Sorgen i Uddevalla

Ti bloggDe senaste dygnen har medieljuset fallit hårt över staden jag bor i. Över Bävedalsvägen. Över vårt kvarter. Det har fallit över poliser och polishundar, rättstekniker och desperata människor som samlades precis utanför vårt hus. Och det har fallit över kropparna på den lilla gräsfläcken vid parkeringen. Kropparna som låg kvar länge med vita täcken över sig. Kropparna vi såg från vår altan.

Ljuset har också fallit över de människor som forcerade avspärrningarna, de som i timmar försökte ringa sin bror/syster/dotter/vän/älskade utan att få kontakt. Det tog lång tid för teknikerna att identifiera de skjutna. Anhöriga i upplösningstillstånd bad eller krävde därför att få titta på offren för att eventuellt kunna identifiera dem, för att få svar. Det fick de inte av rättstekniska skäl. Paniken och maktlösheten blev till ilska.

För att skydda oss från sanningen och för att göra våra barn trygga sa vi: ” det var nog en uppgörelse mellan kriminella”. En markering att morden inte gällde oss, att de som dog inte var samma sort som vi. Utan kriminella.

Men jag är tonårsmamma och gymnasielärare. Jag tror inte att någon på drygt tjugo som har åkt fast för misshandel och som har sålt droger tillhör ”dom”. Jag vet att det bara finns ”vi.” Vi som är människor, vi som är irrationella, vi som är kapabla att göra fruktansvärda saker. Som gör dåliga val. Som befinner oss i fel miljöer med fel sällskap. Som hamnar rätt därför att något eller någon gör att vi tar rätt beslut eller hamnar fel därför att något eller någon gör att vi tar fel beslut.

Jag är inte ute efter att ta ifrån oss människor ansvaret för hur vi agerar. Har man fyllt arton år är man fullt ut ansvarig för sina egna handlingar. Men helt underbara, spontana, äventyrslystna unga hamnar fel ibland. Faller för droger. Hamnar i sällskap där kriminella handlingar anses vara okej, i en bubbla där vuxna inte kan nå dem. Det enda som betyder något är den närmaste, jämnåriga omgivningen – det är de värderingarna, de attityderna och de koderna som gäller – hur förvridna de än kan te sig i en fullvuxen människas värld. Kanske är det i det ljuset man ska se de två mördade som sedan tidigare var ”kända av polisen”.

Jag har denna vecka mött en aldrig sinande ström av ungdomar, vuxna och barn vid mordplatsen. Tårarna rinner. Blomsterhögarna växer. Två av de mördade var kriminella men de var människor också, omtycka av många. Älskade.

Ett av offren var inte ”känd av polisen”. Hon var arton år. Hon och de andra mördade hade ett helt liv framför sig. Allt hade kunnat bli bra. Allt hade kunnat räta ut sig.

Hon. Var. Arton. År. Hon avrättades utanför vårt hus. Och jag hörde skotten.

Jag sörjer de mördade. Jag förstår att de inte var änglar. Jag tror inte att det finns människor som är änglar. Grejen med oss människor är just att vi är människor. Jag sörjer att de här människornas liv blev som de blev och att deras liv fick det ohyggliga slut det fick.

Det här inlägget handlar kanske inte om skrivande. Eller så är det just vad det gör. Kanske handlar allt det här en hel del om vad vi som skriver för unga försöker säga om livet och valen vi gör. Hur underbart och fruktansvärt det kan vara att vara människa. Och hur vi måste förlåta oss själva och falla och resa oss och borsta av oss gruset och gå vidare. Och gå vidare igen. Vi som fortfarande har chansen.

tors 030

jaha 101

jaha 083

jaha 088

jaha 093

jaha 096

tors 036

tors 035

jaha 087

(Samtliga bilder ovan tagna på Bävedalsvägen i Uddevalla denna vecka.)

Annonser

Om Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
Det här inlägget postades i Christina Lindström och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Sorgen i Uddevalla

  1. Christina Lindström skriver:

    Förstod att någon (som uttyckte sig så otrevligt att kommentaren raderades av admin. innan jag såg den) frågade varför jag inte ringde polisen. Ungefär tio-femton gånger om året smälls det smällare nattetid i området där jag bor. Eftersom jag och alla här omkring har hört det så ofta tog vi för givet att det smälldes smällare igen natten mot lördagen för en vecka sedan. När polisen sedan frågade om vi hört ljud som lät som skott – eller smällare – runt en viss tid den natten, sjönk insikten om vad vi egentligen hört in.

  2. Christina Lindström skriver:

    Tack för alla fina kommentarer!

  3. Annelie skriver:

    Gillar verkligen det du skrivit. Vad jag saknar är att man kanske inte bara ska resa sig och borsta gruset av sig. Man kanske måste agera, se till så att det inte händer igen. Som gymnasielärare har du nog koll över vilka som ligger i farozonen för droganvändande. Är fullkomligt övertygad om att många Uddevallabor hade insikt i vilka som håller på med droger och som är i början av sin kriminalitet. Som typisk svensk väljer vi att blunda.

  4. Maria Skytt skriver:

    Väldigt fint och insiktsfullt skrivet! Ungefär för ett år sedan blev en ung man i 20 års åldern som vi är bekanta med, brutalt mördad med enormt övervåld. Det hände efter ett oprovocerat bråk där han endast bad dem lämna hans butik och bråka utanför. En av gärningsmännen gick i min äldsta sons klass och familjen bodde på vår gård, båda ungdomar ( bröder) med hela livet framför sig som hade kunnat, precis som du skriver, rätas ut på sikt innan detta hände. Jag var skakad länge av händelsen och såg också de anhöriga och vännerna, deras enorma sorg. Tänker ibland hur livet är, hur omständigheter och människor som aldrig direkt interagerat kan försegla varandras öden och vad som händer innan dess som leder fram till den avgörande händelsen.

  5. Roos skriver:

    Väldig bra skrivet

  6. Libido skriver:

    Så fint klokt och starkt skrivet!

  7. Martin skriver:

    Väldigt väldigt fint, Tina.

  8. Louise skriver:

    så bra skrivet!

  9. Anna-Maria Forsén skriver:

    Fruktansvärt det som hänt med trippelmordet, men glöm inte min son och hans halvbror som dog av Spice. Man får absolut inte glömma detta. Minst lika viktigt som så mycket annat. Större scoop på trippelmord uppenbarligen men allt för vanligt att unga dör av Spice!!!

    • Christina Lindström skriver:

      Spice är fruktansvärt och det är ett enormt problem. En stor, varm kram från en mamma till en annan.

  10. Daria skriver:

    Riktigt fint skrivet. Alla dom var precis lika mycket människor som vi alla. Otroligt och verkligen sorgligt, mina tårar slutar inte rinna. De känns verkligen obeskrivligt.

  11. inga lindström skriver:

    Tina – varsamma, varma, viktiga ord/meningar.
    M

  12. Christina Lindström skriver:

    Tack för era kommentarer! Tror att många håller med Auden:
    ”You shall love your crooked neighbour with your crooked heart.”

  13. Teuvo Kanerva skriver:

    Väl formulerat, Tina. Människan i mig – med alla själsliga rynkor och skavanker – stämmer in i varje stavelse. Dessutom går mina tankar till förövaren; fel beslut någonstans på vägen gör numera en ung man till en dråpare. En mördare. Han hade också ett helt liv framför sig. Han har inte gett sig själv de bästa förutsättningarna för att kunna se positivt på tillvaron. Det finns en djup tragik även i det. Men den stora tragedin ligger i de ungdomar vars liv så brutalt och tidigt släckts. Känner för dem. Med dem. Och deras anhöriga, oavsett släkt- eller vänskapsband. En tung sorg att bära.

  14. johannapanna146 skriver:

    Så fint skrivet Tina. Jag håller med ovanstående talare, dina ord talar för oss alla.

  15. feliciawelander skriver:

    Vackert och sant. Det är människoliv som har släckts, så onödigt och så sorgligt. Och så nära.

  16. Eric skriver:

    Ingen kan nog beskriva de efterlevandes sorg eller fullt ut förstå de anhörigas vanmakt. Men dina ord, valda med omsorg och fyllda av respekt och kärlek, talar för alla oss andra. Fantastiskt starkt skrivet!

Kommentarsfältet är stängt.