Att få hålla sin debutroman i handen.

Visst är det lustigt med de där allra största stunderna i livet – att de är så svåra att beskriva? I de där viktigaste stunderna finns plötsligt inga ord. Formuleringar känns alldeles för små och för futtiga för de stora känslorna som rasar inuti.

Precis så känner jag just nu. Jag försöker att lite nonchalant ta en sipp av ett glas vatten och le artigt mot min skribordskollega mitt emot, medan jag bara vill skrika av glädje – för jag har äntligen fått hålla i min debutroman i handen för första gången.

Om jag ändå skulle försöka mig på att beskriva den känslan så var det ungefär som att svimma, fastän jag var klarvaken. Att tryckas iväg av en glädjevåg så stark att den slår ut allt annat runtomkring. Att sedan resa sig upp och känna pärmarna i handen och inse att efter alla år av jobb, drömmar och tvivel så är drömmen faktiskt sann – den går till och med att ta på. Den ligger där framför mig med en rykande färsk doft från tryckeriet; en doft av sågspån och nysopad asfalt – som en svag förnimmelse av vår.

Och jag sitter så stilla jag bara kan, för att inte förlora känslan. För den här första gången kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Kanske har du redan gjort den här resan? Eller så drömmer du om den? Då förstår du vikten i ögonblicket – och kanske kan du till och med sätta ord på det?

Idag tycker jag att det är svårt att hitta orden, men jag känner i alla fall ungefär så här: