Gästbloggare: Fredrik Persson

FredrikPerssonSkriva en eller två?

Det där med att skriva, är det inte väldigt ensamt och så? Man sitter ju timme ut och timme in och stirrar på sin skärm, ensam med sina tankar och ingen att prata med.

Så kanske det är. Men behöver det vara så? Nej, såklart inte. En kan ju skriva tillsammans med någon.

Många kända författare skriver ju tillsammans. Sara B Elfgren och Mats Strandberg, till exempel. Eller Lars Kepler, som är en pseudonym för makarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Det finns fler kända exempel. (Jag gör inte anspråk på att tillhöra något sådant.)

Att jag skrivit mina hittills utgivna böcker tillsammans med skrivkollegan Linda Belanner är egentligen mest en lycklig slump. Vi gick på samma skrivkurs (Att skriva för barn och ungdom på Folkuniversitetet) och råkade gilla varandras sätt att skriva. Vi ägnade inte saken mer tanke än att vi bestämde oss för att skriva tillsammans för att det kunde vara kul. Så, vi träffades på ett kafé och drog upp planerna sedan körde vi igång.

Är det nån skillnad då? Sitter man inte bara där och stirrar på sin skärm i alla fall? Jo, det gör man. Det går inte att skriva hela boken i grupp, mening för mening (eller i alla fall gjorde inte jag och Linda det). Vi träffades och planerade, sedan skrev vi var för sig de kapitel som vi kommit överens om. Till en början skrev vi det mesta mer eller mindre i totalt kaos, men med tiden allt mer planerat och strukturerat. Sedan träffades vi på ett fik, fogade samman resultatet och redigerade bort olikheter i språk och annat som inte klaffat. Första boken skrev vi på det sättet under knappt ett år. När vi skrev andra boken hade vi mindre tid att ses. Jobb och familj krävde för mycket fokus. Då planerade vi hårdare och bytte utkast på e-mail när vi inte kunde ses.

Före Linda och jag skrev tillsammans hade jag skrivit flera outgivna manus. Jag har alltid haft personer som fått läsa dem, men det är inte samma sak som att bolla idéer om samma bok med någon som också skriver samma historia.

Tillsammans kompletterar en varandra. Det blir snabbt en kreativ dialog, där saker som en av författarna kanske inte är så bra på kan fångas upp av den andra. En fångar varandras missar, allt från stavfel till rena brister i karaktärsbygge och intrig. Kort sagt så blir en varandras redaktörer, löpande under hela skapandeprocessen. En sporrar varandra, hurrar när det blir bra och peppar när det går trögt. En sviker inte sin skrivarkompis. Det är ett gemensamt projekt och en skriver för att det är kul, medveten om att en har i vart fall en läsare som älskar manuset lika mycket som en själv.

Men det ställer andra krav än när en skriver ensam. Det är viktigt att vara överens om storyn och karaktärsutvecklingen. En får inte vara sentimental om skrivkompisen tycker att de senaste tre kapitlen inte fungerar och måste strykas. En får tåla ganska rak kritik och kunna ge den lika ärligt. En blir beroende av att vara samspelt med sin skrivarkompis, att ha samma tempo i produktionen och ha samma vision av slutresultatet. Det kan ställa ens relation på spel om det vill sig illa.

Linda och jag hade perfekta förutsättningar. Vi skriver på eget håll väldigt olika berättelser, men med liknande stil och språkbruk. Det var ganska lätt att få ihop texten. Vi kände inte varandra före vi skrev tillsammans, så vi kunde vara raka och ärliga utan att äventyra relationen. Vi utvecklade vårt skrivande tillsammans och stöttade varandra. Sedan blev vi på köpet vänner på riktigt, men har fortfarande kvar den professionella relationen när vi läser varandras texter.

Just nu arbetar jag på ett eget projekt, som jag skriver ensam. Det är ett större projekt än vad jag hittills gett mig på och det har utvecklat min skrivprocess på ett annat sätt. Att skriva ensam igen är delvis lättare, delvis svårare. Jag behöver inte anpassa mig efter någon annan (än förlaget, så klart), men jag har inte heller någon annan som kan stötta på samma sätt när det går trögt.

Jag trivs väldigt bra med att skriva på egen hand också. Men det händer, särskilt de dagar när jag inser att jag mest stirrar på skärmen och inte kommer någonstans, att jag saknar någon att skriva med. Givet rätt projekt så skulle jag gärna skriva tillsammans med någon igen.

Fredrik Persson är författare och advokat, bor i Göteborg och är född 1976 i Trollhättan. Fredrik bloggar om skrivande på bakomtangenterna.wordpress.com och medverkar i podcasten Fantastisk Podd (fantastiskpodd.se) tillsammans med flera andra svenska och finska fantastikförfattare.

 Utgivna böcker: ”Du kanske inte vet det, men döden spelar faktiskt inte handboll” 2012, ”Och bingo är bara för de förlorade” 2013, båda skrivna tillsammans med Linda Belanner. Läs mer om dem här.

Advertisements
Det här inlägget postades i Gästbloggare och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästbloggare: Fredrik Persson

  1. Christina Lindström skriver:

    Tack för en intressant text!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s