Dagen då orden dog

OmslagFelicia låg nära

Jag minns fortfarande den där känslan när jag som sjuåring knäckte läs- och skrivkoden. Det var som jag kan tänka mig att det är att bli frälst: En helt ny värld uppenbarade sig för mig. Plötsligt förstod jag alla krumelurer som stod på skyltar, i böcker, på mjölkpaket, serietidningar och magasin.

Men det var inte det jag minns allra starkast – utan det är lyckan över att ha hittat ett uttryck. Att äntligen kunna fånga alla de där förvirrande känslorna som fanns där inuti – plocka ned dem i meningar, formulera dem, strukturera upp dem, lägga ut dem på papper och titta på dem utifrån. Dela dem med andra. Förstå. Bli förstådd. Jag kunde nästan inte förstå min lycka över att få leva i en värld där det fanns ord.

Något annat som jag knappt kunde förstå när jag var sju, var lyckan över att få leva i samma värld som min bästa vän Josse. Vi träffades första dagen i första klass, och eftersom vi båda var ensambarn blev vi snabbt som systrar. Hon delade min stora fascination för ord och vi började skapa tillsammans; skrev poplåtar åt vårt band Wild Clips (ja, det var 80-tal), dikter, noveller, deckare, filmmanus, tidningar, låttexter, satte upp shower, läste förbjudna böcker (Jackie Collins) och spelade in berättelser på kassettband (ja, vi är födda på 70-talet…) Under tio underbara år lät vi orden bli vår lekstuga.

Så en kall och hal januarimorgon när vi var 17 dog orden för mig. De dog i 120 kilometer i timmen mot ett träd bredvid E4 utanför Södertälje. De och Josse.

Jag kan inte berätta mer än så om den dagen, för det finns det fortfarande inga ord för – men under en lång, lång tid efteråt kunde jag inte skriva något annat än korta dikter. Inte med mina egna ord. De kom för nära. Gjorde för ont.

Men jag kunde heller inte överleva utan att skriva. Så jag gjorde skrivandet till mitt yrke; jag skrev åt andra istället – använde deras ord. Biltillverkare, välgörenhetsorganisationer, telefonileverantörer, jag formulerade andras budskap.

Det tog nästan tjugo år innan mina egna ord kom tillbaka till mig igen. Och jag vet inte hur eller varför de gjorde det, det kanske bara var dags. Men plötsligt var mitt huvud och mina händer fulla av dem. Jag kände glädjen igen. Och då visste jag att jag behövde använda dem för att skriva Kanske imorgon – en berättelse om sorg, men också om hopp och hur livsviktig en vänskap kan vara.

Precis som orden.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Författarliv, Felicia Welander. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Dagen då orden dog

  1. Pia Widlund skriver:

    Tur att du hittade tillbaka till orden, de kan vara en räddare ibland. För många. Ha en bra påsk!

  2. Christina Lindström skriver:

    Åh vad sorgligt! Tur för dig och alla oss andra att du hittade orden igen!

  3. ehardenborg skriver:

    Vilket gripande inlägg, tack för att du delar med dig, Jag är glad över att du hittat orden igen.

  4. Annika Estassy skriver:

    Jag är glad att orden kom tillbaka till dig.

  5. Manuskt skriver:

    Starkt och fint. Tack för att du delar med dig. Tur att jag hittade en näsduk i väskan.

  6. Kära Syster skriver:

    Ett sånt fruktansvärt gripande inlägg, på alla sätt och vis. Det råder ingen tvekan om att du har orden igen.

    Känner exakt igen mig i den där berättelseyran när man är tio-elva-tolv-tretton och har en bästa kompis att skriva teater, göra radioprogram och hitta på korta berättelser med. Så fint!

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s