När verkligheten kommer för nära.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Ibland blir det jobbigt.

I veckan som gått har jag lagt sista handen vid redigeringen av min roman, ett arbete som sammanlagt har pågått under en mycket lång tid. Men den här veckan har det känts annorlunda än någonsin tidigare. Och det finns ett mycket konkret skäl till det.

Den 24 mars störtade ett passagerarflygplan i franska Alperna. Samtliga ombord, 150 personer, omkom. Under några dagar framstod den hemska olyckan som helt oförklarlig. Tills det framkom att andrepiloten hade låst sin kollega ute och avsiktligt störtat sig själv och passagerarna i döden.
Handlingen i min roman Fyra Minuter kretsar kring ett passagerarflygplan som oförklarligt störtar på den småländska landsbygden. Alla ombord omkommer.
Likheterna med tragedin i Alperna är så stora att jag stundtals mådde riktigt dåligt när jag jobbade med texten. Och jag oroade mig – kommer det här att uppfattas som smaklöst när boken släpps om några veckor? Och hur marknadsför man en bok vars centrala händelse så tydligt liknar en verklig och ofattbar tragedi?

Jag har brottats med liknande funderingar tidigare. I en tidig novell jag skrev, Stugan, är huvudpersonen en pedofil som kidnappar en ung pojke och tar med honom till en enslig stuga långt inne i skogen. Väl där byts rollerna, och det hela utvecklas till något av en hämndfantasi – min egen övernaturliga version av filmen Hard Candy (har du inte sett den, så gör det). En effektiv liten rysare, om jag får säga det själv.
Men är det egentligen okej att använda något så allvarligt som pedofili för att berätta något så ”lättsamt” (jag använder citattecknen motvilligt) som en skräckberättelse?

I fallet med Stugan bestämde jag mig för att det trots allt var det. Jag anser att det inte bara handlar om vad man skriver om, utan också hur man skriver om det. Hade jag i den här novellen haft med grafiska skildringar av övergrepp hade den fallit i bitar – ingen hade velat läsa det. Berättelser om sådana saker är givetvis mycket viktiga för att dessa hemska brott ska uppmärksammas, men de har inget att göra i en skräckhistoria om demoner i en stuga i skogen. Tonfallet blir fel. Därför valde jag att skriva Stugan som jag gjorde, och det blev en berättelse som jag stolt kan stå bakom.

På det sättet känns det värre med flygkraschen i Alperna och Fyra Minuter. För här var det inte frågan om några medvetna stilistiska beslut från min sida, inga avvägningar om var gränsen mellan det starka och det smaklösa gick.
Här var det istället livet som valde ett sällsynt dåligt tillfälle att imitera konsten.

Vad tycker du? Är en berättelse alltid bara en berättelse, eller finns det tillfällen när verkligheten helt enkelt kommer för nära?

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till När verkligheten kommer för nära.

  1. Det måste kännas jättesvårt att verkligheten kom så nära. Svårt att skriva klart det sista, och svårt att förhålla sig när boken väl kommer ut. Att skriva någon slags disclamer i slutet av boken som någon föreslog är säkert en bra idé.

    Jag kommer att tänka på Chris Cleave. Hans debutroman ”Incendiary”, som handlar om ett terrorattentat i London kom ut den 7 juli 2005. Samma dag (!) inträffade det värsta terrorattentatet på 25 år i just London. Bokhandelskedjan Waterstones hade tänkt köra en stor marknadsföringskampanj för boken, som de drog in på stående fot, eftersom det kändes för makabert. Boken fick en hel del uppmärksamhet ändå förstås. Alla förstod att texten var skriven helt fristående från de verkliga händelserna (den var ju redan tryckt när attentatet ägde rum), och många tyckte att det var skickligt hur CC lyckats förstå så mycket av vad som var på gång, och av de skeenden som ledde fram till terrordåden. Men, som en kritiker i The Guardian påpekade (http://www.theguardian.com/books/2005/jul/16/featuresreviews.guardianreview7) så blev boken uppmärksammad av ”fel” anledningar. Diskussionerna kring boken att handla om helt andra saker än de litterära kvaliteterna, trots att den är synnerligen välskriven.

    Jag tänker att det inte är helt konstigt att sådana här sammanträffanden ibland inträffar. Håller inte alla författare oavsett genre på och bearbetar olika strömningar i samtiden? Undersöker rädslor, föreställer sig hur det skulle ha varit om något varit bara lite annorlunda, försöker hitta sådant som är sannolikt utan att nödvändigtvis vara sant.

    Att delar av plotten i din bok nu inträffat i verkligheten visar egentligen bara att du hittat en utgångspunkt i något som var just sannolikt och att de rädslor du spelar på åtminstone delvis är befogade. Men jag hoppas att din bok blir uppmärksammad för de rätta anledningarna när den kommer ut!
    /Liv

    • Johan Ring skriver:

      Tack för det här, jag hade helt missat historien om Cleave! Mycket intressant.
      Det påminner mig om när metalbandet Slayer släppte sitt album God Hates Us All, en skiva som råkade släppas den 11 september 2001…

      Jag tror att vad som oroar mig är att min genre, skräck, är en genre som ofta anklagas för att vara ytlig och exploaterande. Nu anser jag ju inte alls att den ÄR det, men jag vet om att den bilden finns. Och då skulle det ju kunna ligga nära till hands att tro att någon skulle få för sig att utnyttja verkliga tragedier för att vinna billiga chockpoäng.
      Nå ja. Det ordnar sig.
      Du ska ha stort tack för dina peppande kommentarer! 😊

  2. Pia Widlund skriver:

    På ett piano finns det bara 7 vita tangenter och med hjälp av dom och en handfull svarta skapas det musik och melodier i oändlighet. I vårt alfabet finns det 28 bokstäver och vi måste få blanda dom hur vi vill, utan att någon tycker att våra berättelser påminner om något tragiskt som dom blivit påverkade av. Alla kan man inte göra nöjda och tyvärr sker så mycket skit i vår värld att flygolyckan snart är glömd.

  3. Min skriver:

    Camilla Läckberg var med om en liknande händelse. Läs hennes ord i ”änglamakerskan”, skulle rekommendera dig att skriva ihop något liknande. Då släppte man tankarna och lät sig följas med i berättelsen istället för att tänka på utöya. Bara ett tips 🙂

  4. Anna skriver:

    Oj. Vilket makabert sammanträffade. Jag tror att en berättelse alltid är en berättelse. Däremot är en berättelse inte till för alla läsare i alla lägen. Där är nog skillnaden. Den läsare som står för nära händelsen väljer nog att läsa något annat.

    /Anna

  5. Cia skriver:

    Intressant fråga! Att verkligheten kommer för nära berättelsen kan inte författaren styra över på samma sätt som när berättelsen kommer för nära verkligheten. För mig är det stor skillnad. I det sistnämnda fallet har författaren ett ansvar vilket hen knappast kan anses ha i det förra.

    • Johan Ring skriver:

      Absolut, håller fullkomligt med dig. Väljer man att skriva om svåra och komplicerade ämnen har man ett ansvar att behandla ämnet respektfullt.
      Medan, shall we say, ett flygplan störtar strax innan ens bok om ett störtat flygplan kommer ut, då är det en annan femma… 🙂
      Så ja, instämmer till fullo i ditt resonemang.

  6. annahelgesson skriver:

    Jag förstår din olust.
    Låt oss hoppas att du snarare kan få en ”spinoff” på händelsen. Troligtvis förstår människor att du inte snodde ihop historien på några veckor …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s