Hur du inte ska göra.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  På den här bloggen finns det massor av matnyttiga tips för dig som vill utveckla ditt skrivande, som vill bli publicerad, som vill lära dig om allt från intrigbygge till marknadsföring. Jag har tidigare skrivit om att när man bläddrar i gamla och nya inlägg på Debutantbloggen så lär man sig massor, oavsett om man behöver hjälp med grammatik, följebrev till förlag, eller baksidestexter.

Därför tänkte jag idag välja en lite annorlunda vinkel.

Jag tänkte, med utgångspunkt i mitt eget romanskrivande de senaste åren, berätta lite om hur du INTE bör göra när du skriver din första roman. Eller, för den delen, din andra. Eller din tjugofjärde.

Min grundidé för Fyra Minuter var, som jag tidigare nämnt, väldigt enkel. Flygplan försvinner, dyker upp igen, kraschar, märkliga saker börjar hända. Det var allt jag hade, och jag tyckte att det var fullt tillräckligt. Det var ju trots allt så jag gjort när jag skrev mina noveller – utgå från en enda idé eller bild, och bara skriv.
Men jag skulle snart få lära mig att en roman är ett väldigt, väldigt annorlunda skrivprojekt än en novell.
Jag har aldrig gått en skrivkurs. Jag har aldrig pluggat kreativt skrivande på någon folkhögskola. Det jag idag kan om skrivande har jag lärt mig själv, genom gammal hederlig trial and error.
Och en av de viktigaste läxor jag hittills lärt mig, är att en roman måste planeras.
En häftig idé räcker inte. Du behöver ha en miljö för berättelsen att utspela sig i. Du behöver ha karaktärer, personer som ska befolka din berättelse och föra den framåt. Och jag tror – även om jag vet att det finns de som inte håller med mig – att du behöver ha åtminstone en aning om hur berättelsen ska sluta. Inte varenda liten detalj givetvis, du behöver inte ha bestämt i förväg hur det ska gå för varenda karaktär. Det vore att ta död på själva skaparglädjen, att ta bort all spänning för dig som författare.
Men jag tror ändå att du behöver kunna se ett slut framför dig, om än bara som en disig bild långt i fjärran.

När jag skrev mitt första utkast till Fyra Minuter hade jag missat att tänka igenom i stort sett allt jag nämnt här ovan. Jag började bara skriva, kom till delen i berättelsen då flygplanskraschen inträffar – och sen då? Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingen aning.
Karaktärerna var ett annat problem. Ursprungligen var mina huvudpersoner en man i fyrtiofemårsåldern och hans tonårsdotter. I berättelsens början hade de just flyttat till det lilla småländska samhället Dunvik efter att mamman i familjen dött. Hon (mamman) hade vuxit upp i det här lilla lantliga samhället, och mannen och dottern bestämde sig för att flytta dit för att på något sätt komma närmare minnet av henne.
Ni hör ju själva. Motivationen håller inte.
Det var min förläggare som fick mig att se att mina huvudpersoner helt enkelt inte funkade. Jag lyckades aldrig ge dem några trovärdiga skäl för att göra de val de gjorde, och därmed framstod de aldrig som realistiska.
Samtidigt fanns det något där som jag ville behålla. Jag gillade tanken på att låta huvudpersonerna vara en familj som nyligen drabbats av sorg, och som inte hanterade det särskilt bra. De inre slitningarna i familjen skulle kunna bli en snygg parallell till vad som sedan hände när skräckinslagen i berättelsen dök upp. Jag gillade också tanken på att bara någon i familjen hade kopplingar till den lilla byn, medan någon annan skulle känna sig främmande där.
Lösningen visade sig vara förbluffande enkel. Jag gjorde dottern lite äldre och lät henne bli huvudperson, tillsammans med sin pojkvän från Stockholm. Pappan blev en äldre man, nybliven änkling, som bott i byn i hela sitt liv. Och plötsligt föll så väldigt mycket annat på plats.

För några veckor sedan skrev min kollega Fredrik här på bloggen om olika mallar för romanskrivande. Det kan låta oerhört stelt och trist, att skriva efter mallar. Men innan jag aktivt börjar skriva på nästa roman (jag har en idé som kan bli så sjukt bra!!), är det första jag tänker göra att leta upp Fredriks blogginlägg, läsa igenom det noga, och göra anteckningar.
Sedan ska jag börja planera, och skissa. Lära känna min berättelse ordentligt, karaktärer såväl som luckor i intrigen.
Sedan ska jag börja skriva.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Hur du inte ska göra.

  1. Carola skriver:

    Väääldigt hög ingenkänningsfaktor 🙂 Trial and error är väl det enda jag har hållit på med i tre år känns det som men efter två lektörsutlåtanden tror jag att jag snart är i mål. Och som du säger – hur kul är det egentligen att skriva om man vet allt från början? Liksom du har jag ändå kommit fram till att jag behöver ha ett hum om slutet men med nästa manus ska jag försöka ha lite mer kött på benen när det gäller mittendelen också. Bara så att jag inte famlar runt ute i tomma rymden utan åtminstone har en begränsad planet att hålla mig till 🙂 Typ…

    • Johan Ring skriver:

      🙂 Egentligen är det ju en ganska vacker del av själva processen, det här att vi aldrig är fullärda. Jag – och, uppfattar jag det som, även du – har just skrivit min första roman, och jag kommer givetvis att bära med mig massor av nyttiga erfarenheter inför arbetet med min andra roman. Och det är ju exakt som det ska vara. 🙂
      Härligt att höra att ditt manus börjar kännas färdigt!!

  2. ergo sum skriver:

    *ler* Japp, japp och japp. Har inte heller gått skrivarkurs. Men är litteratur och svensk(a)lärare på gymnasiet. Och har blivit tvungen att vara strukturerad. Att känna min egen berättelse. För trovärdigheten i texten är viktig. I alla fall måste åtminstone jag som skapat den, tro på den. Och jag är ruskigt svårflörtad… :)))

    • Johan Ring skriver:

      Utan att veta skulle jag lätt ha gissat på att du är betydligt mer strukturerad än jag. 🙂

      Jag vet inte, ibland får jag för mig att jag helt enkelt överskattat min egen förmåga, att jag av någon anledning fått för mig att jag fixar att bara sätta mig och börja skriva, och så blir texten guld. Läge för farbror att inse sina begränsningar, tror jag. 🙂

  3. Eva Karlsson skriver:

    Tack för att du delade med dig av hur du löste frågan om karaktärerna. Mycket intressant! Om jag någon gång blir klar med det jag jobbar på nu (som inte har något kvar av det som jag började skriva om) ska jag också bli en ordentlig person och leta upp det där blogginlägget!

    • Johan Ring skriver:

      Tack själv! Jag blir jätteglad av att höra att jag inte är ensam om att strukturera & planera för lite. 😊
      Och lycka till med ditt skrivprojekt!

  4. Kära Syster skriver:

    Känner mig rätt mycket tagen på bar gärning här! Jag har precis trasslat mig igenom hela min berättelse och befinner mig i sista redigeringsomgången innan jag skickar till förlag (peppar peppar), men längs vägen har jag strukit hälften av det som var från början, slängt ut huvudpersonen, låtit en annan mer avsides karaktär bära hela berättelsen plus klurat ut själva handlingen såklart. Omständigt, ja. Tänker fortsätta att drivas av lust och hålla alla dörrar öppna, det är ändå så jag skriver, men några basala grejer ska absolut planeras bättre (dvs överhuvudtaget) nästa gång.

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s