Gästblogg: Elisabeth Östnäs

Elisabeth ÖstnäsElisabeth Östnäs är frilansande lektör och redaktör på Text & Sånt. Hon debuterade 2012 med romanen Feberflickan och 2015 kommer första delen i hennes ungdomstrilogi Sagan om Turid ut.

Jag jobbar med text. Dagarna i ända sitter jag hopsjunken över ett manus, eget eller andras. Det är så mycket text att när jag blundar så ser jag rader med bokstäver marschera, ungefär som de gör i tomtefabriken på julafton. Och jag tycker om att få meningar och ord att uppföra sig.

Likt Tomtefar sitter jag med stämpeln och godkänner: bra, mindre bra, bör strykas. Sedan skrattar jag ett galet skratt och släpper hem manuset, som i tomtens säck flyger efter renarna över himl… Äsch. Riktigt så är det inte. Men nästan.

När man har skrivit en text ska den redigeras. Det måste man göra själv, även om man tar hjälp av en lektör eller redaktör. Alla manus är till syvende och sist författarens.

Då är det bra, jättebra till och med, om man som författare kan ta ett stort steg bakåt och betrakta texten för vad den är. Inte en framvärkt skälvande bok som känns som ett sår i hjärtat. Utan en text, no more, no less.

Som redaktör eller granskare är det mitt jobb att peka ut. Men det är författaren själv som (helst) ska förstå varför jag föreslår det jag gör.

Det är viktigt att mina förslag  inte ses som snitt i en ömtålig och blödande hud utan istället behandlas som just förslag till textändring. Även om det absolut kan svida, när något vill plocka bort just det som man själv tycker gör texten unik. Själv har jag en förkärlek för kolon till exempel, men börjar få en pavlovsk betingning att rycka bort fingret från tangenten när tanken far igenom mitt huvud. Istället för ett kaxigt kolon sätter jag ut ett försynt och ödmjukt litet kommatecken.

Det som skiljer en skicklig författare från en som inte är riktigt lika bra är, tror jag, förmågan att ta ett stort steg från sin text. Den som inte är fullt ut lika duktig kan inte få den där distansen som krävs för att ett råmanus ska förvandlas till läsupplevelse. Han eller hon stirrar närsynt på texten, och ser kanske inget som skiljer människan från pappret, manuset börjar och slutar där författaren tar vid.

En duktig författare däremot kan se sin text. Om man skulle lyssna på hans eller hennes tankar skulle det kanske låta såhär: Hm. Här har vi en skarp början som kan mjukas upp med en prolog, den skriver jag till. Sedan kommer första uppladdningen till konflikten i första akten. Hm. Nämen den är bra, ska nog bara rensas lite. Sen tycker jag att person X är en smula otydlig men då lägger jag in en scen som förklarar hens beteende, bra bra. Andra konflikten funkar men kan vässas och slutet, efter peripetin är lite för långdraget, jag kortar det. Scen 35 är himla bra men den kan placeras i början av texten, då fattar man ju direkt varför XX och YY hatar varandra.

Ungefär så. Man ser texten med läsarens ögon och försöker kratta, luka och vattna så att det ska bli tydligt och spännande på samma gång. De allra flesta skriver ju för att bli lästa. Som granskare är jag en manusens Edward Scissorhands. Jag brukar tänka att man ska se en text som en motorväg. Läsaren måste se alla skyltar i tid, de bör upprepas med jämna avstånd så att föraren i god tid kan planera att köra in på en avfart (man kan inte plötsligt vika av på en byväg i alldeles för hög takt, då rister bilen och körningen blir farlig). Läsaren eller den som kör ska också kunna känna sig säker, veta att författaren och motorvägsingenjören har åstadkommit en resa som leder till målet.

Samtidigt: när jag skriver själv gör jag lika många fel som alla andra. Men då är det dags att ta det där stora steget bakåt, så stort att man nästan får ischias, och med ett fast grepp i örat förklara för sig själv att parenteser och överdrivna metaforer inte hör hemma i en krönika!

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare, Lektör och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Gästblogg: Elisabeth Östnäs

  1. Skriviver skriver:

    Å vad bra att du skrev det här inlägget! Att ha distans till sin egen text är en av mina stora hjärtefrågor och jag tror att du har flera hundra procent rätt i att det är exakt det som skiljer en bra författare från en sämre. Och det där att ”manuset börjar och slutar där författaren tar vid” – det är ett så otroligt stort problem. Självklart i första hand för de som skriver en text, eftersom de har svårt att utvecklas. Men framförallt tänker jag på det ur en respons-synvinkel, för hur ger man respons på en text där man känner att det inte alltid är texten i sig som brister, utan snarare just att författaren saknar distans till sig själv? (Om det nu var så du menade, men jag tolkade det lite så…)

    • elisabeth skriver:

      Ibland är det jättesvårt att ge respons. Man säger en sak, och författaren vrålar Jamen så var det på RIKTGT! Man försöker peka på något annat och författaren kontrar med Jamen så var det Inte! Där är glappet mellan text och författare obefintligt. Där är texten cementerad i verkligheten och kanske går det inte att göra så mycket mer? Men den författare som ser respons som nya möjligheter, som kanske tänker Jamen så himla häftigt, inte trodde jag att min cyniska epos egentligen var en feelgood, jamen det kör vi på! Den författaren har lyckats med det där klivet:) Men ibland, som i det förra exemplet, kanske man helt enkelt får låta författaren och text vara ett …

  2. Pia Widlund skriver:

    Ju mer jag skriver desto mer hoppas jag att jag får förmågan som du beskriver. Att kunna se texten från ett helikopterperspektiv. Texten är ju mitt ”barn” och jag är så rädd om den, men man måste ju vilja sitt barn det bästa…

    • elisabeth skriver:

      Den där distansen kommer med tiden. När du är färdig med manuset är det dags att lägga undan det ett tag. Tills du inte längre kommer ihåg formuleringarna. Sen kan du börja redigera. Men väntetiden, när man inte läser manuset alls, är viktig.

  3. Bara hittepå skriver:

    Tack för trevlig söndagsläsning. Har din erfarenhet som lektör gjort det lättare att få distans till dina egna texter tycker du?

    • elisabeth skriver:

      På sätt och vis, ja. Jag är ju medveten om hur mycket en text kan ändras utan att budskapet/innehållet försvinner. Också vad som faktiskt får innehållet att bli osynligt. Men sen fick jag första jobbet som granskare när jag skickat in ett manus till ett förlag. Redaktören (som numera är en kompis) hörde av sig och undrade om jag ville jobba med andra manus eftersom hon tyckte att jag hade språkkänsla.

  4. lindgrenh skriver:

    Mycket intressant och roligt att läsa 🙂 Dessutom ett ämne som alla författare berörs av, förr eller senare. Faktum är att jag hyllade alla lektörer i går, när jag blev intervjuad av booqla.com på deras blogg 🙂 De frågade vad jag hade för råd till andra författare – mitt blygsamma sådant var att tro på dig själv, men lyssna på din lektör.

  5. Ping: Elisabeth Östnäs gästblogg hos Debutantbloggen | ylwakarlsson

  6. Ylwa Karlsson skriver:

    En mycket bra skriven gästblogg om ett för många känsligt ämne. Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter och kunskaper! 🙂

  7. Eva Karlsson skriver:

    Tack Scissorhands! Åh, vad bra! Jag vill skriva ut din text och stryka under varje ord. Gillar skarpt din liknelse om att en text är som motorväg och nedanstående mening ska jag nog sätta upp på väggen: ”Det som skiljer en skicklig författare från en som inte är riktigt lika bra är, tror jag, förmågan att ta ett stort steg från sin text.”

    • elisabeth skriver:

      Hehe. Ja, det där med motorvägen funkar ju. Varje avfart har olika skyltar, med 1500 och 500 meters håll. Och när det är 300 meter kvar till till avfarten är det dags att börja blinka. Det är egentligen rätt bra att ha i huvudet när man skriver. Avfarten är slutet på historien och det kan finnas tre huvudkonflikter som leder fram till mål. Då har man en sjysst dramaturig att hänga upp historien på:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s