En fanboys bekännelser.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag sitter tillsammans med fyratusen andra i ett tjusigt auditorium i Hamburg. Stolarna är röda, mjuka och bekväma. Runt omkring mig hörs dämpade samtal på alla möjliga språk, publiken består av människor från hela Europa. Jag har fått en bra plats, knappt tio meter från scenen.
Kvällens värd kliver ut i strålkastarljuset och alla samtal tystnar. Han skämtar på tyska, drar några enkla förhållningsregler om att sätta mobiltelefonerna i flygplansläge. Sedan säger han, på perfekt engelska: ”And now please welcome a man who needs no introduction.”
Stephen King släntrar in på scenen.
Klädd i jeans och en säckig grå t-shirt står han plötsligt där, mannen som mer än någon annan drog in mig i läsandets värld som barn, som berikat min fantasi och mitt liv så oerhört mycket, som gett mig så starka bilder att återvända till, närhelst jag vill. Jag behöver bara blunda så finns de där.

Clownen Pennywise som flinande tittar upp ur avloppsbrunnen, med George Denbroughs pappersbåt i ena handen.
Lilla Gage Creed som springer ut i vägen just som den stora lastbilen kommer runt kurvan.
Superinfluensan Captain Trips som under några heta sommarveckor utplånar 99 procent av jordens befolkning.
Vännerna i The Losers Club som bygger ett underjordiskt gömställe i The Barrens.
Och tydligast av allt – revolvermannen Roland Deschain som blickar upp mot det mörka tornet, och hans öde som väntar bakom dörren i dess topp.

Stephen King står knappt tio meter framför mig. Att säga att jag blir starstruck stämmer inte. Starstruck blev jag första gången jag såg The Cure, och när jag mötte Thåström i en trappuppgång i Malmö. Det här är något djupare än så.
Det här är mannen som fick mig att vilja bli författare.
Det skulle faktiskt vara helt korrekt att påstå att den här mannen är ansvarig för att jag i nästa vecka ger ut min debutroman.
Det är fan stort.

Det här hände i november 2013. King skulle göra en mindre bokturné i Europa, hans första sedan 90-talet, för att promota sin nya roman Doctor Sleep. Hamburg var det närmaste Sverige han kom, så jag köpte en biljett online, hoppade i bilen och körde ner till Tyskland. Efter Kings framträdande körde jag hela vägen hem igen, där jag stöp i säng runt halv fyra på morgonen.
Anledningen till att jag valde att tillbringa en onsdag på det här sättet är mycket enkel. Det beror på att jag är ett fan.

Det är ett märkligt begrepp, det där. Att vara ett fan. Det väcker känslor och skapar associationer. Kanske är det för vissa horder av tonårsflickor som campar utanför One Directions hotell, och börjar skrikgråta vid blotta tanken på att Harry Styles skulle se dem i ögonen. För andra är det kanske den 35-årige mannen som kan allt, precis allt, om Star Wars, men som känner sig obekväm i vissa sociala situationer.
Jag kan också se båda dessa framför mig, både tonårsflickan och den 35-årige mannen. Men för mig är de allt annat än löjliga. För mig är de vackra. Jag känner en närhet till dem och ett släktskap med dem, därför att jag är en av dem. Jag är ett fan.

Det har funnits stunder då jag önskat att jag funkade annorlunda. Att jag vore, i brist på ett bättre ord, cool. Att jag vore mer som alla de jag ser omkring mig, som la ner det där med att ha ”idoler” någonstans kring puberteten.
Men de stunderna varar sällan särskilt länge. Sedan inser jag återigen vad det här med att vara ett fan handlar om: passion. Ren och oblyg passion.
Ni som läste vårt panelsamtal här på bloggen i söndags vet hur till mig i trasorna jag blev över den nya Star Wars-trailern. Den fick mig nästan att börja gråta.
Skulle jag någonsin möta Henrik Berggren (Broder Daniel-sångaren, inte Olof Palme-skildraren) skulle jag förmodligen drabbas av en hjärnblödning innan jag lyckades komma på några ord att stamma fram.
Och när jag får tillbringa två timmar med att lyssna till mannen som för länge sedan tände mina författardrömmar, tja, då är jag inte längre en vuxen trebarnspappa med hus och amorteringar. Då är jag en stjärnögd tolvårig pojke som vet att världen är större än det jag ser omkring mig – världen är precis så stor som min fantasi säger att den är. Världen är berättelser, och jag vill skapa mina egna.

– Long days and pleasant nights. / Roland Deschain.   

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till En fanboys bekännelser.

  1. ehardenborg skriver:

    Wow, jag vill också 🙂 Kan du dela med dig av några godbitar från framträdandet?

    • Johan Ring skriver:

      🙂 Det var verkligen en fantastisk kväll. De två timmarna bara flög förbi, jag hade kunnat sitta där hela natten. King blev ”intervjuad” på scen av värden (det var snarare ett samtal än en intervju, väldigt avslappnat i varsin fåtölj), och läste ett stycke högt ur Doctor Sleep. Han berättade om en idé till en ny novell som han fått tidigare samma dag, i bilen på väg till hotellet. 🙂
      Sedan tog han emot frågor från publiken. Mycket om inspiration, såklart, frågor om råd till unga författare. En person frågade honom om Stanley Kubricks filmversion av The Shining, varpå King svarade: ”Look, I like every movie Stanley Kubrik ever made…except for that one.” 🙂
      En underbar kväll, som sagt. King framstår som oerhört sympatisk och jordnära.
      Sök efter Stephen King Hamburg på YouTube, där finns det mesta av framträdandet filmat (om än med ganska kass kvalitet).

  2. P.M. Wilson skriver:

    Fint, jag blir så väldigt rörd av att läsa detta! Vi läste samna böcker, när du beskrev vissa scener och karaktärer kände jag igen alla och färdades tillbaka till mitt sovrum när jag läste böckerna. Stephen Kings böcker var mitt inträde till bokvärlden och jag förstår att det måste ha varit en fantastisk upplevelse att få se honom live.

    • Johan Ring skriver:

      Tack så hemskt mycket! 🙂 Och ja, vi är nog många som fått flera av våra stora tidiga läsupplevelser av King. Fint att vi kan mötas i den gemensamma upplevelsen! 🙂

  3. Pia Widlund skriver:

    Ett minne för livet antar jag. Har inte fastnat för hans böcker men hade gärna lyssnat på honom!!

    • Johan Ring skriver:

      Definitivt ett minne för livet. 🙂 Och King kan absolut vara en stor inspirationskälla för författare även om man inte gillar hans böcker – rekommenderar hans klassiska Att Skriva (On Writing).

  4. nfredrikn skriver:

    Grymt inlägg Johan!! Stephen King är faktisk en stor inspirationskälla till att jag ville börja skriva också. Även om jag inte velat läsa något av honom sen jag läste magiker och glas. 🙂

    • Johan Ring skriver:

      Tack, Fredrik! 🙂
      Men – innebär det att du inte läst klart Dark Tower-serien…?

      • nfredrikn skriver:

        Ja tyvärr. Det var min favvo ända tills slutet i bok fyra. Där tvärdog den med de röda lackskorna. 🙂 Jag har fått resten av böckerna i present men inte läst dem. Vad säger du , borde jag ta upp dem igen?

        • Johan Ring skriver:

          Alltså, jag tycker ju att ALLA borde läsa hela DT-serien, men det är ju jag. 🙂
          Å andra sidan – om du gav upp vid de röda skorna så finns nog risken att du skulle reta dig på mycket av fortsättningen. Böckerna blir extremt meta, till den milda grad att King skriver in sig själv som en karaktär….
          Men de sista typ 20 sidorna i den sista boken gör resan värd mödan. Gåshud i kubik.

  5. christerhansson skriver:

    Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
    Spännande vittnesbörd om hur vi påverkas av andra människor och kanske vikten av det, att vi behöver inspirationskällor som lockar fram våra egna inneboende krafter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s