Ett av de jobbigaste svaren

ThomasJag tänkte avsluta min miniserie om förlagskontaker den här veckan. Som jag skrev förra veckan så får man, i min erfarenhet, väldigt ofta nej när man skickar manus till förlag. Ibland får man riktigt trevliga nej, oftast får man intetsägande nej, och det kan till och med hända att man till och med får smått otrevliga nej. Men allt som oftast ett nej lik förbaskat.

Nuförtiden kan man ge ut själv, så ”nej” behöver inte vara hela världen. Men vill man jobba ihop med ett förlag så är det trots allt så att man vill att ett, eller flera, förlag svarar ja. Eller hur?

Ett av förlagen jag verkligen gillade, och där jag kände att min bok skulle kunna passa in, ville inte ha in hela manuset utan bara max 40 sidor och synopsis. Så då skickade jag det. (Ett litet tips här från flera förläggare som jag pratat med – så det verkar vara ett vanligt problem: Läs vad förlaget skriver om hur de vill ha manus. Och följ det. Det är liksom dumt att diskvalificera sig redan där).

Efter en tid, minns inte hur länge men någon form av månad eller två var inblandad, fick jag svar. Öppnade mailet och svaret började:

Hej Thomas!

 Jag har läst din inledning och fastnade direkt. 

Det fortsatte givetvis och stod lite andra saker, men kontentan var att förlaget ville läsa resten också…

Nu tänker säkert ni: ”Vad glad han måste ha blivit!”

Och jo, det blev jag. Jätteglad. Fast samtidigt var det skitjobbigt. För det man gör för att kunna hantera refuseringarna är att man har någon form av ”Fire and forget”-inställning.* D.v.s. skicka iväg, fira ordentligt, och glöm sen bort det. Det gör minst ont på det sättet.

Men nu fick jag ett halvpositivt besked från ett förlag jag gillade. Hu. Nu blev det svårt att inte tänka på det där manuset igen. Dessutom var det ett trevligt svar. Ganska positivt till och med. Fast det var ändå ingen garanti för ett slutgiltigt ja. Alltså började det bli jobbigt på riktigt. Att få ett nej i det läget hade gjort ont. Riktigt ont. Visserligen hade jag mina glada skrivkompisar som peppade och sa saker som ”gillar de början måste de gilla hela, den blir ju bara bättre längre fram”.

Men fortfarande. Ett nej efter det skulle i mina ögon se ut som att ”du klarade inte av att skriva den där historien, trots att det var ett bra upplägg”, eller ”berättelsen håller inte hela vägen” eller ännu tråkigare saker.

Jag gick och våndades rätt länge. Försökte, men misslyckades kapitalt, att glömma igen för att kunna hantera ett nej. Som tur var blev det inte ett nej. Det fanns visserligen lite intresse från andra, men ingen som var så ”på” och som kändes så rätt.

Vad har jag lärt mig av det? Att det är jobbigt att få nej, men att det är jobbigare att få ett nästan-ja. Fast rätt vansinnigt skoj att få ett riktigt ja. Sen tycker jag i och för sig att det var jättebra att få någon form av besked så pass snabbt som jag kunde få tack vare att förlaget bara ville ha en bit till att börja med. Hade det varit ett nej direkt hade jag ju vetat det mycket tidigare och kunnat börja fundera över andra alternativ. Så på många sätt tycker jag det är ett schysst sätt, det är bara väldigt jobbigt…

* Min variant kanske borde heta Fira & Forget egentligen…

Annonser

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - utgiven 2015 på Undrentide förlag.
Det här inlägget postades i Debut, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ett av de jobbigaste svaren

  1. Ylva skriver:

    Tack både Thomas och Christina! Det låter vettigt att göra tydliga avslut. Och släppa första helt, och bara lyssna och ta in intryck från olika personer och miljöer igen. Men det är svårt att släppa den första helt tycker jag. Det är så mycket kvar som man inte vet hur det går till riktigt än, sälj och sånt. Är svårt att fokusera på det nya när det finns kvar tycker jag. Men ni har rätt tror jag, gör tydliga avslut. Och fira ordentligt med andra ord! 🙂

    • Thomas skriver:

      Så är det givetvis. Men för mig är Incidenten i Böhmen ”en bok” jag har skrivit nu, medan ”det nya manuset” är det som jag skriver och lever i. Att prata om Incidenten, att planera release, allt det där andra tar mig inte ”in i den” på samma sätt som skrivande och redigerande gör. Så jag tycker att de delarna fungerar utmärkt att göra parallellt. Däremot hade jag svårt att redigera Incidenten inför förlagsskick och skriva på Kaninen samtidigt. Skrivandet fick vänta tills jag hade skickat. Som tur var hann jag skriva färdigt den innan det var dags att ta tag i Incidenten igen.

  2. Pia Widlund skriver:

    Visst är det bättre att få ett nej på en gång än att hopas och sen få ett nej. Det är nästan värre. Min bok blir en e-bok i höst. Har gjort vändan hos förlaget och fått alla nej man kan få!

    • Thomas skriver:

      Jo, det är väldigt sant. Det är en himla tur att det har blivit så mycket enklare att ge ut en bok på egen hand. Då blir de där nejen inte riktigt så definitiva.

  3. Thomas skriver:

    Tack! Oj hur gör man? Jag hade en beställning från mina barn som jag högg tag i direkt när jag hade skickat iväg ”Incidentenmanuset” (fast det hette inte så då). Så på sätt behövde jag inte fundera så mycket. Det låg liksom redan jobb och väntade. Men sen blev det faktiskt lite jobbigt. Jag hamnade i en period när jag inte trodde jag kunde skriva längre. Det var många faktor som samverkade till att det blev så tror jag, och det är lite svårt att peka på bara en sak som tog mig vidare också – men en viktig händelse var nog när jag skickade in slutkorret. Bara några dagar senare satt jag och skrev på en historia jag inte trott att jag skulle skriva någonsin om du frågat mig för ett år sedan. En kommentar som gav en tanke som ledde till ett par personer, och som nu är en berättelse jag är 15000 ord in i.

    Vet inte hur andra gör… Men en slutsats av ovanstående är nog att för mig är det viktigt att ha tydliga avslut. Gör lite samma sak när jag skriver noveller. Vid någon punkt säger jag att jag är klar med redigerandet och skriver ut den och stoppar in den i min ”novellpärm”. Då och först då kan jag börja skriva på nästa.

  4. Ylva skriver:

    Hej! Ett fint inlägg! Klurar lite på hur man gör för att börja på bok nummer två. Mitt i allt inskickande och förhandlande om den första boken. Har man inte laddat den första boken med allt man kan, alla goda idéer och uppslag? Hur går man vidare till nästa bok? Hur gör ni??

    • Thomas skriver:

      Min kommentar var ju menad som svar på detta, men jag skrev visst på fel plats 🙂

    • Christina Lindström skriver:

      Risken är nog alltid att man skriver samma berättelse igen och igen. I mitt andra ungdomsboksmanus (som jag skrev medan jag hade fokus på första bokens omslag, baksidetext etc.) yttrade huvudpersonen plötsligt repliker som inte lät som hans, utan som något huvudpersonen i första boken skulle kunna säga. Det är nog bra att ägna sig åt en berättelse i taget, tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s