Ett slags avsked.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag hade en massa olika förslag på ämnen att skriva om på bloggen idag.
Men just idag, onsdagen den 29:e april, släpps min debutroman Fyra Minuter. Så ni får ursäkta, men idag tänker jag helt och hållet navelskåda kring denna milstolpe i mitt liv. Jag har full förståelse för att det kanske inte är så intressant att läsa om, ungefär som att höra någon berätta vad hen drömt under natten. Det är helt okej om du inte pallar att läsa det här, no hard feelings. I så fall får du ha en fin vecka, och så hörs vi nästa onsdag istället.

Grejen är att jag har aldrig varit särskilt bra på något tidigare. Eller jo, jag tror att jag är en ganska hyfsad pappa. Men förutom det.
När jag gick i låg- och mellanstadiet spelade jag fotboll. Högerback, Högsby IK. Jag var inte bara dålig på det, jag var genomusel. Horribel. Jag hade inget bollsinne. Jag var den enda i laget med glasögon och fick dem flera gånger böjda eller helt förstörda på grund av bollar i ansiktet eller närstrider med anfallande motspelare, därför utvecklade jag en smått panisk bollrädsla. Jag bara sparkade bort fanskapet när det kom i närheten, så hårt jag kunde.
Varför jag ändå fortsatte i flera år? Därför att det var vad man gjorde som pojke i lilla Högsby. Det fanns inget annat. Åtminstone inget som kommunen ordnade – senare skulle jag upptäcka att det faktiskt fanns andra som jag i den lilla byn, andra som föredrog filmer och rollspel och rockmusik framför fotboll. Men det var en upptäckt som kom senare, och som jag fick göra på egen hand. Innan dess gjorde jag det förväntade, jag spelade fotboll. Och så värdelös jag var.

Längre fram började jag spela i band, huvudsakligen bas. Jag blev aldrig speciellt bra. Jag var inte heller katastrofdålig. Jag lärde mig hyfsat bra det som andra sa till mig att spela. Banden jag spelade i blev sällan några snackisar, vi fanns liksom mest i periferin. Jo men ni vet, de där. De där i det där bandet. Ja, vad de nu heter.
Missförstå mig rätt – vi hade skitkul, och det var därför vi spelade ihop. Men vi var inte särskilt bra.

I skolan var jag – you guessed it – inte särskilt bra. Det gick inte helt åt skogen heller. Nästan bara G, ett par tre VG, ett enda MVG (engelska).
Jag gjorde det jag skulle, och inte ett uns mer. Det funkade ju. Helt utan passion eller ambition, förvisso, men det funkade.

Men för fem år sedan, när jag satte mig ner och skrev min första novell (en berättelse om en modelljärnvägsentusiast som alltmer tappar greppet om verkligheten), så hände något. Eller rättare sagt, jag kände något.
Jag kände att jag faktiskt hade åstadkommit något jag hade föresatt mig, att jag drivit något hela vägen i hamn. Jag kände att jag nog faktiskt hade gjort det hyfsat bra, åtminstone för att vara mitt allra första försök. Och framförallt kände jag en upprymdhet och en glädje som jag aldrig tidigare känt för något jag arbetat med.
Den upprymdheten och arbetsglädjen har stannat kvar hos mig. Den har burit mig igenom tre år av romanskrivande, av sömnlösa nätter i datorskärmens sken, av tvivel och omskrivningar, av kaffedrickande och slarvigt klottrade anteckningar.

Jag började det här inlägget med att konstatera att jag aldrig varit särskilt bra på något tidigare. Innebär det då att jag är en fantastiskt bra författare? Att den där inbjudan från Svenska Akademin dimper ner i brevlådan vilken dag som helst?
Nej. Det är inte heller poängen. Poängen är att jag i skrivandet funnit ett hem som jag inte ens visste att jag letade efter. Jag känner en yrkesstolthet som jag aldrig varit i närheten av tidigare. Och jag känner en enorm trygghet och styrka i vissheten att jag kan det här. För första gången i mitt liv så har jag den grundsäkerheten – jag kan faktiskt det här.

Och nu, kära Fyra Minuter, är det dags för dig att lämna tryggheten på mina hårddiskar och USB-minnen och ge dig ut i världen. Testa dina mörka vingar. Det har varit en fantastisk resa, en jag aldrig kommer att glömma, men nu är den över.
När jag fick idén till dig hade jag ett barn. När jag började skriva dig hade jag två. Nu när du ska ut och möta läsarna är jag trebarnspappa.
Minns du i början, när jag tänkte att du skulle heta Från Himlen Sänt, mest därför att jag gillade Thåström-referensen? Minns du när jag hade den där idén om att inleda dig med en lång filmisk panoramavy över byn, där läsaren fick följa en karaktär tills den stötte ihop med en annan som då tog över perspektivet, och så upprepades detta om och om igen tills man fått en överblick över hela byn? Jag tappade räkningen på hur många sidor det hann bli innan jag la ner den idén. Jag gillar den fortfarande. Vem vet, kanske kan jag få den att fungera bättre en annan gång, i en annan berättelse.
Och minns du när dina huvudpersoner var en änkling och en strulig tonårsdotter? Det hade blivit en väldigt annorlunda bok av det, och ärligt talat tror jag att det blivit en sämre bok. Jag har min dåvarande förläggare att tacka för den insikten.
Jag har överhuvudtaget många att tacka för väldigt mycket när det gäller dig, kära Fyra Minuter. Det finns ett engelskt talesätt som lyder ”it takes a village to raise a child”, och herrejäklar, det krävs en by för att färdigställa en roman också. Visst, det är jag som tänkt ut historien och skrivit ner den, men jag skulle aldrig nått ända i mål utan det osvikliga stödet från människorna omkring mig.
Jag är också oerhört tacksam mot er, ni som besöker Debutantbloggen varje vecka och varje dag, som ställer kloka frågor och lämnar ännu klokare kommentarer. Ni fantastiska kreativa människor, som genom ert eget skapande visar på kraften i det skrivna ordet. Er energi ger mig energi.

Så tack! Oavsett om du ser fram emot att läsa min roman, eller om du är helt ointresserad av den. Oavsett om du vill läsa e-boken eller den tryckta boken. Oavsett vad så vill jag tacka dig, för att du är här, och för att du deltar i samtalet.

Men nu har jag brett ut mig tillräckligt länge. Jag har sagt vad jag ville säga. Nu är det dags – om du vill och vågar – att kliva ombord på det där stora Boeing-flygplanet och spänna fast säkerhetsbältet. Vi ska taxa ut på Flughafen Salzburgs startbana, och stiga upp mot de mörka himlarna över oss. Om du blir rädd får du gärna hålla min hand. Men det är ingen fara – vad skulle väl kunna hända här uppe?
Vad sa du? Det där rosa skenet framför oss?
Det är säkert ingen fara…

fyraminuter   

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ett slags avsked.

  1. Anna skriver:

    Å jag missade det här inlägget igår, så grattis nu istället! Vilket inlägg, vilken story, vilken resa. Jag ser verkligen fram emot att läsa Fyra Minuter!

    /Anna

  2. ergo sum skriver:

    Se där ja – du KAN ju det här! Och det vet du faktiskt! Bra! 🙂 För det är precis så det skall kännas. För då är det också det som lyser igenom och möter läsaren: att här är en författare som vet vad han pratar om, som kan det här och är duktig. Sådant märks direkt i texter.

    Och ja. Det här om att det från början var något annat…. Mitt manus – om hon som bestämde sig för att sluta tala en torsdagseftermiddag klockan fyra – det har fått avstanna. För jag hade 9år som knackade mig envetet på axeln hela tiden.. Hon gav sig inte – så nu skriver jag en annan historia. Och 9år sitter mittemot mig, med huvudet vilande mot de båda händerna, och ler stort…

    En massa ”break a leg”

  3. Lotta skriver:

    Grattis! Det låter som en bok i min smak. Roligt att Mix ger ut pappersböcker (igen?).

    • Johan Ring skriver:

      Tack! Och då hoppas jag att du ska gilla den. 🙂
      Mix har inga pappersupplagor, nej, de är ett digitalt förlag. Men de ser till att deras större böcker – såsom min roman – finns tillgängliga i pappersform, som print-on-demand. En ekonomiskt klok modell, if you ask me – läsare som vill ha pappersbok får det, samtidigt som förlaget slipper kartonger fulla med osålda returer.

  4. Ethel skriver:

    Gratulerar! Och fint skrivet, jag både ler och fäller en tår samtidigt :-).

  5. annahelgesson skriver:

    Stort lycka till Johan!

  6. Thomas skriver:

    Kör hårt Johan! Med tanke på hur det känns så här ett par veckor innan release förstår jag om du är fylld av extremt blandade känslor idag. Men nu ska den ut. En resa slutar och en annan börjar. Lycka till!

  7. lindgrenh skriver:

    Grattis Johan, och lycka till! I dag börjar (en ny del av) äventyret 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s