år inte yttrat ett ord, varit i stort sett katatonisk, men att Loomis ändå är övertygad om att pojken är ”ondska på två ben”.
Jag beslutade mig för att undersöka de där femton åren. Att skriva vad som nuförtiden populärt kallas för en prequel – en historia som utspelar sig före det vi fick se i den ursprungliga filmen.
Jag skrev ett slarvigt litet filmmanus (i betydelsen att jag beskrev miljöer, händelser och repliker – att hävda ytterligare likheter med ett riktigt filmmanus vore att skymfa manusförfattare över hela världen), som började med att Michael Myers hamnar på mentalsjukhuset som sexåring och slutar med att han rymmer därifrån som tjugoettåring. Jag koncentrerade mig mest på doktor Loomis, och försökte hitta ett sätt att visa hur han blir övertygad om att hans unga patient är djävulen inkarnerad, trots att han varken rör sig eller talar. Det var inte lätt, men jag gav det ett försök och laddade upp mitt manus på siten.

Döm om min förvåning när jag några dagar senare loggade in och upptäckte mängder av positiva och berömmande kommentarer från andra Halloween-fans. Dessa var alltså amerikaner, som öste beröm över ett sketet manus skrivet av en tjugotvåårig svensk. Jag blev otroligt glad.
Ännu gladare blev jag när jag ytterligare några dagar senare fick ett mail från sitens ägare och administratör, en trevlig Los Angeles-kille vid namn Tony. Han berättade att han skrivit ett filmmanus tidigare, att han hade en agent som just nu höll på att försöka sälja det manuset, och att han gärna skulle vilja samarbeta med mig kring min berättelse.
Samarbeta hur, undrade jag, det här var ju bara ett amatörmanus skrivet som en kul grej.
Men Tony menade att med viss bearbetning skulle manuset kunna bli säljbart på riktigt. Halloween-filmerna hade vid det laget gått i stå efter en osedvanligt dålig uppföljare, och ett nytt grepp som detta skulle kunna vara exakt vad producenterna letade efter.
Dock menade Tony, helt korrekt, att manuset behövde fläskas ut innan det kunde visas upp. Dels var det alldeles för kort för att bli en långfilm. Och dels innehöll det inget av det som fansen förväntade sig av en Halloween: ingen vit mask, ingen kniv, nästan inga dödsscener. Tonys förslag var att han skulle skriva en andra del av manuset som skulle utspela sig i nutid, och alltså vara mer av en traditionell uppföljare, och så skulle filmen växla mellan de två tidsperspektiven.
Det färdiga manuset blev, enligt min ringa uppfattning, riktigt jäkla coolt.

Ett par veckor senare fick jag ett brev från Tonys agent. Det innehöll bland annat medlemsansökningar för The Writers Guild of America. För att hon skulle kunna sälja manuset krävdes det att båda vi författare var medlemmar, så jag fyllde i ansökningarna och skickade iväg dem. Än idag vet jag inte om medlemskapet kostade något, men i så fall tog agenten eller Tony den kostnaden, för medlem blev jag.
Nu vore det ju toppen om jag kunde avsluta med en häftig historia från en filminspelning där borta i Drömfabriken, men tyvärr. Jag vet att vårt manus tog sig så långt att det blev läst av Halloween-producenterna, men därefter tog äventyret slut. Vilket säkert var till det bästa.
Jag har fortfarande kontakt med Tony via Facebook, han bor kvar i Los Angeles där han bland annat jobbar med dokumentärfilm.
Själv har jag aldrig gjort ett nytt försök med att skriva filmmanus, och har fortfarande ingen aning om hur man faktiskt gör det. Men jag älskar film, så vem vet. Kanske en dag.

Det är dock värt att nämna att när nästa Halloween-film dök upp, flera år senare, var det regissören Rob Zombies nyinspelning av John Carpenters original från 1978. Och som av en märklig slump innehöll Zombies version en lång sektion i mitten där vi fick följa den unge Michael Myers på mentalsjukhuset, och doktor Loomis kamp för att förstå honom.

Så vad tror ni? Är Hollywood kanske skyldiga mig några royaltyutbetalningar?

1380535_614134771978130_416792002_n

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Hollywood och jag: eller Den osannolika historien om hur jag blev medlem i The Writers Guild of America.

  1. ergo sum skriver:

    Sedär 🙂 Ditt ”Jag mötte Lassie-moment” fast det här mera handlade om ”Jag mötte Lassie OCH hans husse OCH vi blev vänner och kompisar”… Och som svar på din fråga i slutet så säger jag: JA!! Håva in them royalties! 😉

  2. Christina Lindström skriver:

    Svar på sista frågan: JA!

  3. Morgan Granström skriver:

    Om du är nyfiken på lite samarbete så funkar väl det för mej.. Har alltid hört att mina filmer är för dyra här i Sverige utan jag bör vända mej till USA med det jag håller på med.. Men hyra ett Hangarskepp kan väl inte kosta så mycket eller??? Har väl ett tiotal synopsisar .Nu håller jag på med TV serie om tio avsnitt för SVT om fiktiv terrorism om den kommer hit i dag. En agent snodde mitt manus också och försvann spårlöst over there

  4. Morgan Granström skriver:

    Skriver TV serier manus och en bok som du bör skaffa till hjälp av Fredrik Lindqvist ”Att skriva filmmanus” Det blir din bibel inom genren. Lycka till.

  5. ehardenborg skriver:

    Vilken historia, fantastiskt! En cool historia att berätta fick du i alla fall, alltid något 🙂

  6. Pia Widlund skriver:

    Spännande att du ändå var så pass nära. Det är ju många svenskar som har lyckats Over there.

  7. Jag är övertygad om att det inte var någon slump att just de scenerna kom med. 🙂

  8. Thomas skriver:

    Tack Johan för att du delade med dig av denna historia!
    Visste inte om att jag bloggade ihop med en (nästan-) Hollywood-regissör.

    • Johan Ring skriver:

      Tack Thomas! 🙂 Men i det här fallet var nära inte ens i närheten av att skjuta någon hare. Men det var kul att åtminstone få ha haren i kikarsiktet en stund. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s