Text och musik.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n

När jag i artonårsåldern gjorde mitt första försök att skriva skönlitteratur, skedde det till musik av Leonard Cohen. Framförallt hans låt Last Year´s Man.
Dels berodde på att jag helt enkelt gjorde allting till musik på den tiden, det var inget som störde koncentrationen utan snarare fick mig att fokusera bättre.
Dels berodde det på att en av textraderna i låten, ”and though I wear a uniform, I was not born to fight”, rent tematiskt stämde in så väldigt väl på vad jag försökte skriva.

Musik kan kanske tyckas som ett märkligt ämnesval för Debutantbloggen. Vad har det med skrivande och debutromaner att göra?
I mitt fall – ganska mycket.
Faktum är att hela skälet till att jag överhuvudtaget började skriva, var att jag spelade i ett rockband och ville försöka mig på att snickra ihop egna låtar. Jag upptäckte snart att jag var ganska usel på att skriva musik, men hygglig på att skriva texter. Så jag la ner komponerandet, men fortsatte med textskrivandet. En väldigt ödmjuk början, men det är den som nu har fört mig hela vägen fram till en debutroman.
Och hela tiden har musiken funnits med. Inspirerat och berikat såväl mitt skrivande som mitt liv.

Texterna har alltid haft en avgörande betydelse för huruvida jag gillar ett band eller inte (men ja, det finns undantag). Låttexter är överhuvudtaget en av de litterära former jag uppskattar allra mest. Kanske för att jag på allvar upptäckte den när jag var i en ålder då jag verkligen behövde den. Kanske för att musiken ger orden en extra dimension och kraft. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att det finns låtar med Red House Painters och The Smiths som har påverkat mig på minst lika grundläggande sätt som en roman kan göra. Och det på bara några minuter!
Kanske avslöjar jag min ålder när jag säger att de flesta av de band som ligger allra närmast mitt hjärta kommer ifrån eller hade sin storhetstid under 80- och 90-talen. Men oavsett vilket, så har mina favorittextförfattare ett flyt, ett driv och en språklig lekfullhet i sina texter som många romanförfattare bara kan drömma om. Jag älskade själv att skriva så en gång i tiden, och jag försöker att fortfarande bibehålla en aning av den där känslan i mina ord. Känslan av att texten lever och andas och kan göra de mest oförutsägbara saker. Förmodligen lyckas jag inte ens till hälften. Men jag lär aldrig sluta försöka.

Vad jag lyssnat på medan jag skrivit min roman Fyra Minuter?
Throbbing Gristle.
Och filmmusik av John Carpenter.
Oj oj oj, var månne väl detta sluta…?

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Text och musik.

  1. Thomas skriver:

    Känner igen mig mycket i det där med förhållandet till musik och texter. Älskar hur enkla textrader kan säga så mycket och/eller vända på språkliga konventioner, eller bara leka med ens förväntningar och förutfattade meningar. Skriver också gärna med musik i bakgrunden.

    • Johan Ring skriver:

      Kul att höra att vi är lika där, Thomas!
      Jag vet ju dessutom att du har en exceptionellt god musiksmak, så det gör ju bara saken ännu bättre. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s