Snaran dras åt

FredrikHar ni sett Training day med Denzel Washington?

Den handlar om Jake (Spoilervarning) som är nybliven polis och nygift med ett barn på väg. Han får chansen att ta en plats i den tuffaste gruppen på hela distriktet. Undercover. Några hundår på gatan är allt som behövs för att sedan kunna flytta upp till det han verkligen vill göra. Bli utredare. Första dagen på nya jobbet visar det sig att chefen, Alonzo, är ett riktigt svin. Alonzo lurar honom att röka på och hotar sedan med att sätta dit honom i interna drogkontroller. Jakes ljusa framtid är som bortblåst, han vill bara tillbaka till kontoret och berätta allt för polismästaren för att kunna ta sig tillbaka till det han hade innan. Men det är inte så enkelt. Alonzo skyller också ett mord på Jake och till råga på allt ser också Jake sin chef lämna stora summor pengar till polismästaren och borgmästaren i staden. Allt detta innan lunch. Jake är i en jättejobbig situation. Snaran dras åt. Det finns ingen väg ut.

Eller som det skulle kunna se ut på vilket IT-jobb som helst i Sverige.

Du sitter där på jobbet när stressen bryter ut som svett i pannan. Klockan visar tio över på ett möte som skulle hållit på till prick och du drömmer dig bort till fotbollsturneringen i helgen. I år är det er tur. Nya matchställ och ny mittback, vinst är det enda alternativet. Mötena med IT drar alltid ut på tiden. Du tittar på klockan en gång till, helvete, massagetiden började prick. Järnspikar. Nu har fysiologerna bara 20 minuter på sig att få bort den där spänningen i låret. Benet måste bara fungera på lördag om du ska hålla hela vägen över bron och kunna kliva in som lagets kanon. Mötet tar äntligen slut och på vägen till massagerummet stoppar chefen dig för att prata om en produktionsbugg som precis hittats. En bugg som senare visar sig vara by design och alltså helt ointressant. Samtidigt ringer frugan och undrar om du kom ihåg att köpa de nya skorna till barnen som ska på utflykt dagen efter. Fan fan fan. “javisst gummi, såklart jag gjorde.” Mental notering att sticka ut under eftermiddagen och fixa det. Nästan framme vid massagrummet nu. Benet sticker till. Nära krampupplevelse. Telefonen burrar till av ett mail. En bil står parkerad på grannföretagets parkeringsplats. Flytta den ASAP. Åh nej!! Ok, flytta bilen snabbt snabbt så hinner du med sista tio minutrarna av massagen. Det är bättre än ingenting. Du vänder siktet från massagerummet till hissen men innan du hinner passera receptionen knackar någon på din axel. Det är kontorskoordinatorn. “Du, vi saknar häftklammer. Du råkar inte känna till något om det?” Hon tittar misstänksamt. Du stoppar händerna i fickorna snabbt, men drar ut dem fort igen när du sticker dig på något vasst. Hur kan de ha hamnat där? Du skakar oskyldigt på huvudet.

Det här är någonting ni alla kan känna igen er i antar jag. Ni som skriver i alla fall. När snaran dras åt. När allt börjar gå sämre och sämre för huvudpersonen. Ge henne något fint (en sak eller ett mål) och ta det sedan ifrån henne bit för bit tills hon slutligen befinner sig i en situation hon omöjligt kan klara sig ifrån.

En regel man ofta pratar inom skrivande är att varje stycke ska sluta värre än det började för huvudpersonen. Dra honom/henne längre ner i träsket tills det är helt omöjligt att slippa ut. Jag läste Bruce, biografin om Bruce Springsteen i somras och fick precis den känslan. Boken beskriver en av världens mest framgångsrika karriärer men vid varje avsnitts slut får man ändå känslan av att allt är på väg att gå åt helvete. Åhnäeej hur ska han lyckas nu? Producenten ringde aldrig tillbaka och radiostationen hade stängt när de kom fram. Panik. Otroligt duktigt berättat när man vet slutet på historien och ändå känner rakt igenom att allting är på väg att braka ihop som ett korthus.

Prison Break använder tekniken till det extrema. Där är allt hopplöst förlorat tre fyra gånger per avsnitt bara för att gå och bli ännu mer hopplöst förlorat några minuter senare. Och det roliga är att det fungerar. Kolla tredje säsongens sista avsnitt av Dallas om ni tvivlar. Helt fantastiskt hur mycket skit man kan kasta på en och samma karaktär.

Lanseringen av Arytmi är bara en månad bort. När jag skrev boken använde jag en riktig adress till en av de värsta delarna av historien, jag tror inte att jag ändrade den. En grafikervän ringde nyss för att diskutera omslaget till boken och berättade att bilden inte har tillräckligt hög upplösning för att tryckas och som om inte det var nog skulle jag ha fått korrekturen redan men den har inte kommit. Om tolv dagar ska jag ha fixat alla ändringar och skickat tillbaka den till förlaget. Hur ska det här sluta? Blir det någon bok överhuvudtaget?

Snaran dras åt…

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Fredrik Frängsmyr. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Snaran dras åt

  1. Pia Widlund skriver:

    Vi har en hel del att lära av dom ”over there”!

  2. nfredrikn skriver:

    Jag håller med. Riktigt kreativa när det gäller att ta folk ur svåra situationer. Första avsnittet av Fargo har en helt underbar sån ”helt omöjlig situation” och fantasifull lösning. 🙂

  3. P.M. Wilson skriver:

    Ja, jag har lagt märke till ”snaran dras åt” i filmer där det hela liksom bara blir värre. Och jag undrar alltid HUR de ska de lösa det? Och blir alltid lika förvånad över de kreativa lösningarna 🙂 de finns en hel del fantasifulla människor i Hollywood.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s