Lovecraft och monstren.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag älskar monster.
Jag menar bokstavliga monster, den äkta varan. Utan psykologiska förklaringsmodeller, men med gott om huggtänder, tentakler, klor, och lysande röda ögon. Monster som gömmer sig under våra sängar och i skuggorna, som är sprungna ur våra mardrömmar och inget hellre vill än att äta upp oss.

Jag skriver skräck. Jag är fullt medveten om att monster kan vara fantastiska metaforer. Alltifrån vampyren som en symbol för den primitiva sexualiteten, till zombien som den perfekta metaforen för vår egen långsamt annalkande död. Allt det där är bra och användbart, och gör man det utan att skriva läsaren på näsan kan det addera en extra dimension till berättelsen.
Men monstret som litterär gestalt har också en helt annan och betydligt mer svårdefinierad attraktionskraft, och det är den som jag är allra svagast för.
Jag inser att vissa skulle anse det vara ganska barnsligt, denna förtjusning i varelser och väsen som saknar all förankring i verkligheten. Och det är helt okej, eftersom jag misstänker att det är just ifrån barndomen som denna min monsterkärlek kommer. Jag växte upp med skräckfilmer, Stephen King-böcker och en livlig fantasi – det är liksom inte så konstigt att jag började fundera på vad som kunde tänkas dölja sig i skuggorna.
Just det där med skuggorna är viktigt, för det är där monstren är som mest skrämmande. Särskilt i litteraturen – bästa sättet att göra ett monster mindre läskigt är att beskriva det alltför tydligt.

Den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecraft (1890-1937) skapade en helt ny sorts monsterfiktion. Lovecraft skrev under sin levnad ett sextiotal berättelser, de flesta noveller, och flera av dem hörde till ett och samma litterära universum, den så kallade Cthulhu-mytologin (Cthulhu är en av Lovecrafts mest kända litterära figurer).
I Lovecrafts berättelser finns inga traditionella zombies eller vampyrer. Istället är hans monster tentakelförsedda fasor hämtade ur de mest febriga mardrömmar. Varelserna är avsiktligt vagt beskrivna, ofta sägs de bara ”trotsa allt förnuft”, eller att blotta åsynen av dem driver betraktaren till vansinne.
Lovecrafts mytologi kallas ibland för ”kosmisk skräck”, och bygger på föreställningen att jorden och vi människor är små och obetydliga jämfört med de urgamla gudar och monster som befolkar universum, varelser bortom mänsklig fattningsförmåga. När en vanlig dödlig människa ändå ställs inför något av dessa väsen, som exempelvis i de centrala verken The call of Cthulhu eller At the mountains of madness, slutar det oftast med att han – för det är alltid en han i Lovecrafts berättelser – förlorar antingen förståndet eller livet. Inte sällan både och.

Jag älskar verkligen Lovecrafts sätt att så vagt beskriva sina monster. Min fantasi går igång på högsta växeln på det lilla han ger mig i texten, och för mitt inre ser jag något betydligt mer fasansfullt än vad den allra mest detaljerade beskrivning skulle kunna åstadkomma. Det är jag heller inte ensam om – mängder av konstnärer och speltillverkare har under åren skapat tusentals tolkningar av Lovecrafts tentakelförsedda fasor från ett fjärran kosmos. Det är det som är det magiska med det skrivna ordet, hur läsarens fantasi ibland kan triggas mer ju mindre författaren beskriver.

När det gäller mina egna monster händer det ibland att jag blir för specifik, för detaljerad. Bilden i mitt huvud är så tydlig att jag kan bli för ivrig att kommunicera den till läsaren. Lyckligtvis har jag en redaktör med precis samma less-is-more-inställning när det kommer till monsterskildringar, och hon ser till att jag drar ner på adjektiven.

När jag skriver detta har klockan hunnit bli mycket, och det är dags att gå och lägga sig.
Och när jag gjort det tänker jag vara noga med att inte låta en arm eller ett ben hänga utanför sängen.
För man vet ju aldrig vad som lurar i mörkret där under…

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Lovecraft och monstren.

  1. ergo sum skriver:

    Jag är mycket ambivalent – rör mig nog alltför mycket i skräckens skuggor i de verkliga träsken. Jag läser och tittar mycket sällan på skräck, men ägnar mycket tid till att se mig över axeln för att se upp för järnrör, knogjärn och tatuerade svastikor. Kan det vara anledningen till att jag håller mig undan? Och som lärare i litteratur måste jag ytterst sorgsen förmedla det faktum att generationerna nu inte känner till något om metaforer – en vampyr är en snygg kille eller tjej. Punkt. Det är något beklämmande. (Eller så är jag helt enkelt en liten fegis.. 😉 )

    • Johan Ring skriver:

      Jag förstår helt och hållet hur du menar.
      Jag känner väl till de verkliga mänskliga monstren, och ser därför noga till att inte sammanblanda dem med de fiktiva. Jag tycker om historier om krälande saker med huggtänder och tentakler som gömmer sig i garderoben. Den sortens historier underhåller mig, och i vissa fall, får mig att fundera och reflektera.
      När jag ser nyhetsinslag om de mänskliga monstren, eller hör vittnesmål från vänner, eller rentav råkar ut för dem själv, då blir jag ledsen, och förbannad, och uppgiven, och rädd. Rädd på det dåliga sättet.

      Och det du säger om ungdomarnas (o)förmåga att uppfatta metaforer, det är ju bara sorgligt! Jag skyller på Stephanie Meyer – kidsen idag behöver INTELLIGENT skriven skräck! 🙂

  2. Pia Widlund skriver:

    Jag gillar skräck. Har testat at skriva min första skräcknovell ”Djävulens sista dans”. Det är svårt för jag vet inte hur mycket blod och vidrigheter man kan lägga in men jag antar att det är en fråga om smak.

    • Johan Ring skriver:

      Härligt att höra att du testat att skriva skräck! 🙂
      Och jag tycker att du ska ha med precis så mycket eller lite blod och vidrigheter som du själv vill. När du gillar din egen berättelse så skiner det igenom till läsaren.

  3. Skriviver skriver:

    Precis, exakt: man vet aldrig vad som lurar i mörkret. Och det är därför jag har så väldigt svårt att läsa eller titta på skräck – min fantasi är lite för livlig och mina nerver lite för känsliga. Men om jag gör det, alltså läser eller tittar på skräck, så är jag verkligen för ”less is more”- parollen. Det är ju inte bara så att en mer sparsmakad beskrivning tillåter läsaren att i sin fantasi skapa något mycket värre än vad författaren någonsin hade kunnat drömma om, det är också faktiskt tvärt om. Att för en känslig läsare så tillåter en mer sparsmakad beskrivning att läsarens hjärna skapar ett monster som är precis så läskigt och skrämmande som den specifika läsaren klarar av (och kanske inte alls så läskigt som författaren tänkt sig). Vilket enligt min mening kan vara nog så värdefullt 😉

    Jag delar också den där kärleken till ”varelser och väsen som saknar all förankring i verkligheten”, och det är klart att man kan kalla det barnsligt. Men i så fall helt utan den vanliga bibetydelsen ”omoget”, och istället med bibetydelsen ”med förmåga att vara helt och hållet öppen för det okända”. Personligen tycker jag att det är ett av barnets starkaste kort: att kunna röra sig så självklart över gränsen mellan den solida verkligheten och den skimrande, magiska overkligheten – den ur vilken i princip alla berättelser föds. Själv är jag både tacksam och stolt över att jag efter snart trettionio år har kvar mitt medborgarskap i overklighetens land. Och jag hoppas att du också är det!

    • Johan Ring skriver:

      Tack för dina kloka tankar!
      Du har ju helt rätt när det gäller barnens förmåga att fantisera friare än vuxna, och såhär i efterhand önskar jag att jag varit tydligare med det i mitt inlägg. För jag håller med dig till etthundra procent – jag vill till och med gå så långt som att påstå att hur bra historieberättare man blir som vuxen avgörs av hur lätt man har för att behålla kontakten med barnet inom sig. Neil Gaiman, exempelvis, är en mästare på det där.

      Jag visar stolt upp mitt medborgarskap i Overklighetens Land, glad att vi kan vara grannar där! 🙂

      • Skriviver skriver:

        Kul att vi är grannar! Och ja, Neil Gaiman är ju grymmast av de grymma på att ta fram barnet i sig. Tror precis som du – att det är därav hans storhet kommer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s