Det här med att ha en fyrbent kollega

OmslagFelicia låg nära

Sedan jag började drömma om att bli författare har jag alltid föreställt mig att jag ska skriva med en hund vid fötterna. En hund som kan ligga där lugnt och fint bredvid mig när jag sitter vid tangentbordet och sedan följa med mig på långa promenader. Få ha en ständig följeslagare och skrivarkollega – precis som Amy Tan, Stephen King, Donna Tartt hade och t o m Hemingway (fast han hade visst ett gäng sextåiga katter, vilket inte riktigt är samma sak).

Så för några år sedan när vår älskade schäfer-collie-terverens-flat-labrador gick ur tiden, skaffade vi en i lite mer behändig storlek: Jack Russeln Aston. Och det började så bra. Efter ganska lugna och ovanligt enkla valpmånader, så hittade han sin plats i kökssoffan bredvid mig och manusarbetet med ”Kanske imorgon”. Men min romantiska författare-med-hund-bild har så att säga fått ”stryka på tassen”, för så här ser våra skrivardagar oftast ut i verkligheten:

Efter att jag och familjen ätit frukost och Aston har rastats tar jag fram datorn och sätter mig vid köksbordet. Aston lägger sig tillrätta och jag sätter fingrarna mot tangentbordet.

Så råkar jag tappa en penna. När jag böjer mig ned för att ta upp den, så vips är han nere på golvet och ger mig en stor puss i ansiktet. Kul! Vad ska vi göra? Ska vi leka? Leka nu? Eller gå ut? Matte, ska vi gå ut?

Efter att ha lagt honom tillrätta igen och med bestämd röst sagt att det är ”skrivdags” – ett ord som han förknippar med ”ligg still” sätter jag åter händerna mot tangenterna.

BAM! – kattluckan smäller nere i tvättstugan och en av Astons hatobjekt – katten Morris – kommer in. Aston far som en blixt och ställer sig i jaktposition vid trappen med ena tassen upp.

Jag går dit, föser tillbaka Aston till soffan, säger ”skrivdags” lite högre och lite argare och han lägger sig tillslut ned igen. Så börjar jag skriva. Och den här gången går det riktigt bra, orden får ett sånt där ovanligt bra flow där tiden bara rusar och formuleringarna går direkt från hjärta till hand.

Då har grannens rotweiler fräckheten att gå förbi utanför fönstret. Som om hörsel varit en superkraft kastar sig Aston upp i köksfönstret, välter en blomma i farten och gastar: VOFF VOFF VOFF VOFF medan han bröstar upp sig som om han vore en rottis han också (vilket jag är ganska övertygad om att han tror att han är). Vilda protester över detta övertramp pågår sedan under ca 5 minuter.

När min puls åter är tillbaka till normal igen, säger jag strängt till Aston att gå lägga sig på sin plats i kökssoffan och vara tyst. TYST, sa jag. Han ser på mig med sina stora, bruna ögon, ger mig en puss på näsan, rullar ihop sig till en boll och markerar med en suck sitt missnöje innan han somnar om.

Lugnet lägger sig äntligen över huset. Jag kommer tillbaka in till mitt flyt och känner mig tacksam över att kunna höra mina egna tankar och…

KRRRCHHHHKRRRK….. PUUUUH

KRRRCHHHHKRRK… PUUUUH

Med snarkningar högre än en förkyld tryffelgris drar Aston timmerstockar där bredvid mig.

Då får jag nog. Jag bär ut Aston i hallen, lägger honom på hallmattan och säger åt honom att stanna där. Så stänger jag dörren till köket och sätter mig utmattad vid datorn igen. I en halvtimme försöker jag få till en enda mening. – men det går inte. Det är något som inte stämmer. Det är något som är helt fel:

Det är för tyst – och för tomt där bredvid mig. Så jag ger upp och tar med Aston på en lång promenad istället och när vi kommer in igen är det dags för matlagning, telefonmöten, mejlande och andra saker som ska göras och då –  ja då lägger sig Aston nöjt på kökssoffan och sover vidare.

bild

Här är några fina bilder på andra hundälskande författare, (men fråga inte mig hur de fick nåt gjort).

 

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Felicia Welander och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det här med att ha en fyrbent kollega

  1. Kära Syster skriver:

    Hahaha, här sitter jag på jobbet och försöker hålla mig från att skratta högt. Vilket underbart sällskap!

    /Anna

  2. Anna Hansson skriver:

    Jag känner igen den där! Tror jag max fått sitta ostörd 5 minuter i sträck de senaste dagarna… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s