Åke Edwardson och hajen

Dagens gästbloggare Jan Andersson är reporter och recensent på Göteborgs-Posten.

Slottskogen-1430Jag tror det var Åke Edwardson, min dåvarande lärare i kreativt skrivande på Journalisthögskolan och kommissarie Winters blivande skapare, som först pratade om hajen.

Enligt Åke borde nämligen en text vara precis som en haj; först något vasst som griper tag, därefter en tjock köttig del i mitten och så en avslutande snärt. Jag tycker det är en fin liknelse, hajen, men inte helt klockren. Vad som saknas i analysen – det jag har lärt mig är viktigare än en vass, gripande inledning – är den konstanta framåtrörelsen. Drivet. Flytet. Den haj som stannar upp drunknar, den text som står still dör. Det gäller för raka nyhetsartiklar såväl som för feta ryska romaner. Till och med i lumpen, vill jag minnas, underströks vikten av ständig rörelse, fast då kanske främst i samband med fördröjande eldöverfall.

Fast jag kanske minns fel. Jag är ingen militär. Jag är recensent. Eller, för att förtydliga, jag arbetar som kultur- och nöjesreporter där recenserande av främst skivor och konserter men även böcker och restauranger ingår eller har ingått som en vital del i min arbetsbeskrivning. Och jag älskar verkligen att skriva, har egentligen aldrig sett någon orsak att sadla om eller byta bransch. Dessutom kan jag inget annat. Visst, emellanåt känns det lika spännande att skriva som att skiva bröd; ibland blir det lite för tjockt, ibland på tok för tunt, men det är bara att tugga i sig. Det är så det funkar att skriva.

Nu vet jag vad ni tänker, att jämförelsen med skivat bröd kan vara den mest avmätta/träffsäkra metafor om skrivande ni någonsin har hört. Men det finns andra och rent av bättre liknelser. Som Edwardsons haj. För även om man såklart kan fylla ett lastbilsflak med grejer som särskiljer reporterns hantverk från författarens hemmabygge är det precis samma sak, samma minsta gemensamma nämnare, som bygger en bra recension och som syresätter en skönlitterär text.

Efter 20 år som journalist (de senaste 15 åren på Göteborgs-Posten) har jag skrivit en oändlig mängd notiser, artiklar, intervjuer, personporträtt, reportage, krönikor, analyser och just recensioner, det som brukar skapa de allra starkaste reaktioner och förtretade synpunkter hos läsarna.

”Visst är det roligare att såga än att hylla? Visst, är det så? Visst ..?” Tillsammans med hyggligt insinuanta kommentarer av typen ”var du ens på konserten?!” är det den absolut vanligaste frågan man får som recensent. ”Visst är det roligare att såga än att hylla?”

Svaret är nej! Med utropstecken. Det är verkligen inte mer tillfredsställande att skriva en negativ recension än en positiv. Inte minst därför att det är så mycket roligare att läsa en bra bok än en dålig. Och läsandet är halva jobbet.

 

JAN ANDERSSON

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s